Förvirrat på Thorildsplan

DN lyckas idag (eller de lyckas inte men de försöker) väva ihop de brittiska terroristerna med ett försvarstal för militära aktioner mot länder som stöder terrorister. De använder Afghanistan som exempel. Jag förstår varför de inte använder Irak. Jag förstår inte varför de använder Afghanistan. Är det något vi har lärt oss sedan 2001 så är det väl just att det inte fungerar. Det stillar hemmaopinionen och vi får alla en känsla av att rättvisa skipas och att vi slåss för rätt saker och all sån där mumbo jumbo, men så särskilt mycket bättre blir det inte. Krigsherrarna är tillbaka i Afghanistan, opiumodlingen har återupptagits och de har fortfarande en BNP som Hammarby Sjöstad ungefär. Klatsch på den!

Och hur beroende av en "ondskans axelmakt" var egentligen terroristerna? Är de så fattiga att de behöver en terrorstat som finansierar deras internetuppkoppling för nedladdning av ritningar (ca 300:- per månad), en iPod (max 3500:-) och kemikalier (här är det möjligt att det krävs lite roddande på den svarta marknaden, men jag är säker på att jag skulle ha råd med en sprängladdning utan stöd från Pakistan)?

Och när ska vi sluta kränga demokrati som om det vore landminor? Demokrati har varit en lång och ofta ytterst plågsam process i alla länder där den fungerar. Vi gör både styrelseskicket som sådant och säkerheten i världen en enorm björntjänst när vi begär av länder att de ska gå från diktatur till västerländsk parlamentarism på de 6 månader som den amerikanska hemmaopinionen har tålamod. Länder utan medelklass ibland. Länder som hållits ihop av en auktoritär diktator i 20 år för att inte explodera i blod och kaos, ibland.

Till sist hoppas jag att CIA gör lite bättre bakgrundskontroller innan de sponsrar terrorgrupper nu för tiden.

Myrkrypsdag

Jag kanske är urladdad? Har jag rasat så mycket i de senaste inläggen att jag har tyckt klart? Jag som brukar ha lätt för att brusa upp har gäspat mig igenom hela dagen. Klantarslen, märkliga ledare, folk som stör sig på vad jag skriver, folk som stör sig på att jag skriver, världens hemskheter. Allt bara flyter förbi. Det kan ju vara trötthet också. Och att jag känner mig förutsägbar. Det är ju fortfarande i princip ingen som läser mig så för de flesta är jag väl en överraskning, men ni som har följt mig borde ju snart ha knäckt koden liksom.

Jag är fortfarande jävligt nyfiken på vilka som egentligen läser mig. En del har jag ju lyckats lista ut genom min besöksstatistik (tack så jättemycket alla ni som har länkat till mig, det kan inte vara lätt att försvara alla gånger), men de flesta av er är som för alla bloggare höljda i dunkel. Jag vågar inte be er att bara skriva en punkt eller nåt så jag ser vilka ni är, för i så fall är det säkert inte en jävel som gör det. Hint, hint.

Yada Yada

Bläddrade lite motvilligt igenom nya Nöjesguiden. Hon var ju där redan på framsidan, men det tog ett tag innan jag kopplade. Haddy Jallow bjöd ju helt omedvetet mig och David på fullkomligt strålande underhållning en kväll på April i Gallerian för sisådär 2 år sen. På Goestas bekostnad, vilket inte gör saken sämre.

Enligt Flars har förresten Berns bestämt sig för att sluta med torsdagarna och lördagarna, som varit mina vattenhål hela sommaren. Anledningen? För mycket svart publik. Förutom det osmakliga och antagligen kriminella i den inställningen, så är den överraskande korkad. Vad trodde de? Att dancehall och hiphop skulle locka brats och brommastekare? Berns har haft hiphopklubbar till och från i alla fall de senaste 5 åren och det har alltid sett likadant ut. Så hur kan de bli förvånade?

Valfångst

Som de har underskattat motståndet. Vad trodde de egentligen? Att interna stridigheter är 1) Något nytt 2) Ett problem? Såklart inte. Tittade ni på nyheterna igår såg ni vad som gällde. Knockout. Göran talade långsammare än på länge och bankade in en trubbig stör i ryggen på Fredrik när han kommenterade Mellanöstern-frågan. Vem är de borgerligas utrikesministerkandidat och vad har han att säga i frågan? Sossarna mönstrar Jan fuckin Eliasson. Smock! Nuder fryser fastighetsskatten precis så tidigt att ingen kommer ihåg att det var en krisåtgärd, och såpass sent att han låter förespråkarna förstå att det var en smula motvilligt. Smock!

Och de har bara börjat. Vi har TV-debatter och brandtal att se fram emot. Darrande underläppar på magveka oppositionsledare, marginalpartier som tvingas till populistiska utspel som går stick i stäv med alliansens gemensamma politik. Osämja. Kalla det interna stridigheter om ni vill. Byggen som krackelerar och en sorglig skara förlorare som undrar vad som gick fel. När de planterade träd hemma hos Maud kändes ju allt så bergsäkert.

Det var innan den socialdemokratiska vinstmaskinen mobiliserades på allvar. Innan bröstet blåstes upp tills det skymde solen från Rosenbad till Stjärnhov. Innan Jan Eliasson klev fram som den förste statsmannen i en svensk regering sen 1986. Innan Nuder blev karismatisk och kategorisk i sina uttalanden om fördelningspolitik.

Jag har många problem med mycket inom socialdemokratin, men de vinner alltid vackert. Det här blir kul.

Ok då vafan, så illa är ni inte allihopa. Många av er är det, men inte alla.

Följande står för närvarande inte på min shit list:

Kinky Afro
Ali Esbati
Det Ljuva Livet
Masha
Cherry
The Roggie Girls
Gustav Gelin
Zanraff
Ania
Lotta/Murvel
Dåligt Smink
Katrine Kielos

Vilka är ni människor?

De senaste veckorna har jag oftare och oftare känt att det inte är värt det längre. Inte bara mitt egna bloggande, utan deltagandet i interaktiva medier överhuvudtaget. Det börjar mer och mer likna ströläsning av obduktionsprotokoll. Det pyr och osar av så mycket egoism, dumhet och mänsklig smuts i både texterna och kommentarerna att jag flera gånger blivit fysiskt illamående när jag insett att idiotin jag nyss läste antagligen skrevs av en vuxen människa och inte en pappaspojkefjortis med segelbåt. Vuxna människor alltså. Som vill jämna en landsända med marken för att säkra en stat som kommer att kräva ständigt nya jämnanden av nya landsändar så länge den får bete sig som en stissig ADHD-unge mot alla som stör den. Som vill häva förbud och resolutioner mot barnarbete för att det är kontraproduktivt. Som tycker att män är bäst lämpade att befria kvinnor från deras institutionaliserade rädslor. Som tycker att det är bisarrt att hävda desperation som grogrund för fanatism. Vuxna människor med tresiffriga högskolepoäng som fortfarande inte har snappat upp förhållandet orsak/verkan. Som inte kan dra en enkel slutsats utan att det börjar brinna innanför pannan. Som kallar sig feminister. Som kallar sig socialister. Alla kallar sig liberaler. Vem uppfostrade er egentligen? Vad hade ni för lärare och vad har ni försörjt er på sedan dess, för att bli så fjärmade från verkligheten? Och hur kunde vi låta er få komma till tals? Passade ni på medan min generation tonårskrisade, eller är ni rent av min generation? Umgås vi?

Lättviktigt

Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Det kunde verkligen ha hänt var som helst, även om både Top Model-Arwen (varför frågar de henne?) och Emma Wiklund (varför frågar de henne?) antyder att det såklart är ännu hemskare för modeller i stora stygga världen än hemma i Sverige. Det stämmer säkert, även om det är stor skillnad i attityd till modeller och deras fysiska tillkortakommanden i t. ex London och Milano. Hur hårt klimatet är i Montevideo har jag ingen aning om. Jag vet däremot att det inte är någon dans på rosor här i Stockholm heller.

Det skulle inte behöva vara så. Modekonsumenterna i Stockholm är mer politiskt medvetna än det europeiska genomsnittet och ännu viktigare; det är inte lika mycket pengar inblandat. Ingen sysslar med mode för att bli rik här. Designer har ofta andra jobb vid sidan om och modellerna går fortfarande på gymnasiet. Ingen får särskilt bra betalt för sina insatser så skulle man inte åtminstone kunna ha humana arbetsförhållanden? Nej. Förra modeveckan var det som vanligt idel benrangel som vinglade omkring på catwalken och det finns inget mer safe att raljera över än att "pöbeln" tycker att modellerna är för smala. Det enda undantaget jag kan dra mig till minnes var Lick My Label.

Höstens modevecka kommer antagligen vara precis likadan och kläderna kommer falla så snyggt och silhuetterna vara så starka och de 16-åriga flickorna på catwalken så smala så smala.

Ska ni försöka smyga in någonstans trots allt, ska ni smyga in hos Szymon Zürn.

Fussball

Såhär i efterhand skulle jag såklart inte ha övertalat Goesta att följa med och spela Trädgårdscupen, men den var ju på Hjorthagen. Gräs. Det är man inte bortskämd med i Stockholm. Så vi var laddade. Bakfulla men laddade. Varken jag eller Goesta kom in rätt i första matchen. För min del innebar det att jag släppte in två riktiga skitmål, för Goestas del att hans underarmsben lades omlott. Det såg ut att göra helt jävla förjävla ont. Han blev liggandes på planen i säkert en halvtimme innan ambulansen kom. Vi la is på armbågen och Jakob frågade om det fanns någon läkare i publiken. Ja det finns säkert en läkare i något av lagen Mosebacke, Disco Stockholm eller Beneath FC. Men det var ju snällt att fråga. När ambulansen till sist kom och bar bort honom applåderade hela cupen. Det var också snällt.

I övrigt gjorde jag två riktigt bra matcher, men på bekostnad av mina ben som var så illa åtgågna att jag inte kunde stå på dem, än mindre använda dem till att spela fotboll. Och nu är jag utelåst. Min nyckel fungerar inte så jag gick hem till Goesta och agerar världens sämsta hemsamarit. Hittills har jag gett honom tre cigg och gått och köpt en fryst Dafgårdsmiddag.

Lättreviderad historia

"We're not talking about gangsta rap, we're talking about hip hop"

Om ändå världen vore så enkel. Och om det ändå gick att applicera en så mördande likgiltighet gentemot historien på fler områden.

"Jag pratar inte om indianerna, jag pratar om USA:s historia".

"Glöm det där tråkiga. Viktigt? Nej viktigt tycker jag är att förmedla ett positivt budskap".

Jag tänker inte gå in i diskussionen om vems fel det är att hiphopen valde den väg den gjorde (även om man kanske kan se vad som gavs vilka incitament genom att jämföra Dr Dres och De La Souls bankkonton) men ska det vara så enkelt? Att bara bortse från den tongivande företeelsen de senaste 15 åren när man tecknar en historia? Det är inte en Hall of Fame. Det är ett museum. Och de bara struntar i "gangstarap". Vart den gränsen nu dras.

Jag vet inte vad det säger om oss men jag vet att hiphopen i Sverige drivits av gangstarap, vad Loop Troop och Organism 12 än har att säga om saken. Vi växte upp med Warren G, Snoop Dogg och Wu Tang Clan, inte Native Tounges. Vi upptäckte visserligen en massa annat senare när vi blev äldre och började höra vad fan de rappade om, men för att spränga en språkbarriär kan inga melodier varit effektivare än Regulate, Gin & Juice och lite senare I Got 5 On It. G-funk förvandlade den europeiska hiphopen från en subkultur att jämföra med dagens kängpunk, till en nationell angelägenhet och har varit identitetsskapande för svenska ungdomar sedan dess. Direkt eller indirekt, som tes eller antites men lik förbannat har den varit närvarande. Och det kan inte vara upp till en stadsfullmäktige i Bronx att sudda ut det.

Skygglapparna saves the day

En damm skulle byggas, trots att det fanns gott om små samhällen nere i dalen. Energibolaget försäkrade att dammen var helt säker. En opinionsundersökning gjordes. Hur rädda är ni dalbor? Kan dammen spricka? Svaren följde en tydligt fallande skala från ett par kilometers avstånd till ett par mils. De ett par kilometer från dammen var allra räddast, de på ett par mils avstånd på sin höjd lite bekymrade. Men det fanns en by mer eller mindre precis nedanför väggen också. Vad svarade de? De svarade att de inte var rädda alls. Det var helt otänkbart att dammen kunde spricka och därför inget att vara rädd för och därför inget att tänka på och därför inget man kunde få panik över. De var inte rädda alls.

Vrooom!

Precis när jag är som allra tröttast på folk och riktigt längtar efter att någon med lite jävla civilkurage kuppar och instiftar en auktoritär diktatur i Svealand (ingen rationell despot skulle bry sig om Norrland med sina svårförsvarade gränser eller Skåne med sina omöjliga invånare). Precis då intervjuar de Motormännen och jag kommer inte till sans förrän jag hunnit halvvägs till Fittja i jakt på en truppmina och en automatkarbin. Jag skrev om det när försöket påbörjades så jag ska inte tråka ut er med olika fantasifulla sätt att bli av med problemet den här gången, utan försöka se människorna i massgraven. Se en liksvamp i genomskärning liksom. Se en mogen finne från insidan. Vända ut och in på ändtarmen. Snorkla i kloaken. Ja ni förstår.

De tänker kanske att eftersom de är så många som är upprörda så måste de ha en poäng?
De tänker kanske att en SUV mer eller mindre spelar ju ingen roll när det finns så många?
De kanske tycker att det är bögigt med en Passat?
De kanske skiter lite i vilket, eftersom deras ungar alltid kan flytta till Schweiz?
De kanske på riktigt tror att möjlighet till ensamkörning i bil under kontorstid är en hjärtefråga för ensamstående småbarnsmammor?
De kanske tänker att nuförtiden är katalysatorer så effektiva?
De kanske läste 750 år och inte 75, när de läste hur länge oljan kommer räcka?
De kanske är 50 och läste 75, och tänkte att de minst har 25 år till godo?

Nåt tänker de i alla fall och det är säkert inte deras fel att de är beredda att ta ett principbeslut för subventionerad miljöförstöring men det är ju därför vi ska låta bli att fråga dem. Kör över bara!

Fidel

Ali Esbati skriver vackert om Fidel i Expressen idag. Jag har ett mindre dubbelt förhållande till Fidel Castro än de flesta svenskar tror jag. Kanske för att jag har så dåliga erfarenheter av demokrati. Demokrati innebär ju så ofta stagnation. Människor kan inte enas eller bestämma sig, så inget händer. USA har delvis gått runt problemet genom att sätta sin deomokrati ur spel, men i Västeuropa har vi för länge sedan tappat initiativet till företagen. Hellre Castro än Svanberg. Och hellre Castro än Pinochet, Vargas, Camacho eller Uribe. Det har gått så mycket värre så många gånger i Latinamerika, än vad det har gått för Cuba. Det hade gått värre utan Fidel Castro.

Fest

Jag är så kass på att ringa runt (eller jag tycker det är trist rättare sagt) så vi gör såhär istället:

Vi har fest ikväll, om ni har mitt nummer kan ni skicka ett sms så fixar jag lista. Har ni inga pengar på era mobiler så kan ni be Goesta hälsa att ni vill komma. Vänta inte hela eftermiddagen med att höra av er. Vi ses ikväll då. Puss på er.

Dank u wel

Tillbaks på jobbet. Vill ni höra om Belgien? Ni får höra om Belgien.

Så jag hade inte kollat upp saker och ting ordentligt. Vafan det kan hända den bäste. Brussels South Charleroi Airport. Vart låter det som att flygplatsjäveln ligger? Inte låg den i Bryssel i alla fall. Charleroi visade sig vara Belgiens ringmuskel med en tågstation dränkt i den typ av smog som jag trodde att vi exporterat till Kina för längesen. Efter två timmar tåg och en förvirrande taxifärd (jag återkommer till Antwerpens gatunät) så var vi där i alla fall. Hotellchefen satt med sin skabbiga hund och drack öl utanför ingången, men han var trevlig. Gav oss ett rum med skadedjur gjorde han. Skadedjuren bets gjorde dom. Och 40 grader varmt var det.

Missförstå mig inte, det var fantastiskt långa stunder också. Vi började med en shoppingrunda och Nationalestraat var kanske lite överskattat. Det var nice absolut, men inte SÅ nice. Och de riktiga godbitarna låg (som de alltid gör) på tvär- och parallellgatorna. Min stora sorg är att jag inte köpte den helt fantastiska Hussein Chalayan-hoodien för 100 euro. Jag är dum i huvudet. Efter ett par timmar på förmiddagen var vi för svettiga för att det skulle kännas OK att prova kläder, så vi satt och flämtade med varsin körsbärsöl istället.

Dag två var vår turistdag och ett av Europas äldsta zoon stod på programmet. Jag är helt övertygad om att de hade negrer i bur där för bara 80-90 år sen. Det var den sortens ställe. Sjukligt feta leoparder, skabbrävar och giraffer som stod i en snustorr inhägnad motsvarande ett straffområde ungefär, tuggandes på något som säkert hade varit foder några dagar tidigare. Belgiska ungar var också legio. De måste vara de obehagligaste i hela Europa. Varenda en var som en karikatyr på karikatyrerna ur Kalle och Chokladfabriken. De kastade hela äpplen på den lilla ökenräven, kastade bröd och hamburgare till sälarna och skrek som om de blivit attackerade av en haj. Hela tiden övervakade av lojt idisslande föräldrar. Efter bara någon halvtimme började jag och min flickvän leta efter bra lägen att välta en unge.

Samma bekymmerslösa inställning till sin verksamhet hade diamantmuseet vägg i vägg, där man helt lät bli att beröra hur diamanthandeln många gånger är raketbränsle för konflikter i de gamla europeiska kolonierna. Det var i alla fall ett vuxenmuseum och deras Art Noveau-smycken var sjukt grymma.

Meir var rätt intressant också, även om det var väldigt Drottninggatan. Men det var där vi verkligen fick det bekräftat. Antwerpen blandar inte verksamheter hur som helst. Det finns ett hordistrikt där man knullar, ett matdistrikt där man äter och ett shoppingdistrikt där man handlar. Trots att Meir måste vara det område som har störst folkgenomströmning av alla fick man leta sig rätt jävla förbannad innan man hittade något vettigt ställe att äta på.

Jaja, för att göra en lång historia kort så åt jag bara 2 bitar choklad under hela vistelsen. Jag drack desto mer öl. Körsbärsöl, öl med 8,5% alkoholstyrka som inte smakade annat än Hoegaarden (Duvel heter den, djävul på flamländska), Kierkbieer som smakade jord fast gott, mer körsbärsöl och något sunkigt rävgift som hette Jupiler. Jag shoppade typ ingenting. En lila sjal, en Walter van Beirendonck-tisha för 30 euro och en Vivienne Westwood-skjorta för 50. Så jag handlade för 80 euro och söp och åt för 420 enligt mina preliminära beräkningar.


Ja just ja, Modemuseet. En Yohji Yamamoto-utställning. Snygg. Personalen tjatade hela tiden på min flickvän om att hon skulle prova kläderna. Jag tror att det faktum att vi kom in från en långpromenad i 40 graders värme gjorde henne mindre sugen. Men det hade varit kul att se henne i 2001-kollektionen med integrerad handväska. Det är så hon på något sätt.

Nog nu

Nu får det vara nog med Fox News och CNN. Ingen mer Shepherd Smith (Hur kommer det sig förresten att man aldrig lägger CNN-journalisternas namn på minnet? Har det med Fox:s storfilmsvinjetter att göra?). Det var skönt att höra att herr Olmert och fru Rice resonerar lite som jag, trots att jag är en idiot (se kommentarerna till inlägget nedan). Tristare att herr Chavez ägnat sig åt fåfängt effektsökeri, även om politiker på mycket närmare håll trampat snett i smutsigare hål.

Ibland rinner texter ut, ibland måste man krysta lite. Jag vill väl egentligen bara lämna er med något innan jag sticker. Först ett par öl, sen packning och imorgon åker jag till Antwerpen. Pretto som fan, men bra choklad. Och öl. Jag tror att jag har nämnt det förut va? De har bra choklad där. Och öl. Snygga kläder också, pretto eller ej. När jag kommer tillbaka ska ni få läsa om min jacka.

Cirkus

Det är inte svårt att hålla sig för skratt när man läser sånt här, och ser andra gapa storögt beundrande. Basebollretoriken från väst har fått förfärande starkt fotfäste även i Sverige. Även hos dem jag hoppats skulle veta bättre. Lika lite som Hizbollah kommer att kunna besegra Israel, kommer Israel att kunna besegra Hizbollah. Varken tillfälligt eller permanent. Jag trodde inte att det var särskilt kontroversiellt. Ändå håller hela debatten på att urarta till något som liknar uppladdningen inför ett allsvenskt stockholmsderby.

Siffrorna berättar egentligen om det orimliga i föresatsen att utplåna Hizbollah, ens militärt. Hittills har Israels beskjutningar kostat 363 libaneser livet, varav 320 civila (AFP). 43 soldater alltså. Bra. Om vi räknar lågt (Hur många som egentligen är del av Hizbollahs militära gren är något de lärde tvistar om, men allt mellan 900 till 8000 är uppskattningar som hörs ganska ofta) och säger att det handlar om runt 1000 gerillasoldater utspridda bland civilbefolkningen i Libanon, så skulle den totala dödssiffran klättra en bra bit över 7000 med nuvarande effektivitet. Om vi bortser ifrån att den libanesiska sjukvården redan nu har kollapsat totalt och om vi bortser ifrån att den totala förstörelsen av någons hemland tenderar att föda viss bitterhet. Jag tror inte att Hizbollah har särskilt svårt att rekrytera nya medlemmar bland de redan tidigare kraftigt marginaliserade och diskriminerade shiamuslimerna i Libanon. Det är inte utan anledning som de varit mottagliga för iranskt inflytande.

Om man lyckas ha ihjäl de här galningarna då? Då står såklart andra på tur. Nya rörelser, nya opinioner, nya gränser som ifrågasätts, nya bomber. Grundproblemet kvarstår ju. Israel är inte accepterat i regionen. Bomber kommer inte att göra någon vänligare i sinnet. Man kan från Sverige eller USA eller Frankrike sitta och argumentera kring vilka som har rätten på sin sida och vilka som började bete sig illa, men inget av det spelar ju någon roll. Israel borde flytta fokus från att säkra sina gränser till att börja marknadsföra sig som en god granne.

Bonnjävel

Jag brukar tänka att vi är ganska lika allihopa. Att vi har haft ungefär samma erfarenheter. Vi har varit ungefär lika missnöjda med tvåburgarregeln när det var hamburgare i skolan. Vi har sneglat avundsjukt på killen med Solomonrygga. Vi lekte Herre på täppan på stora upplogade iskokor och vi samlade Garbage Pail Kids. Senare drack vi hembränt, hade grupptrycksex, var för fulla och hånglade med för fulla tjejer, rökte hasch en eller flera gånger och sen blev vi vuxna. Jag tänker att allt väsentligt har vi egentligen gemensamt.
Min flickvän brukar påminna mig om att det inte är så. Hon är uppvuxen i Rinkeby och brukar klappa mig på huvudet och tycka synd om mig för att jag inte hade några lekkamrater när jag var liten. Jag är uppvuxen mitt i skogen. Min mamma bestämde att det var dags för oss att flytta in till stan när jag skulle börja skolan eftersom hon tyckte att jag verkade ensam. Det var säkert så, men tiden fram till dess skulle jag inte byta mot något. Och jag glömmer ofta att det inte är så vanligt att barn är ute på ängarna och fångar fjärilar nu för tiden. Dagens barn får inte ha knivar, så de lär sig inte att tälja barkbåtar, kottbondgårdar eller att bygga kojor. Det är inte så många av mina vänner som har järnkoll på matsvamp. Jag och min pappa brukade ta långa skogspromenader på dagarna och för att göra det lite mer pedagogiskt hade han med sig svampboken. När jag tröttnade på sopparna och tickorna brukade vi gå ner till ett stort grustag och leta fossil. Det fanns såklart inga fossil där men pappa tyckte att det kunde vara kul ändå. Det var det, men inte för honom. Jag hittade fossil i varenda sten jag såg och det slutade med att han fick släpa hem en hel svampkorg full med skiffer och gråsten. Gasexplosioner i skogsarbetarnas vagnar blev också till trevliga utflykter. Vi gick och samlade smält metall och glas vid hygget i flera dagar. Och slagg. Slagg var min favorit. På vintrarna åkte vi skidor och klampade runt på skaren. Eller jag klampade på, mina då lite tyngre föräldrar klampade igenom.

Det var säkert mycket mer krävande för mamma och pappa att inte ha några jämnåriga att lasta av mig på, men jag gillar verkligen min barndom. Verkligen.

LeToya, inte särsklit bitter.

LeToya Luckett, en av tjejerna som fick kicken av Ms Knowles när det begav sig, är aktuell med soloskiva. Torn är riktigt bra, en precis lagom snodd 70-talspastisch för att jag ska gå och nynna på den. Titta gärna in på Aftonbladet TV också för att se henne skratta ihåligt och mediatränat försäkra att hon absolut har förlåtit Beyonce.

Klädsnurran (Eller historien om varför Bolivar alltid är pank)

Jag är egentligen måttligt metrosexuell. Jag har precis upptäckt Dermalogica, jag har förutom det senaste halvåret varit utan frisyr sedan 16årsåldern och jag har få nära kvinnliga vänner. Jag har däremot ett stereotypt kvinnligt förhållande till klädshopping. Jag har omsatt så fruktansvärt mycket kläder som gått via min bror till att förvandlas till målarfärgsfläckiga slamsor. Lika bra det. De flesta kläder har ju ett bästföredatum. Min skogsgröna fleecetröja från Nautica skulle antagligen inte göra någon gladare idag. Idag kan det kvitta att jag aldrig köpte några Lugz. Jag skulle ha på mig min kycklinggula och reflexgrå Old Navy-jacka lika gärna som jag flyttar till Hofors. Jag har fortfarande kvar en benvit Karl Kani-polo som jag klämmer lite på ibland när jag är hemma hos mina föräldrar, men den har förmodligen burits för sista gången den med. Men jag gillar att jag är så. Jag gillar jag på hösten 1990nånting handtvättade min svarta Fubu-tisha som om den var i kashmir, för att snorkigt se ner på folk som hade likadana våren året efter. Jag var så otroligt nöjd med att ha den första plyschpyjamasen från Akademiks i hela Stockholm. Turkos. Snyggt grabben. Det var inte ens längesen.

Joe ft Papoose- Where U At?

Skitkul att Papoose får göra något lite större. Verkligen. Bra initiativ Joe. Låten är rätt OK också och Papoose berättar att han knyter sin egen do-rag. Men vad är grejen med Joes styling? Har han någonsin sett ut som att han har sina egna kläder på sig? Och bilen? Minority Report- rester?

Kolla i alla fall:

Jag är nog bara gnällig förresten

Så farligt är det kanske inte. En massa smågrejer jag surar över bara.

-Jag lämnade en kasse med massor med rena kläder och en bok jag läser på jobbet helt i onödan.
-Jag åkte taxi hem igår igen.
-Jag måste köpa nya hörlurar till min iPod.
-Goesta fixar aldrig DC på datorn.
-Jag är lika blek som jag var i februari.
-Jag behöver ett par ljusa sneakers.
-Det finns inte ett par ljusa sneakers i hela Stockholm som jag ens skulle ta emot gratis.
-Nazanin köpte jackan jag funderade på att köpa. Jag hade aldrig köpt den, men det gav en viss frihetskänsla att veta att jag kunde.
-Det är lite konstigt mellan mig och någon nu.
-Jag är den enda jag känner som har pengar.
-Jag har semester (Skönt såklart, men i kombination med ovan blir själva timingen ett irritationsmoment).
- Eye On The UN
- Nisha Besara
- Marie Söderqvist

Jag kanske blir lite gladare när Goesta har fixat kaffe.

Fy fan

Fy fan. En allmän känsla bara. Inga raseriutbrott idag. Ingen galla. Men fy fan.

Summertime and living is easy

Det är sweet med semester. Och semesterpengar. Så sweet att jag kanske kommer att slarva lite när det gäller att skriva här. Jag hoppas att ni har överseende så att jag inte står här alldeles ensam med mina magsura kommentarer när min semester är slut. Under tiden tänkte jag komma med ett mycket trevligt boktips:

Jared Diamond- Undergång. Jag har bara börjat på den än så länge men han har redan betat av Montanas och Påsköns invånare, deras miljöpåverkan, områdenas naturliga klimatförändringar, grundförutsättningar och allt annat torrt med ett språk som engagerar som den värsta Dan Brown-roman (inga jämförelser i övrigt). Om ni plöjer den och gillar den kan jag även rekommendera Vete, Vapen och Virus av samme författare. Gammal kurslitteratur om man läste historia på Växjö Universitets lärarprogram.

Annars då?

Brasilien ska införa kvotering efter ras, vilket kommer bli en riktig karneval för administratörerna med tanke på att Brasilien har förnekat att det överhuvudtaget finns olika raser i landet åtminstone sedan Vargas tid. Lycka till Lula!

Kanye spelar i stan i övermorgon och av någon anledning har jag inte brytt mig om att skaffa biljett, trots att jag har gott om fuckyou-money den här månaden.

Det måste vara för att Papoose får alla andra att låta som Fjärde Världen så fort han börjar prata i en mick. Lyssnar ni på Papoose så lyssnar ni på The Next King of New York, jag och Goesta är överens.

Dessutom ska jag snart till Antwerpen och frossa choklad och öl. Kanske chokladöl?

I väntan på prejudikatet

Det är alltid lika skönt att komma hem till mamma. Pappa också förstås, men så fort jag börjar undra hur fan jag är funtad egentligen, så brukar en kopp kaffe och en cigg med mamma (eller nikotintuggummi för hennes del, hon har slutat) påminna mig. Vi tänker väldigt lika. Idag har vi suttit och myst åt Jan Eliasson. Mannen är så statsmannamässig att till och med Kofi Annan nog var tvungen att dubbelkolla pressvecken innan han gav sig ut i generalförsamlingen. Förmodligen kommer drevet att försöka tränga in honom i ett hörn. Till skillnad från Grekland och Italien så ville ju Sverige få något som åtminstone kunde kännas som ett halv-OK från Hizbollah och Israel innan de skickade ut svenskarna i bussar mot Damaskus. Aftonbladet och SVT verkar tycka att UD skulle chansat. Jag tror inte busspassagerarna håller med. Jag blir också alldeles varm när en utrikesminister för första gången hårt kritiserar (om än på diplomatspråk) FN:s säkerhetsråd. Det är ju just där vi väntar på prejudikatet. Det är ju därför jag skriver om Israel-Libanon-Palestina-härvan idag och inte om Etiopien-Eritrea. Inte om Indien, inte om Afghanistan, inte om Tjetjenien. Inte om Etiopien-Kenya, inte om Kongo. Inte om Västsahara, inte om Sudan. För ingenting kommer hända innan det händer i Mellanöstern. Innan USA släpper taget om Israel, kommer Frankrike och Belgien fortsätta hålla gerillor och rebellgrupper om ryggen. Iran kommer fortsätta, Ryssland kommer fortsätta. Kuba kommer fortsätta och Venezuela kommer fortsätta. De syns ju knappt bakom all rök som stiger från Beirut och Haifa.

Tut

Berns Terrass är grejen den här sommaren. Utan tvekan. Jag, Goesta och Sebastian gick dit och konstaterade det. Flars spelade dancehall som till och med jag gillar, alla var glada och dansade, inte en Pour-kofta så långt ögat nådde och lite god jävla stämning för en gångs skull. Vid halv tre var vi så fulla att vi bestämde oss för att det fick vara nog. På väg till nattbussen hörde vi Pet Shop Boys eka över Kungsträdgården. Goesta gurglade något om att det måste vara Gustav. Det var det såklart. Det var mycket trevligt även där, trots de stekare upphöjt i två som satt i soffan mitt emot oss. Morgonen har som vanligt handlat om att betala tillbaka till anständigheten och den lutherska arbetsmoralen med påsiga ögon och en andedräkt som i alla fall inåt luktar lika delar tranbärsdrink och damm. Någon som ska med ut ikväll?

Goda Grannar

Vad är det som händer egentligen? Hur resonerar man i EU:s egen lilla favoritkoloni? Om de fortsätter såhär kommer jag starkt att motsätta mig ett Israelsikt deltagande i nästa Eurovisionsschlagerfestival. Starkt. Såna sänken kan inte få vara med (Speciellt inte om landet ligger i Asien).

Men allvarligt? Är det någonsin ett bra läge att kicka igång ett tvåfrontskrig? Någonsin? Visserligen krigar man mot ett luftvärn från 60-talet på ena fronten och slangbellor på den andra, men det ser ju så illa ut. Det verkar så lättretligt. Och lätt att genomskåda. "Vi bombar Beiruts flygplats för att skära av Hizbollahs tillgång till mat och vapen". Grattis. De enda i Libanon som har en tryggat tillgång på mat och vatten i ett krigstillstånd är de reguljära trupperna och Hizbollah.

Israel för fortfarande (i alla fall utåt) den här kampen som om det handlade om symmetrisk krigsföring. Det gör det inte. Det finns ingen fiende som är sugen på luftstrider med en alldeles uppenbart överlägsen motståndare. Det kommer inte att skickas in marktrupper i Tel Aviv. Det ligger ingen flotta och guppar någonstans i väntan på order att avfyra medeldistansrobotar. Jag förstår att Israel måste blidka sin hemmaopinion och även de godhjärtade filantroper som försörjt Israels lilla Don Quijote-oddyssé från amerikansk och europeisk exil, men som general i den israeliska armén skulle jag vara ganska uppgiven. Tanks har aldrig varit särskilt effektiva mot gerillor. Tanks jobbar snarare FÖR gerillor.

Dränerad

Jag är så väldigt trött. På riktigt alltså. Inte trött på en massa olika skitgrejer som jag alltid är, utan helt slut. Jag kan knappt hålla ögonen öppna. Jag sluddrar på jobbet, pratar om fel saker, somnar nästan på tunnelbanan mellan Rådmansgatan och Medborgarplatsen och ser ut som om jag låtit bli att tvätta ansiktet sedan min statistroll i Trainspotting.

25 men känner mig som 66. Som att jag redan borde ha gått i pension. Jag fick en helt fantastisk 25årspresent av min flickvän, verkligen helt fantastisk. Ändå är det som dröjer sig kvar i mitt huvud efter min födelsedag att det verkar bli jävligt jobbigt att vara vuxen. Jag vill ju verkligen inte vara sådär som dom jag inte gillar. Jag vill inte bli en jättebebis till 40åring med Toni & Guy-frisyr, två skilsmässor och avbetalningsplan på min senaste frus nya bröst. Inget vulgärt, smakfull C-kupa.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att Zidane agerade hedervärt

Ingen skugga må falla över Zinedine Zidane. Om något växte han i mina ögon efter skallen i bröstet på Materazzi. Det var ingen fånig Zlatan-markering. Det var en krogskalle, rätt i solar plexus. Det var ingen revirpinkning, inget "nu ska jag sätta mig i respekt". Det var en man som fått nog. Som hört tillräckligt med glåpord från en feg mittback som var mycket väl medveten om att han var utom mikrofonernas räckhåll. Zidane lät honom inte komma undan med det. Fotboll är ändå bara ett spel, och ett VM-guld bara värt så mycket. Att kränkas och bespottas och ännu en gång tvingas gå därifrån utan att sätta emot är inte fair play. Det är kanske starkt enligt den typen av människor som nu kommer himla med ögonen och antyda att jag inget kan om fotboll. Det enda svar jag kan ge är att ni inget kan om livet. Man kan bara spekulera i vad Materazzi sa till Zidane. Alla vi med lite mer melanin än det europeiska genomsnittet har våra misstankar. Skallen som fick Materazzis bröstben att svikta som en trampolin tackar vi dig för Zidane. En del saker är värda mer än ett VM-guld.

Vem lurade vem när?

Egentligen tror jag att det här inlägget lika gärna skulle kunna bli mitt första inlägg i fyllebloggen som Goesta tipsar om här nånstans i trådarna, men varför gömma sin smutstvätt?

Jag har en jävla ovana att komplicera saker och ting med mitt behov att raljera. Något som inte alls skulle behöva vara så allvarligt leder lätt till att människor jag älskar och håller av blir sårade, bara för att jag kommer på en snygg oneliner som jag bara måste få ur mig. Håll käften istället din dumma jävel.

Vet inte om någon såg Expressens förstasida idag, jag köpte den inte och hittade inte artikeln på nätupplagan, men det var något i stil med "Unga tjejer luras till sexlekar i webcam". Exakt när blev de lurade, och av vem? Är det diaboliska sextonåriga fjunkillar som manipulerar bekräftelsetörstande fjortisar att droppa trosorna? Tveksamt. Vi försökte genom hela vår pubertet utan att lyckas något vidare värst. Min erfarenhet av dagens tonåringar är att de inte är så väldigt mycket skarpare än vad vi var. Vad kan det bero på då? Hmmm.... jadu... det här är ju bara en tanke men... skulle det kunna vara så att sexualiserandet av det offentliga rummet nått löjliga nivåer? Kan det faktum att utvikstjej ses som en karriär ha något med saken att göra? Kan det vara så att eftersom den enda tillgång en flicka har som inte möts med suckar och himlande med ögonen, är deras röv och deras bröst, så lär de sig ganska snabbt vad de ska spela på? Jag har inte tänkt på det förrän just nu när jag skriver det, men internet är ju såklart en grymmare sorteringsmekanism än korridoren på skolan någonsin kunnat vara.
"Är det ingen som skriver till dig gumman? "
"Jag får 200 snuskmail från killar varje dag."
"Vad jobbigt att ingen skriver till dig då, men du kanske ska lägga upp lite bilder?"
"Aha du har redan gjort det." Ok.

Det skulle kunna vara så att vi bara inte vant oss vid tekniken. Att vi kommer återgå till något slags normaltillstånd. Om det inte vore för alla sneakersamlande, Spybarhängande, Rodeoläsande, vaxande, jojobantande, deffande, söndersminkade, runtknullande, bekräftelsetörstande, komplexnojande FÖRÄLDRAR.

Skärp er för i helvete, innan ett googlande av er dotter kastar en gurka i ansiktet på er.

Stiltje

Idag ska det bli 30 grader varmt. Det betyder att de allra flesta kommer söka sig till vatten, stränder, klippor eller glassbarer. Själv sitter jag i en källare och lyssnar på kopplingstoner. Kul.

För övrigt verkar det mexikanska valet bli som Expressen hoppats. Jag kan inte dra mig till minnes att en socialistisk kandidat gått vinnande ur en omräkning. Jag tror inte att Mexikos granne i norr förbättrar oddsen direkt.

Les Bleus-Sarkozy 1-0?

Fotbollsmässigt kan jag inte påstå att Frankrike som lag ligger mig såvärst nära om hjärtat. Jag uppskattar Henry men tycker att han är lite fjollig. Thuram och Viera är precis den sorts spelare man utvecklar allergi mot om de inte spelar i ett lag man håller på. Zidane är Zidane såklart och Ribery blev snabbt en ny favorit i den här turneringen, men trots allt är de inga favoriter.

Just nu måste de ändå vinna. Idag och på söndag. För att inget land behöver det mer än Frankrike nu. Jag skulle dessutom vilja påstå att det är en av anledningarna till att Frankrike spelar som om det vore 1998 all over again. Le Pen eller Sarkozy kan kvitta, Les Bleus hem står i lågor. Deras släktingar, grannar och vänner står inför hot om utvisning. Deras hemkvarter har stått i lågor. De har gång på gång under de senaste månaderna fått höra att sånt pack inte är välkommet i Frankrike. 1998 förstörde ett VM-guld Le Pens momentum och Frankrike fick lite andrum. Man använde det inte till något särskilt vettigt alls och utan en ambitiös integrationspolitik (utan just någon integrationspolitik alls ärligt talat) har möglet krupit tillbaka. Eftersom de franska spelarna har motstått frestelsen att peka finger åt en nation som bara vill se svarta om de vinner medaljer åt dem eller städar deras tunnelbana så kan det finnas hopp. Eftersom de istället gett sig fan på att visa inte bara sig själva utan också dem de älskar, att de inte är föredettingar. Att de är fransmän. Eftersom de ger till och med mig styrka och väcker även mina sympatier, så tror jag att möglet kan trängas undan en liten bit ikväll. Och på söndag lite till.

Strypt Giraff

Strypa giraffer fortsätter att leverera vansinne och visar nedan hur Ica i Örnsberg stimulerar sin fruktförsäljning. Skitsnyggt. Det ser ut som en blandning av en svårt sjuk fitta, en tumör och hushållsavfall. Mums.

Den relativa vikten av kött på benen.

Igår behandlade Expressens ledare det nyss avslutade valet i Mexico. Hur gärna jag än skulle vilja bli glad över att någon för en gångs skull uppmärksammar en världshändelse utanför frihetens axel Bryssel-Washington-Tel Aviv, så lämnar artikeln en bitter och fadd eftersmak. Är det ok att skriva i en tidning som når över en miljon läsare varje dag, när man är påläst som en högstadieelev? Det är det såklart inte om du behandlar EU:s livsmedelspolitik, ondskan i öknen, amerikanska kongressval eller Bob Dylan. Om du däremot skriver om något så trivialt som Latinamerika, Afrika eller den delen av Asien som varken köper eller säljer olja, så räcker det tydligen med en snabb Wikipedia-brief. Sen är du game.

Jag förstår att Expressens ledare har en agenda. Jag fattar, jag är inte dum. Men det är så jävla fegt och safe av dem att svartmåla Hugo Chavez. Vem ska protestera? Ung Vänster? Vad händer då? Då visar det att Expressen hade rätt. Varför pratar inte Expressen om Brasilien istället? Ett land med en ledare som INTE lyckats få bukt med analfabetism, INTE lyckats genomföra någon jordreform (hur meningslösa de än må vara så är de i alla fall symboliskt viktiga i Latinamerika), som INTE lyckats få favelorna i så pass skick att man slipper låsa in invånarna på nätterna. Prata lite om den ohämmade liberalismens flaggskepp, lyft fram ett konkret exempel på de lustfyllda idyllerna pophögern beskrev tidigare i veckan. Det är ju roligare i liberala samhällen. Så länge man använder kondom, håller sig borta från bergen och håller blicken högt. Där nere på marken sniffar barnen lim nämligen. Där nere föder 11-åringar 14-åringars barn. Där nere är mellanrasliga förhållanden så ovanliga att man kunde tro att att vi var olika arter. Där nere knullar favelornas flickor till sig nya mobiltelefoner och Marc Jacobs-väskor i sådan takt att flygbolagen knappt hinner leverera tillräckligt med torskar. Drömmen om väst lever även i väst, of course. Men där nere finns det inget för pophögern. Så titta inte.

Encore

Ok nu kör vi igen... Tre, två, ett, FY FAN VAD BAKFULL JAG ÄR. Dessutom måste jag vara ett jävla skämt som blir överraskad varje gång fast jag är ute typ fyra gånger i veckan. I går var det hur som helst roligare än det varit på länge. Matcherna var visserligen inget vidare, men Svedens smuggelsprit var helt ok, Kalle var en jätteduktig värd och Aron och Erik var utmärkt festsällskap. Som grädde på moset fick jag sån där uppmärksamhet som alla tjejer med två bröst och tio fingrar får så fort de kliver utanför dörren, men som vi killar inte är så bortskämda med. Jag måste ha varit jävligt snygg igår.

God morgon

Jag undrar hur många gånger jag har gnällt på min bakfylla här. Nu är det dags igen i alla fall. jag mår som en nytumlad perserkatt. Lyckligtvis var alla andra på jobbet också ute igår, så jag sticker inte ut. Jag har en SJUKT bra kläd/hårdag idag. Märklig kontrast till mina stela vattniga roadkillögon och min torrfoderandedräkt. Det var trevligt igår i alla fall. Det är väl huvudsaken. WeSC bjöd på picnic vid Stora Skuggan. Jag kunde självklart inte äta något av maten eftersom vi vegetarianer helt enkelt ska lära oss, men vinet var gott och ölen kall. Kläderna som visades var riktigt fina också, ska tilläggas. Speciellt de stickade tröjorna.

Tanken var att vi skulle gå ut ordentligt sen, men efter någon timme på Fredsgatan ropade min säng alldeles för högt efter mig. Bara jag håller mig vaken till kl 17. Eller fan ikväll ska jag ju också ut. För en gångs skull ska jag fan slita med mig Goesta och Sebastian (och alla andra som vill följa med of course) på en hiphopklubb. Jag är innerligt trött på de konstifika utstyrslarna med flor och asymmetrisk skärning, det glåmiga sminket och de röda läpparna. De svårt limiterade t-shirtsen, Cheap Monday-jeansen, Acne-jeansen, pophögern, pophögern, pophögern,pophögern. Trött på dom.

Två killar som gillar cigg

Öl och sällskap är sekundärt för oss två tydligen. Vi satt så långt ifrån varandra att fotografen var tvungen att ta två bilder, och båda två ser ut att ha passionerat sex med ciggen. Kul killar.

Dogge & Book?

Jag kan bara bittert konstatera att Dogge och Anna Book blivit affischnamn för min älsklingslast. Jag säger bara keep it coming, jag kommer aldrig gå tillbaka till Hägen Dazs!

Nu kan du enkelt drogtesta dina barn hemma! (se dagens Metro)

Toppen. Verkligen. Sexologen som inte ens kunde ge vettiga knulltips, Katerina Janouch, har bytt titel till föräldrarådgivare eller nåt annat snömos och välkomnar drogtestet. Polisen likaså. Snacka om att försöka släcka napalm med våta filtar.

De enda som kommer att underkasta sig testet, kanske kissa positivt någon gång och rasera det ömsesidiga förtroende som fanns mellan föräldrar och barn innan sextio- och sjuttiotalisterna prioriterade krogen, är de ungar som INTE har några problem med droger. Barnen med problem kommer rymma, försöka fuska, slingra sig, polisanmäla sina föräldrar, slåss med sina föräldrar och ljuga om dem för att klara sig undan.

Och vad göra med de föräldrar som missbrukar testet? Är det straffbart att avkräva ett urinprov av sitt barn varje dag när han eller hon kommer hem från skolan? Jag vet inte. Jag tycker inte att någon förtjänar att leva så, men med lättillgängliga drogtester (som inte ens verkade stämma åt något håll) blir det såklart verklighet för många barn.

Är man helt dum i huvudet om man tycker att det verkar som en bra idé att LÄRA KÄNNA sina barn 2006?

Stackars akademiker

Det är sjukt synd om dem just nu. Akademikerarbetslösheten kan bli en valfråga. I så fall blir det synd om oss istället. Om verklighetsfrånvända medelklassungar som på riktigt trodde att just de skulle lyckas när de sökte Beckmans modelinje, valde att inrikta sig på kulturjournalistik och bara sökte jobb på Bon och DN, eller tyckte att det verkade grymt med industridesign... ja ni fattar. Om såna sänken får sätta agendan för vår arbetsmarknadspolitik så ligger vi väldigt illa till. De är ju själva antitesen till tillväxt. Motsatsen till entrepenörsanda. Varför vill de borgerliga prata med de här människorna? Det här är ju människor som tror att karriären är säkrad i och med antagningsbeskedet. Det här är människor som inte kan formulera en jobbansökan, människor som inte ens kan ta en arbetsgivare på telefon, människor som i de allra flesta fall borde syssla med något mycket mindre kvalificerat men som glidit igenom grundskolan genom att lära in utantill och låta bli att tjuvröka och slåss. Grattis. Jag inbillar mig att de väldigt sällan arbetat mer än någon enstaka sommar innan de började skolan.

Under mina sejourer på våra fina lärosäten har jag träffat massor med trevliga människor, missförstå mig inte. Men de jobbar nu. Från min klass på SU där jag läste Latinamerikanska Samhällsförhållanden, finns hjälparbetare, cafébiträden, säkert någon doktorand och jag som arbetar som säljare. Några är säkert också arbetslösa men jag kan inte tänka mig att de gnäller över att SIDA har anställningsstopp. Vi valde ju inte att läsa det vi läste för att bli framgångsrika akademiker med sjusiffriga lönekonton. Då vore vi helt dumma i huvudet. Oddsen är säkert bättre om du läser marknadsekonomi eller blir nationalekonom, men utbildningen gör ingen karriär. Jag är 25 med gymnasiekompetens och några strökurser i historia och religion, men jag har i alla fall ett CV. Det är därför jag jobbar och inte ni. Snorungar.

Ner i gruvan igen

Jag får väl be om ursäkt för att jag dröjt, men det är återigen den där tiden på året då jag skaffar mig stressfläckar och sömnsvårigheter. Nytt nummer snart med andra ord.
Letar lägenhet gör jag också. 24kvm/2 börjar ta ut sin rätt, så billiga förslag innanför tullarna tas emot med öppna armar. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig Kransen/Hägersten också, även om det bär emot att säga det.

Strypa Giraffer är ett trevligt inslag i den lilla ankdamm vi kallar internet. Internetsäljarna är mitt tips förstås (trogna Blogg Bolivar-läsare kanske kommer ihåg länken till och med?), men övrig lyteskomik och grafisk formgivning gone terribly terribly wrong har giraffbödlarna grävt fram alldeles själva. En eloge för det. Spana särskilt in Flaggan Vajar, en oerhört förvirrad historia. Ibland tar lyteshumoristen över den vanligtvis så empatiske Bolivar. Eller nåt.

5 öl och ett blogginlägg

Goesta fick precis order att gå ut i vardagsrummet. Jag kan inte skriva med folk kikandes över min axel. Inte för att jag har något att skriva. Det som borde oroa ligger väldigt långt bak i mitt huvud. Det kanske gnager lite. Men bara som en lämmel, aldrig som en hungrig råtta. Det kan vara ölen. Det är säkert ölen. För inte är jag slut redan? Har jag kapitulerat inför memyselfandigenerationens definition av kärlek? En trestegsraket ut i AnaKata. Fan heller. Lutheransk arbetsmoral och bitvis dålig stämning. Det är kärlek. Så bygger man fotbollslag, så bygger man lag och så bygger man lycka i tvåsamhet. Men vem ska jag förklara det för?

Is är kallt som fan

Till och med i juni kan man frysa, tydligen. Jag var precis och åt lunch med min isbit. Jag vet att jag har beklagat mig om det här tidigare och det sista jag vill bli är en självdestruktiv snyftblogg, men fan alltså.

Allt jag sa var anledning att himla med ögonen, sucka mitt namn eller bara sucka. Allt isbiten sa var så rudimentära självklarheter att jag borde ha lärt mig dem innan jag lärde mig suga på tummen. Inget fanns kvar och inget spelade någon roll. Trots att det var isbiten som ville luncha och prata så var det isbiten som rastlöst gnällde över att maten var sen och att jag sa en massa dumheter, som om isbiten inte kunde vänta på att få lämna mig.

Det kanske är något tillfälligt, men när är nog nog? Isbiten kan smälta och bli den hetaste fuktigaste vattenångan i hela världen. Jag vet ju det. Men för varje gång isen fryser på blir den lite kallare, lite bistrare. Förr eller senare kommer jag sitta där med kallbrand och frysbrännskador och undra vad fan som hände. Eller inte. Eller så är det här sista vintern innan min isbit blir en inbjudande ångbastu att koppla av i. Hur ska jag veta? Just nu är det jävligt kallt i alla fall.

19:53

Alldeles strax börjar försnacket. Om lite drygt en timme är det avspark och kring midnatt ligger jag i min säng och vet om sommaren tog slut idag eller inte.

Jag skulle vilja ha lite nya kläder. Det är egentligen inte så att jag saknar kläder. Snarare är det så att alla jag har är smutsiga och en shoppingrunda lockar mer än en vända i tvättstugan. Om jag lyckas gräva fram andrahandssorteringen ur garderoberna fram till måndag så blir det nog det förstnämnda.

Det är intressant förresten, det skrivna ordet. Sedan jag började blogga har jag insett hur otydlig jag tydligen kan vara när jag skriver. Ta mitt inlägg om Bons modejobb några poster ner till exempel. Jag ville gnälla lite på typecastingen av svarta modeller och tolkas som en kille som skriker hora så fort han ser lite kött. Jag älskar kött fan.

Ebb

Nu börjar det dra ihop sig. Visserligen höll jag ut till den 19:e, men det är alltid lite trist att upptäcka att man snart är pank. Det är tur att jag har rutin. Det var ändå inte alltför längesen jag och min dåvarande rumskamrat (den långa rödhåriga killen, kallades kort och gott Red) satt och förtvinade med 0kr på fickan strax innan jul. Vi hade inte ens salt till riset de sista dagarna. Red var nere på 62 kg fördelade på 193 cm innan det till sist blev dags att åka hem och äta upp sig.

Jag kommer antagligen aldrig att bli killen med pensionsförsäkring och bra drag i mina PPM-placeringar. Jag kommer nog inte att bli båtägare. Knappast heller bilägare. Jag är ändå säker på att jag har nåtsåinihelvete mycket roligare för mina pengar än killarna som köper bottenfärg och lägger mer pengar på parkeringsplats än jag gör på min lägenhet. Särskilt såhär års är det helt OK för mig att bo i ett råtthål på 24kvm. Det är OK att jag tvingas använda själva kuken som kukmätarredskap istället för en cabbad sportbil. Det är ingen fara med mig alls, så länge Sverige tar sig samman imorgon. Så länge fläckarna på mina gula adicolors visar sig gå bort med diskmedel. Så länge jag får nya mat/öl/klädpengar den 26:e. Det är ju sommar.

Spadar

Vi vann. Det finns andra som är bättre på att älta och vältra sig i idrottssentimentalitet, så jag låter det räcka så. Men skönt var det.

Kontrasten mot de två männen som med svett lackandes i pannan begravde sin bror i förmiddags är dräpande. De stod där ovanför graven och kämpade. Mot solen. Mot sin sorg. Mot minnena och mot att bara slänga spaden och falla ihop. Jag gråter sällan den där knipande sortens gråt som liksom vrider tårarna ur en ända nerifrån strupen. Den jobbigaste sortens gråt.

När bröderna grävde kunde jag ändå inte hålla tillbaka. Jag kan inte tänka mig att jag skulle orka stå där rakryggad och ta ansvaret. Bära kistan, fylla igen graven, hålla fram spaden så de andra besökarna också får kasta jord på kistan och säga farväl.

För att vara snart 25 år tror jag att jag är ovanligt mycket ovän med döden. Jag kan fortfarande få det sköljandes över mig, som när jag var 10, att jag och människor jag älskar ska dö och att jag inte har en aning om vad det innebär.

Ikväll måste vi vinna över ett väldigt märkligt land

Ikväll ställs vi mot en ung nation, vilandes på ett stycke land som förklarats värdelöst av oss västeuropéer sedan det upptäcktes. Under kolonialtiden var vi (eller spanjorerna om man ska vara petig) så ointresserad av Paraguay att man vägrade ställa kronans trupper till förfogande vid oroligheter i regionen. Man kunde både ha och mista Paraguay helt enkelt.

Paraguay är också det land som utsatts för Latinamerikas längsta i följd pågående våldtäkt hittills. Alfredo Stroessner styrde landet med en kärleksfullhet som får Pinochet att framstå som en simpel Chirac. Han gjorde det dessutom under 35 år mellan 1954 och 1989. En tid då agnar skulle sållas från veten, världen byggas upp igen och klassklyftor överbryggas. Under den tiden välkomnade Stroessner alla som någonsin försvarat en swastika med öppna armar, och såg med sin protektionism och överspända stil till att Paraguay blev det allra mest efterblivna landet på en kontinent med efterblivna länder.

Det är inte mycket som talar för Paraguay. Inte på plan alltså, utan som land. De har inga större naturresurser. Argentina har för länge sen galopperat om dem, om de skulle börja fundera på kött och spannmålsexport. Brasilien har kompetens och infrastruktur som Paraguay kan börja drömma om runt 2030. Industri är följaktligen inte att tänka på. Dessutom envisas de med att vara indianer allihopa, vilket ses med oblida ögon både i Brasilien och Argentina.

Man skulle kunna säga att de förtjänar det så mycket mer än vi. Man skulle kunna säga att man hoppas att det går bra för Paraguay för Paraguays skull. För Jose Montiels mamma där i plåtskjulet. Så skulle man kunna resonera.

Åt helvete med Paraguay.

"Hmm...lite mer kött, du har ju kropp till det"

Det är ytterst sällan minoriteter syns i modejobb these days, framför allt hos den lilla nomenklaturan "folkbildare" som utgörs av Bon och Rodeo-klustret. Syns de är de antingen män, eller kvinnor som skulle kunna tas för vita. Den "negroida" silhuetten lyser i princip med sin frånvaro.

I senaste numret av Bon syns dock redan på omslaget en mage som är lite för brun för att bara vara solbränd. Lite paljetter och pärlor på trosorna och det är tydligt att modellen inte fick ha på sig sin bikinitop, men ändå. Innocent until proven guilty vet ni. Jag bläddrade igenom tidningen och hittade till sist modejobbet som bilden tagits från. Jobbet heter "Flyr Sverige köper hus i Brasilien", och modellen är stylad som en blandning av 70-talsvåp a la Shaft och en helt plain, ordinary hoe. Hon viftar med kontanter i höga valörer, visar både skrev och röv när hon letar efter något i bilen. Hon står gathörn med sned peruk och tar sig mot skinkorna som om hon just blivit ordentligt påsatt. Givetvis har hon ALLDELES för mycket smycken och smak för dyra motorfordon.


Min öppna fråga till de stylister som kan tänkas läsa det här är följande:

Finns det möjlighet att ni vid nästa jobb med en svart modell kan försöka motstå frestelsen att förvandla henne till en hora?

Lite flåsig

Värmen tar knäcken på mig. Efter två dagar. Jag gnäller absolut inte, men jag har märkt att jag ser i kors lite då och då. Jag måste bli mycket bättre på att dricka vatten helt enkelt. På somrarna har jag alltid lite lättare att köpa min kurslitteraturs tes om att människor i tropikerna blir lite långsammare i tanken just på grund av klimatet. Sen börjar jag resonera kring det där med anpassning.

Idag ska bli en bra dag hoppas jag. Sneakers n stuff bjuder på grillning och öl och så länge de inte har marshmallows utgår jag från att det blir öl allena för min del. Grillning suger kuk när man är vegetarian.

Djävulen är död! Länge leve djävulen!

Al Zarqawi är med viss sannolikhet död nu. Ingen kan ju veta riktigt säkert såklart, eftersom man aldrig var riktigt hundra procent säker på hur han såg ut till att börja med. Men låt oss utgå ifrån att det är så. Som verkställd dödsdom utan rättegång var operationen hyfsat lyckad. Visst det dog några oskyldiga. En kvinna här, ett förkolnat barn med lika förkolnad nalle där, men på det stora hela en bra dag på jobbet för US Finest. Ändå har de allra flesta av oss räknat ut att det inte gör någon skillnad överhuvudtaget.

Al Qaida är inte FARC. Al Qaida är inte tamilska tigrar. Det är verkningslöst att terrorstämpla dessa rörelser också, men ännu mer verkningslöst att terrorstämpla en rörelse som inte är en rörelse, utan snarare en opinion. Den absoluta majoriteten av den fundamentalistiska islamiska rörelsens ledare har aldrig träffat Al Zarqawi. De känner honom inte, har inga varmare personliga känslor för honom och kanske inte ens håller med honom. Det tog USA ett år och tillräckligt med pengar för att få bukt på HIV-epidemin att döda honom, så om något budskap sänts ut i etern idag så är det följande: Det är lugnt grabbar. Det räcker med att vi är tre istället för en, så kommer USA:s krigsmaskineri slå knut på sig självt i prestationsångest, hukandes under en allt mindre angelägen hemmaopinion.

Om jag får spekulera lite, så tror jag att det som gör USA allra mest förvirrat just nu är att Al Qaida är en medelklassrörelse. USA kan handskas med pöbeln. Speciellt i fattiga länder. I Latinamerika var det inte svårare än att hitta områdets närmaste caudillo och se till att han höll sina undersåtar i schack. Feodalsamhället är fortfarande mycket vitalt i de allra flesta u-länder. Och det är i u-länder USA har krigat tidigare. Kanske lurades de av lerhusen och öknen. Kanske lurades de av att Saddam Hussein hade kallat sig socialist. Hur som helst blev de lurade. Irak är krigshärjat, absolut. Irak är just nu ett extremt fattigt land (courtesy of Halliburton), sure. Men Irak är inte ett u-land. De feodala lojalitetsmönstren i Irak är lika bortblåsta som i vilket Sverige som helst.

I den mån någon har något inflytande över de undre lagren i rörelsen, är det ändå rörelsens ledare såklart. Problemet är att USA inte riktigt känner igen en skunk när de ser en, och har börjat döda och förfölja de som tidigare köpts. Så vem ska de köpa?

Criminalize it!

Det borde ju inte ens behöva diskuteras. Ingen ifrågasätter det etiska i att en knarklangare straffas hårdare än pundaren på plattan när en sil byter händer. I relationen torsk-prostituerad verkar den prostituerade vara själva silen, eftersom de enda som straffas är den eventuelle hallicken och torsken. Horan går fri, eftersom hon gör det hon gör på grund av ett odefinierat lidande och en förutsatt skam. Skitsnack säger jag. Det finns arslen till det mesta här i världen. Till och med arslen som säljer sina arslen och jag är inte den som gör skillnad på folk och folk. Dessutom är det jävligt ineffektivt att ha den lagstiftning vi har idag. Som att låta Pusher Street i Christiania hålla öppet dygnet runt men plocka var 100:e besökare som kom dit. Nog fan skulle jag försöka smyga in i ett obevakat ögonblick. Nej helt om säger Bolivar. Dags att rensa upp bland både horor och de golddiggers som bara moonshinar lite som fnask.

Det gör vi enklast genom att göra det kriminellt att sälja sitt arsle. Kontanter och kapitalvaror ska vara brottsligt att ta emot i samband med sexuellt umgänge. Hallickar skulle få ett helvete eftersom deras handelsvaror åkte in och ut från kåken hela tiden. De skulle antagligen tröttna och börja koka crack istället. Guldgrävarbrudarna skulle få nöja sig med middagar. Om de försökte sig på en fuling kan ju gubbarna alltid anmäla i efterhand, med gott om bevis. Torskarna skulle bli omilt behandlade av nojiga fnask och de glamorösa lägenhetsbordellerna skulle snabbt flyttas ut i Kolmårdsskogarna. Snuten skulle få en mer human arbetsbörda eftersom torskarna är så oändligt mycket fler än hororna. På hela taget vore det strålande att kriminalisera själva försäljningen.

Dessutom skulle det ju innebära att man erkänner kvinnorna som subjekt med egna viljor och agendor. Who can argue with that?

Måndag till Fredag

På fredag börjar det. Det är samma visa varje gång. Först är det sex månader kvar, sen är det halva vårsäsongen och helt plötsligt har du bara fem jävla dagar på dig att trycka ner dina förväntningar, handskas med fjärilarna i magen och halsen och försöka fungera som en hyfsat normal om än lite spattig människa den sista veckan. Inte en lugn stund. Olof Mellberg mejar ner Andreas Isaksson och står och sparkar på honom efteråt (nice lagkaptenswork asshole). Zlatan missar mål som om han slagit vad med nån. Niklas Alexandersson verkar bli högerback. Englands fasta situationer tornar upp sig som Mordors murar ju mer matchen närmar sig. Vi har Olof "Smash it" Mellberg därinne. Och Teddy Lucic. Statistik kan tala både för och emot att vi ska ta oss ur den matchen levande.

Goesta skrev förtjänstfullt om Hugo Boss-tillställningen. Jag har inget att tillägga mer än att de kanske skulle kunna räkna ut att en del av deras typ 1000 besökare kan vara vegetarianer. Jag är trött på att få sörpla gaspacho eller äta bara bröd medan mina medbesökare kan knosa in tre sorters kycklingvingar och sushi. Död åt cateringfirmor utan vegetariska alternativ.

Helgen har jag ägnat åt min flickvän. Vi har läst högt för varandra ur Änglar & Demoner, promenerat, shoppat, ätit alldeles för mycket godis och snacks och bara legat på varandra som två solbadande varaner. Mycket trevligt. Oftast är det så mycket annat som ska hinnas med på helgerna. Det ska supas och fikas och solas i parker och träffas bekanta och gud vet vad. Det känns som att jag börjat hinna med mer och mer av det i veckorna. Intresset för utgång är dessutom nere på typ noll så jag har faktiskt tid att inte göra något alls just nu. Underbart.

Tha Boss

Project Runway är helt fantastisk underhållning. Narcissistiska bögar och brukssömmerskor delar atelje och toksponsringen vet inga gränser. Gotta love it (men vad fan gör Banana Republic där egentligen?). Programmets underhållning såhär långt är utan tvekan Santino. Inte bara för att han och möjligen Dan är de enda som faktiskt har tillräckligt med talang för att kanske eventuellt kunna bli något även utanför sammanhanget. Santino ser dessutom ut som Don Quijote på horse med ganska långt gången tyfus. Tyvärr var hans maternity-dress med någon slags batiktvätt ingen höjdare sist, men potentialen är hela tiden väl synlig.

Ikväll ska jag kika på ett lite striktare snitt. Hugo Boss öppnar ny butik på Birger Jarlsgatan. Jag har ett lite speciellt förhållande till märket faktiskt. De flesta associerar antagligen Hugo Boss med välsydda anteckningsblocksrandiga skjortor och grå kostymer som sitter snyggt. Jag tänker alltid på mina första baggy-jeans. I Nyköping fanns nämligen en outlet som sålde Tommy Hilfiger-tröjor och Hugo Boss-jeans långt innan Karl Kani och Ecko fanns tillgängligt för oss småstadsglin. Jag hade typ tre par tror jag. Alla såg mer eller mindre ut som fan, men de var i alla fall baggy och jag såg i alla fall gangsta ut tyckte jag. Jag tror jag ska fråga om dem ikväll. Om de planerar att sälja Hugo Boss-baggys på Birger Jarlsgatan. Det vore sweet.

The Debatt That Should Not Be

Jag bänkade mig framför SVT Debatt igår och hade väntat mig en Monty Pythonesque frånvaro av dialog mellan de stridande parterna. I högra ringhörnan Helene Murphy, ordförande i HARO och med en brinnande ambition att få vara avlönad societetskärring. I vänstra ringhörnan Ordfronts chefredaktör och en riksdagsledamot jag inte heller kommer ihåg namnet på. Sorry.

Ämnet var i alla fall vårdnadsbidrag. Helene Murphy kände sig förolämpad vid minsta antydning att det hon gjorde inte var arbete (jag tror egentligen att hon ser hemmafru som ett yrke också, men hon var väl tvungen att hålla sig lite i skinnet.). De andra två undrade hur fan hon tänkte (det var vi fler som gjorde). Helene Murphys argumentation gick ut på att hon var en mycket jämställd kvinna. Hennes jämställdhet dög precis lika bra som vänsterns jämställdhet. Det var hennes val. Efter 15 års frånvaro från arbetsmarknaden är det lugnt för Helene att få jobb igen. Soft. Hon såg inget problem i att hennes man försörjde henne. You go sister.

Allt ovan är såklart osmakligt i mina ögon, men jag skiter i det. Verklighetsfrånvända överklasskärringar är liksom inget nytt. Det som verkligen får det att vända sig i magen på mig är däremot att hon vill ha nåt slags jävla bidrag för att gå hemma och övervaka städhjälpen medan hennes man konferensknullar i Las Vegas. Man försökte argumentera med henne; "Försök i Finland har visat att det blir en kvinnofälla", "Unga lågutbildade kvinnor var i majoritet bland bidragstagarna och de fick svårt att hitta tillbaka ut i arbetslivet när bidragstiden gick ut". Inget funkade. She just doesn't give a fuck. Lady wants to get paid! Botox-räkningar ska betalas, brun-utan-sol, fettsugningar och gymkort. Hennes man har börjat gnälla eftersom han knullar sin 20-åriga trainee anyway och tycker att det börjar kännas lite trist att ta hela det ekonomiska ansvaret.

Fan vad jag är fördomsfull och cynisk men vad i helvete ärligt talat??? Är vårdnadsbidrag de borgerligas alternativ till individualiserad föräldraledighet lär de ju pitcha återinförande av grindslant istället för AMS-åtgärder. Helvete. Rösta rött i höst annars jävlar...

Förlorare

Den gamla kvinnan slår sig själv i huvudet. Hårt. Hon försöker tänka på något annat. Tränga bort psalmerna som sjungs för att hålla minnet vid liv. Hur skulle hon kunna tänka på något annat? Ord jag inte förstår blandas med ord som inte hör till ett språk. "Mama" och namnet på den hon förlorat. Släktingar vankar av och an. In och ut ur vardagsrummet där kvinnorna sitter på golvet och männen längs väggarna på inburna stolar. De flesta har blicken fäst på golvet. Några flackar med den, runt runt i rummet men tycks inte hitta något att fästa den vid. Till slut fastnar även de på ett stolsben eller en mattkant.

Ute i köket är stämningen lite lättare. Jag träffar en gammal vän som säger att jag har vuxit sen sist. Tack så mycket. Vi kallpratar lite, men omständigheterna för att återstifta bekantskap är inte de bästa. Stämningen är ändå mindre tryckande än i vardagsrummet, så jag dröjer mig kvar. Funderar. Funderar på om det enda som är hemskare än att förlora ett barn, är att förlora två? Eller om det gör lite mindre ont varje gång? Jag kan inte tänka mig att det gör mindre ont. När någon dör förlorar vi ju alla någon. Någon förlorar en vän, någon en bekant. Kanske en farbror. Kanske rentav en främling. Alla förlorar vi, men ingen av oss förlorar på det sätt som en förälder förlorar. Tror jag.

Systern hinner inte förlora. Inte just nu. Så mycket som måste göras. Hon småspringer ut och in mellan rummen. Bär på brickor, ler tacksamt när nyanlända beklagar sorgen, frågar om någon är hungrig, om någon vill ha kaffe om någon vill ha kaka vill någon ha frukt? Först förstår jag inte hur hon orkar men sen slår det mig. Det är kanske precis så hon orkar. Ingen annan verkar hur som helst i stånd att göra det istället så hon får helt enkelt orka bäst hon vill.

Som en näckros i en geggig tjärn flyter hon ovanpå sorgen. Ögonen far nyfiket mellan pappa, den snälla främlingen 1 och den snälla främlingen 2. Den snälla främlingen 3 kommer in och skriker "Give me five!". Tveksamt sträcker hon ut handen och börjar skratta när hon förstår vad främlingen ville. Hon kan inte hålla tyst. Inte ens när hon försöker koncentrera sig på att äta ett äpple stort som hennes huvud går det. Dels är skalet hårt och jobbigt, dels händer ju så mycket annat. På väg hem håller hon låda oavbrutet. Det bor rymdvarelser lite här och var längs tunnelbanelinjen. Bara på de ljusa stationerna. Förutom en del. Oftast sover de, vilket förklarar varför bara hon ser dem. Hon är utan tvekan den som förlorat minst, som tur är.

Laxens Dag

Jag har skaffat ny mobil. "Fan va praktiskt!" tänkte jag när jag upptäckte att jag kunde beställa en ny från Telenors hemsida. Vad jag inte tänkte på var att jag är folkbokförd i Nyköping. Alltså var jag hemma en sväng i helgen, själv för första gången på jävligt länge.

När jag åker dit med min flickvän, eller till och med om mina föräldrar är hemma, så ser jag aldrig Nyköping riktigt. Det är loppmarknader på landet, långa videokvällar med nachos och överlag mer ett sommarstugebeteende än "hemma i sin hemstad"-beteende. När jag satt och väntade på bussen ensam sjönk alla rednecks in på ett helt annat sätt. Jag la märke till den somaliska mamman som alltmer desperat försökte få ungen att sluta gråta och funderade en stund på varför alla bilar som levererats till Nyköping de senaste trettio åren berövats rostskydd.

Till sist kom i alla fall min lillebror och en ålänning som hette Niklas och hämtade mig. Det fanns inga bälten bak och jag fick röka i bilen. Life is sweet sometimes. Tills jag såg hur familjens kylskåp ser ut minus mamma och pappa en helg. Tre ägg, en ostkant och isiga vegetariska cocktailkorvar sen i påskas. Tillsammans med fullkornsmakaroner och pesto blev det långt ifrån det godaste jag ätit.

Efter maten fick jag en briefing av min bror. Det var tydligen sjukt på G nere i stan. Folkfest, som det heter i mindre städer. Människor på hela Storgatan (ja den heter så), gymnasieelvernas dansgrupper uppträdde, det var marknadsstånd ute på gatorna och alla var jävligt på. Det var nämligen Laxens Dag. Anna Book skulle uppträda på Stadshusets scen om bara någon timme.

Laxens Dag. Genom Nyköping går en å. I ån finns lax. Nyköpings Kommun har köpt lite fler yngel för att fylla på beståndet. Soft. Men ligger Nyköping i Texas? Grundades Nyköping av en full kvacksalvare 1916? Står det mellan laxar eller folkmord när vi ska välja vad vi firar?Nyköping är över 800 år gammalt, vi har ett kungligt slott (som vi iofs också firar på olika sätt hela jävla somrarna), fornlämningar, k-märkta byggnader så vi kunde torka oss i arslet med dom. Behöver vi verkligen krysta fram några jävla laxar för att fira? Eller vi och vi. Jag bor ju inte där längre. Men ändå. Laxens Dag kändes fan långt in i märgen.

Back in black

Jag får be om ursäkt för min frånvaro igen. Å andra sidan har jag ju aldrig lovat er att skriva varje dag. Min grej är att jag vill försöka undvika "gröt till frukost"-inlägg i möjligaste mån. Jag lyckas väl sådär.

Ikväll slår vi på trumman med mitt jobb igen. Det kommer bli nåtsåinihelvete med folk och det regnar ute och jag är lite orolig över vad mina vänner kommer att göra med mig om de får vänta ute i regnet för länge. Jag funderar på att stänga av telefonen och hålla mig inomhus helt enkelt.

Eftersom jag varit lite opålitlig som bloggare tänkte jag tipsa om några andra bloggar som kan tjäna som surrogat när jag varit lat (snyggt rim);

Det Ljuva Livet: Antagligen var det via Goesta de flesta av er hittade hit till att börja med, but anyway. Goesta är underhållande när han är arg, söt när han mår dåligt och lite irriterande när han mår bra.

Kinky Afro: Donnie Donut är bra skit helt enkelt. En bitter semit med vass penna, bra musiksmak och känsla för stil. Jag misstänker att en hel del av mina läsare hittat hit via honom också iofs.

Zanraffs Thoughts: Vill du veta vad som rör sig i huvudet på de där tokfixade iraniebrudarna som stirrade ner dig 250m UNDER kloakerna när du frågade om du fick bjuda på en öl? Zanraff is your go-to girl.

Masha: Hon är sjukt elitistisk och tycker att det är en rätt bra grej. Hon rasar mot Viktor & Rolf samarbeten, Lindsay Lohan och sitt jobb. Prisar Carin Wester och svåra skor med rund tå. Mycket av läsvärdet ligger i att det känns som att man är 5 sekunder från en rejäl utskällning till och med när man läser henne.

God morgon!

Min flickvän kom hem klockan 6 och väckte mig idag. Jag hade blivit riktigt jävla sur om hon inte hade haft med sig Cola och fetawrap. Skräpmat på morgonen kicks ass. Den här morgonen har jag alltså rökt tre cigg, druckit två glas cola och ätit en stor tugga wrap innan jag ens kommit till jobbet. Jag zappade en hel del också.

GP och gänget är back on top. Jag tror att borgarna ska skylla på sina bloggare. På riktigt. Inte nog med att nivån är skrämmande låg på många av dem, även för de som inte läser dem blir de som lobbymaskin osmakliga för många. Och exkluderande. Det är farligt när man har snott "Alla ska med"-prylen och försökt göra den till sin egen. Det blir inte bättre av att dumhuvudena på MUF inte kan svara redigt på en enda fråga som ställs i dagens Metro. Backlash kallas sånt här i staterna tror jag.

Utomlands har Mexico lämnat in en formell protest mot muren USA planerar att bygga. 60 mil ska den bli. Den ska bevakas av 6000 soldater/militärpoliser. Ser ni vad jag skriver här? Mexico är en av USA:s absolut viktigaste handelspartners både vad gäller råolja och produktion av allt från textilier till elgitarrer. Och USA ska slå upp en mur mot landet. Vad fan har hänt med skammen? Tillbaks med den igen så folk får vett att skämmas.

Äntligen börjar polisen få kontroll över situationen i Sao Paolo. Med Brasilien-mått mätt alltså. Inatt vann de med 14-1. 14 gärningsmän döda, bara 1 polis. Jag skulle gärna höra en 5-minutare med drottning Silvia, där hon återigen intygar vilket öppet och problemfritt land Brasilien är. Om något ska kunna ses som positivt i eländet, så är det väl möjligen att detta stärker president Lula och tar ner de högdragna Paulistas på jorden en smula. Sao Paulos guvernör blev tidigt erbjuden militär hjälp av regeringen, men tackade nej för att inte blotta sin företrädares brister. Detta eftersom företrädaren ska ställa upp i presidentvalet mot just Lula.














Slutligen en bild från höstens Miss Penitenciària i Sao Paulo, en skönhetstävling som hålls på kvinnofängelserna. Kvinnan ni ser heter Angélica Mazua och är en kokainsmugglerska från Angola. Jag vet inte vad bilden säger om Sao Paulos situation i stort , men nåt tror jag att den säger.

Vafan hände?

Var tog våren vägen? Jag hoppas att det bara är morgonkyligt, men fy fan. 8 grader? Det är ju januariväder! Men jag har ju gott om jackor. Efter att ha inventerat min garderob har jag insett att jag har lite väl många jackor till och med. Typ 8-9 stycken. Varav kanske 5 är vårjackor. Vem fan har 5 vårjackor? Minst en ska bort.

Eftersom mitt liv har gått in i något slags slentrianlunk är det svårt för mig att ge några rapporter här. Jag har bytt nyheter och debatt mot Entourage, intensiva öl- och spritfyllor mot dåsigt rosévinslull. Jag har bytt klubbar mot uteserveringarna på Medborgarplatsen och lunchrestauranger mot Nytorgsparken. Inte mycket att klaga på. Inte heller mycket att skriva om tyvärr. Jag försökte ju med den där listan men jag kände direkt att det blev rätt krystat. "Den indignerade rättshaveristen" klär mig mycket bättre. Men jag kan ju inte alltid hålla på och rasa åt olika håll, så idag får ni hålla till godo med det här.

För övrigt vinner Barcelona på straffar ikväll.

Da Homey (inlägget urartar senare i en lång upprörd harang)

Jag är i Nyköping över helgen. Jag har suttit på altanen och tittat in i skogsbrynet sugandes på en röd marlboro. Jag har gått på Öppen Hand, en småstadsloppis som bara kan finnas i just små städer och jag har tittat på huset mina föräldrar funderar på att köpa. Det är fan alltid bra här så länge jag slipper bo här. Jag har min jordglob här. Den är från 40-talet och mycket älskad. Jag kan sitta ohälsosamt länge och leta efter städer och länder som tillkommit, bytt namn eller bara inte finns längre. Min favorit är Dahomey. Det heter Benin idag. Tumultet som ledde till ombildningen av landet och namnbytet finns beskrivet i Ryszard Kapucinskis Fotbollskriget. Kapucinski blir ofta bespottad av kvällstidningarnas unga heta krönikörer och skribenter. Mycket på grund av att deras äldre kollegor som har den otidsenliga uppfattningen att man ska göra lite research innan man sätter sig och skriver, håller Kapucinski högt. Ni kan kanske själva räkna ut vad jag tycker om honom.

Överhuvud taget känner jag att jag måste sluta läsa kvällstidningarna. Frågan är hur fan jag ska få tag på Sportbladet bara. Jag gillar inte att läsa den på internet. Om jag skriver ut artiklarna på rosa papper kanske? Grejen är att jag inte kan sätta fingret på orsaken till mitt förakt för de här människorna. Eller inte för människorna egentligen, utan för deras arbetsinsatser. Fredrik Virtanen, Isobel Hadley nånting, Leo nånting, Belinda Jonsson (Johansson?), Linna nånting, Jonna Sima, Linda Skugge, och resten av "ungdomarna" är säkert jättetrevliga. Eller jag vet att en del av dem är det. Mina vänner bedyrar att andra är det, trots mina tvivel.

Men vafan är deras slutmål? Att vi ska leva våra liv som hermetiskt förslutna bubbleboys och bubblegirls och sörpla latte i sugrör genom lufthålet (är latte last season förresten)? Kan nån jävel under 60-strecket försöka krysta fram åtminstone 300 tecken som inte handlar om förmyndarsamhälle, föräldrars frihet att välja, föräldrars frihet från ansvar, föräldrars ansvar att vara fria (många Skugge-ämnen nu), tjejer som är coola för att de vågar göra sin grej (Jonna), tjejer som var coola för att de gjorde sin grej men inte är så coola längre för nu är skivan släppt i handeln och skribenten tycker att hennes recensionsex börjar kännas SÅ passé (Jonna igen). Tjänar journalister så jävla bra nuförtiden att poängen med maxtaxor, trängselskatter, och skatter i största allmänhet går dem helt förbi? Är det svårt att greppa konceptet med kommunala skolor, offentlig sjukvård och brukshyra om man jobbar på kvällstidning?

Det här är antagligen inte ett av mina mest nyanserade inlägg, men jag får fan kväljningar när jag tänker på hur mentalt utbrända hela vår generation är på väg att bli. De flesta av oss kommer att vara föräldrar inom tio år, och vi läser och lyssnar på en generation "journalister" som inte förmår att ge oss något annat än ryggdunkningar när vi är själviska och vintips. Fy fan.

Vad är grejen?

Jag vet ju vad grejen är, det är valår. Inte bara det, det är dags för något nytt också. Tid att smutskasta det gamla by any means necessary alltså. Ta den här artikeln i Resumé. Jag är också lite nyfiken på exakt hur länge AB:s journalister tycker att det är rimligt att sitta vakt utanför någons dörr. Jag undrar om det verkligen är god journalistisk sed att hota med att sitta kvar tills man får tillgång till intervjuobjektet tre gånger i veckan? Inget av det kommer besvaras eftersom det här är sommaren då sossarna ska bort. Vi kommer förr eller senare få veta om Jan Danielsson knullade på annandagen och i så fall med vem. Vi kommer inte få veta vad det hade gjort för skillnad om han hade haft den i byxorna istället. Antagligen inte någon större skillnad alls. Det som hände i Thailand var nämligen inte ett socialdemokratiskt missöde, utan en naturkatastrof. Folk dör i sådana. De försvinner, blir skadade och sjuka och det hör lite till sakens natur att vi inte är förberedda på katastrofer. Då vore de bara olyckor, inte katastrofer. Därmed inte sagt att inte Laila Freivalds är det största arslet sen Ulf Adehlsson i svensk politik. Därmed inte sagt att vi inte skötte hela situationen med samma stil och finess som Gambia skulle ha gjort. Min poäng är att det inte hade gjort någon större skillnad om vi briljerat med plan i luften dag ett och en hyperventilerande utrikesminister. Folk hade fortfarande dött, blivit sjuka och väntat.

En del saker är ju faktiskt bra

Jag har målat in mig i ett hörn lite känner jag. Eftersom jag inte är särskilt upprörd över något så har jag inget att skriva om. Det är såklart dumt tänkt. Jag tänker göra en uppryckning och skriva nåt om saker jag gillar. Här kommer alltså ännu en lista courtesy of Blogg Bolivar.

BRA SKIT I SOMMAR


1. Göran Persson Daddy's home! Fredrik Reinfeldt och kompani trodde förstås att det här skulle bli snudd på en walkover. Att GP var mer sugen på att mjölka får och klippa kor i Stjärnhov än att sitta och svettas under 2000wattslampor i en tv-studio. Så fel de hade. Göran raljerar, använder sig av härskartekniker och neutraliserar argument som han alltid gör när läget är skarpt. I love it when you take off your glasses like that Göran.






2. Adicolor by Emilio Pucci Det kanske bara är jag som är tillräckligt dum i huvudet för att gå runt i skor med typ 5 olika neonfärger. De är helt sjukt snygga i alla fall. Leta efter dem, i butik eller på mina fötter efter den 25:e.




3. Gangsta Boo Egentligen är det kanske inte världens sexigaste sommarmusik. Snarare känns hon lite fuktskadad strippklubb i Masmo. Jag tror ändå att hon kommer vara MVP i våra bergsprängare i sommar.




4. Shorts Äntligen har flickorna förstått att piratbyxor sitter bäst på pirater och att det är lättare att betala hyran i något kortkort. Själv kommer jag rocka de här bumshortsen.












5. Gräsmattor De är lite som krognötter. Vi vet att det är ganska mycket avföring inblandat, men vi kan ändå inte stå emot när vi dricker öl.

Blogg Bolivar presents the ALL STAR LINEUP

Fredrik Reinfeldt, statsminister. Fredrik har efter levande lik som Ulf Adehlsson, Carl Bildt och Bo Lundgren fått ett rykte som karismatisk och inkännande. Egenskaper som kommer att komma väl till pass när glesbygdspolitik och värdekonservatism ska jämkas med tokliberalism och socialdemokratiska avarter. Fredrik är spindeln i nätet.










Göran Hägglund, vice statsminister. Alla i riksdagshuset vet att det vore mycket opassande om Göran fick ett riktigt ansvarsområde. För att blidka russinen i Jönköping och Österlen kommer Fredrik alltså att ge Göran den mest prestigefyllda posten av alla. Bollkalle. Göran kommer att sköta uppgiften med den äran.














Lars Leijonborg, utrikesminister. Som företrädare för ett av de två oppositionspartierna som har mer än en decimal till godo på 4%-strecket, kommer Lars att förhandla hårt. Utrikesministerposten blir hans och vi kommer att få vänja oss vid att se Lars skaka hand med Kofi Annan, George Bush, Romano Prodi och alla andra höjdare. Lars har hittills mest synts kring snittbordet på Bindefeldt-arrangemang, men för en proffspolitiker spelar det ingen roll om det är Dr Alban eller Mbeki som ska strykas medhårs. Så länge dom stannar i sitt hemland eller ser till att ha lärt sig svenska innan de kommer så är Lars all good.






Maud Olofsson, jordbruksminister. Ja det är klyschigt som fan, men vad ska hon annars göra? När Maud pratar om småföretag pratar hon om gårdar med mindre än 500 djur. Hon gör sig inget vidare i storstadsmiljö helt enkelt. Räkna med att glesbygden kommer främjas genom ökade utsläppskvoter och sänkt bensinskatt under 2007.












Filippa Reinfeldt, biståndsminister. Fördelen med att vara gift med en statsminister är att man kan göra det till ett ämbete att leka societetskärring. Filippa kommer koordinera galor, stå i TV4 och vika jutesäckar och allt annat som en biståndsminister ska göra.













Kristina Axén Olin, infrastrukturminister. Det som är bra för Stockholm är också bra för landet, spånar Kristina och Maud. Alltså ökade utsläppskvoter och sänkt bensinskatt även här. Lägg till slopade trängselavgifter, höjda bullernivåer och mer flexibilitet i begreppet beboeligt så har vi ordentligt smörjmedel för landet. Ja just det, alla ska ha bredband 2010 också.












Jan Björklund, skolminister. Med Jan vid rodret blir det ordning och reda i skolan. Glöm undflyende kommentarer om "barnets utveckling" och sån skit. Här gäller det att sitta still i bänkraderna. Betyg från dagis och skriftliga omdömen som ska signeras varje vecka. Vad gäller utbildningen så har den haft fokus på tillämpbarhet alldeles för länge. Björklund är Athenare i själ och hjärta och ser bildning och TP-kunskaper som precis lika viktigt som förståelse för sin omgivning. Eller viktigare.








Per Westerberg, näringsminister. Med så många rookies i regeringen bidrar Per med den nödvändiga tyngden. Likt en Teddy Lucic i backlinjen övervakar och dirigerar Per i kulisserna. Så länge huvudlinjen med slopat skyddsnät och ökade egenavgifter hålls på privatmarknaden kommer Per att hänga i Sandhamn med Svanberg och Wallenberg. Räkna dock med att han kommer ryta i ordentligt om nån jävel ger sig på att höja golvet istället för taket i a-kassan.

Det måste vara vädret

Det är antagligen bara vädret och att jag precis suttit och sollunchat på medborgarplatsen. Det är antagligen mitt snygga Nets-linne som blir luftat för första gången i år. Det är antagligen mina stentvättade shorts som har blivit befordrade från disktjänst till flosstjänst. Det är antagligen för att det är min hårdag idag. Det är antagligen för att jag redan kan se fram emot en riktigt sweet lön i slutet på månaden. Det är antagligen för att min flickvän tog körkort idag. Det är antagligen för att det ligger en klocka någonstans på Posten och väntar på mig. Det är antagligen bara Rom som ropar på mig. Det är antagligen Zlatans "vad?" i ansiktet på vidriga Turin. Det är antagligen för att Henke blev hissad av Puyol och Ronaldinho. Han blev hissad av Puyol och Ronaldinho. Det är antagligen för att det verkar bli en tidning den här gången också. Fan det verkar bli en tidning den här gången också. Jävlar. Aja, det är antagligen för att min kropp sluppit alkohol på sistone. Det är antagligen bara för att jag har börjat göra morgonsitups. Det är antagligen för att Malmöborna gjorde mig så glad genom att inte protestera mot Hamas flyktingminister.

Nåt är det.

Snuva och tom plånbok

Det är förjävligt. Våren är här, fåglarna kvittrar och jag snyter ut helt nya grejer var femte minut. Jag ska bespara er detaljerna, men färgskiftningarna från gång till gång är fantastiska. Som ett nasalt kaleidoskop. Pengarna är slut också. Ingen Magnum för mig inte. Fan.

Goda nyheter är i alla fall att Sverige beviljade Hamas representant visum. Det vore helt absurt om ett lands (för Palestina är väl ett land mr Leijonborg?) officiella folkvalda representanter förvägrades inresetillstånd i Sverige. Vi har alltid varit större än så och nyheterna imorse med nån jävla LUF-fragel som rynkade ögonbryn över telefon gav mig helt ny bensin i min glasflaska. Vi ska fan vara större än så efter valet också.

Jag gillar mitt jobb

Inte alltid såklart. Ibland är det precis lika tröstlöst som alla andra jobb. Men jag har bra förmåner. Igår fick jag gå på ODD Heroes på Elverket till exempel. Ett seminarium om den nya generationen generalister som verkar inom konst och design. Människor som lyckas sälja sin konst som reklam och ställa ut sin reklam som konst typ. Utan att varken de eller någon annan egentligen lyckas sätta fingret på skillnaden, vilket blev väldigt tydligt under paneldiskussionen. En del av er kanske känner till alla föreläsare, en del bara någon eller några. Alla är hur som helst värda att titta närmare på så här kommer länkar:

Jörg Haas/Being Hunted: www.beinghunted.com

Matthew Stone och Garet Pugh/WOWOW: www.wowow.moonfruit.com/

Henrik Vibskov: www.henrikvibskov.com

Gordon Hill och Daniel Jackson/Surface to Air: www.surface2air.com

Suedish

SVT Debatt var riktigt roligt igår kväll. Dels för att man fick se Vilhelm Moberg läxa upp Olof Palme med dåligt underbyggda argument och upprepning in absurdum sådär som bara en förälder kan göra. Dels för att Ibrahim Baylan glömde Ebba Witt-Brattströms namn typ fyra gånger under ett samtal på 10 minuter. Härskarteknik in its prime.

Hur som helst så tror jag att jag vet något de inte vet, nämligen varför ungdomar blir allt sämre på att hantera framför allt det skrivna språket. Internet. Fundera på det. Även om Witt-Bratt och Baylan diskuterade företeelsen som ett svenskt problem, så är det inte riktigt så. Man behöver inte surfa runt särskilt länge på internationella diskussionsforum för att se att det (som så mycket annat these days) är ett globalt problem. Jag skyller alltså på internet (som man gör om det gäller globala problem).

Varför? För att aldrig tidigare har det skrivna språket varit ungdomarnas eget på det sätt det är nu. Positivt såklart. Man kan kommunicera med människor i andra länder, med människor man inte vågar ringa osv. Internet är the shit på många sätt. Men det är också en miljö helt fri från vuxen (i alla fall effektiv) övervakning och ledning. Jag menar att det leder till felinlärning. Ungdomar får svårt att skilja på det "skrivna talspråk" som används i forum och på MSN och den svenska de förväntas behärska i skolan och arbetslivet. En vän till mig (som vill vara anonym) berättade hur det tog henne 10 år att lära om efter att hon under en period skrivit "dom" istället för "de" och "dem" för att det såg snyggare ut. Jag vet inte hur många av mina läsare som jobbat inom skolan men under min korta sejour där var både smileys och frosseri i förkortningar mycket vanligt. Samtidigt, vilka är vi att klaga? Språk som sorteringsmekanism fungerar ju bara om språket är såpass svårt att kunskaperna skiktas. Det gör de inte på internet. Snarare går språket mot förenkling och likriktning. Om något "nytt" skulle läggas till ordförrådet, får det spridning oändligt mycket snabbare än via tidningar och skolböcker. Så det kanske är rätt lugnt egentligen?

Att man ska behöva reta sig på sånt här

Vuxenhelg som fan nästan helt utan alkohol. Förutom Goestas fest där jag drack en låda vin. Onödigt. Hur som helst är jag jätteglad att det faktiskt fortsätter titta in folk här till och med när bloggen ligger i träda. Ni har uppenbarligen mer karaktär än jag.

Jag vet inte om någon såg Studio 8 på TV8 igår kväll. Onödigt ensidigt om både Göran Perssons majtal och muslimska fundamentalister. Nåt ägg från Neo försökte piska upp stämningen och programledaren ställde ledande frågor och tog ställning. "Fan dom har ju blivit som Fox", tänkte jag" bara för att få tänka om helt i morse framför Hannity & Colmes. Fox ligger ALLTID tre steg före alla andra propagandamaskiner. Jag måste komma ihåg det. Nu imorse debatterades det livligt huruvida de illegala invandrarna tagit USA som gisslan genom att inte gå till jobbet. Alla var överens. Det har de. Eftersom de inte får vara här, ska de vara glada att de är här och inte ifrågasätta alltför mycket. De ska absolut inte låta bli att gå till de jobb de inte får ha. Då tar de gisslan. Svårt att hänga med? Det hade alibiliberalen Colmes också, och försökte lite försynt lägga fram tanken att de kanske genom att följa lagen visar hur beroende USA är av sina illegala invandrare. Då blev det hotfull stämning och deras alibisvarta tokrepublikan som Hannity ofta refererar till som "den mer liberala av oss" skrek att det behövdes fler stövlar på gränsen. Det är alltid nära både till skratt och gråt framför Fox.

Alexandra Pascalidou är tydligen i Argentina och delar gärna med sig av sina spännande människomöten. Hon kollar uppenbarligen mindre gärna hur mycket av det de gamla peronistkärringarna tutar i henne som faktiskt stämmer. " I Argentina finns ingen rasism". Tjena. "Argentina tog emot miljoner invandrare". Jovars.

Om vi börjar i början så spottar argentinare norrut mot "ladinos" och annat mörkhyat pack med sån frenesi att det måste råda konstant muntorrhet i hela landet. De får Paulistas att framstå som ett under av öppenhet. För det andra, så kanske någon undrar varför det i princip inte finns några afroargentinare, när alla andra latinamerikanska länder har svarta minoriteter? Är det för att Argentina var för humana för att använda slavar? Nej. Det är för att Argentina var det enda land på kontinenten som faktiskt lyckades göra sig av med sin svarta minoritet. Dels genom att helt enkelt jaga dem över gränsen till Uruguay eller Brasilien, dels genom att bleka sin befolkning genom avel. Men infödda argentinare kunde ju absolut inte knulla sånt pack. Eller det är klart att de kunde, men de kunde ju inte erkänna barnet efteråt. Där kommer Argentinas storsinthet mot europeiska immigranter in i bilden. Argentina och flera andra latinamerikanska länder hade agenter på plats i Europa som lockade spanjorer, italienare och andra tillräckligt bleka katolska arbetare till kontinenten med de ena lögnerna värre än de andra. Tids nog utökades underlaget till att inkludera protestanter och till sist även judar (även om de blev inbjudna med armbågen på ett helt annat sätt än de nazistiska krigsförbrytarna). Vissa pekar till och med på den här tvivelaktiga värvningsstrategin som en av anledningarna till att Argentinas ekonomi aldrig lyfte trots att den hade goda förutsättningar. Man fick lycksökare istället för flitiga arbetare och folk blev bittra och missnöjda när de väl anlänt.

Jag vill egentligen bara klargöra att Alexandra Pascalidou säkert hade mycket trevligt med den gamla damen och homoparet från Barcelona. Hon borde bara skrivit om vad de drack för vin istället.