Yes ni vet säkert lika väl som jag att Sverige stänger som om det vore långfredag så fort en röd dag råkar ligga på en torsdag eller tisdag. Långhelg gud va skönt.
Trist bara att jag som verkligen skulle behöva lösa en del grejer idag får sitta och lyssna på telefonsvarare och övergivna receptionister.
Jag var i Tensta och betedde mig igår förresten, det var kul. Jag har en gnagande känsla av att jag betedde mig lite svinigt mot någon bara. Tyvärr ligger det en halv flaska Jack Daniels och ett par stadiga klunkar Hypnotiq mellan mig och klara minnesbilder. Om någon som läser det här känner sig kränkt så ber jag hur som helst om ursäkt.
måndag, april 30, 2007
onsdag, april 25, 2007
Medelklassens nya hjältar
Jag och Goesta och två vänner till hade ett projekt som jag börjar se som havererat. Texten nedan var egentligen tänkt att användas till det, men det är väl bättre att jag postar den här än att den ligger och skräpar på mitt skrivbord. Håll till godo.
Förljugna spolingar med påklistrad u-landsvurm har länge varit ett epitet som slentrianmässigt spottats efter den svenska medelklassen. Inom populärkulturen har medelklassen sökt det autentiska, genuina, och trott sig finna det i punk, Subcommandante Marcos och veganism. Medelklassen har varit överrepresenterad i den autonoma rörelsen och bland de olika solidaritetsrörelser som vuxit fram och vuxit bort under efterkrigstiden. På 90-talet sysselsatte medelklassen sig med att bränna mjölkbilar och resonera kring utilitarism, medan arbetarklassen brände moskéer och resonerade kring bidragstörstande somalier.
Det verkar dock ha hänt något. Där medelklassens hjältar under 90-talet var Dennis Lyxzén och Andres Lokko och en dröm om en rättvisare värld, har Timbros grundliga tinningmassage gett medelklassen helt nya ideal och förebilder. Björn af Kleen och dyra röda viner har ersatt Johan Ehrenberg och hoummos. De allvarliga djuplodande analyserna ägnas numer åt designade parfymflaskor , medan det vanligaste omdömet om en människa som Ali Esbati är att han är väldigt sexig (formuleras ofta med en underton som andas exotism).
Spelar det någon roll då? Gör det någon skillnad vilka medelklassen låtsas tillhöra? Tyvärr verkar det göra det. Med medelklassens omställning öppnades vägen för ett systemskifte som tidigare varit omöjligt att föreställa sig i Sverige. Alltifrån de rejält omstöpta fredagsbilagorna till nöjesinstitutioner kring Östermalmstorg och välbesökta bloggar med liknande namn hämtar sin näring ur medelklassen och deras nya längtan efter lyx, flärd och stekta grisöron. När Katrin Kielos i en text drömmer om svunna tiders aristokrater som besitter "En speciell arrogans inför omvärlden sprungen ur insikten om att majoriteten av mänskligheten är mindre levande än han själv: vettskrämda medelmåttor.", ger hon uttryck för precis det nya. Någon som säger sig vara socialdemokrat och samtidigt idealiserar dylika egenskaper hade varit en total omöjlighet så sent som förra mandatperioden.
De kraftiga försämringar som gjorts för de sjuka och arbetslösa i Sverige bygger på inställningen att det är individen som felar om den försätter sig i arbetslöshet eller sjukdom och sedan inte snabbt lyckas ta sig tillbaka. Medelklassen hade aldrig tillåtit en sådan omställning 1997. Medelklassen hade, i långt större utsträckning än arbetarklassen måste erkännas, en blåslampa under maktens bakdel, som tändes vid minsta tecken på ett svek gentemot de svaga. Sedan dess har många bostadsklipp gjorts och många, kanske fler än tidigare, har kunnat låta sig berusas av mer än alkohol i korsningen Kungsgatan- Birger Jarlsgatan. Kanske är det så att överklassens symboler helt plötsligt blivit tillgängliga för medelklassen i större utsträckning än tidigare. Det kanske är därför. Det kanske helt enkelt har visat sig vara roligare att äta Riche-burgare än att koka linsgrytor på Kafé 44?
Förljugna spolingar med påklistrad u-landsvurm har länge varit ett epitet som slentrianmässigt spottats efter den svenska medelklassen. Inom populärkulturen har medelklassen sökt det autentiska, genuina, och trott sig finna det i punk, Subcommandante Marcos och veganism. Medelklassen har varit överrepresenterad i den autonoma rörelsen och bland de olika solidaritetsrörelser som vuxit fram och vuxit bort under efterkrigstiden. På 90-talet sysselsatte medelklassen sig med att bränna mjölkbilar och resonera kring utilitarism, medan arbetarklassen brände moskéer och resonerade kring bidragstörstande somalier.
Det verkar dock ha hänt något. Där medelklassens hjältar under 90-talet var Dennis Lyxzén och Andres Lokko och en dröm om en rättvisare värld, har Timbros grundliga tinningmassage gett medelklassen helt nya ideal och förebilder. Björn af Kleen och dyra röda viner har ersatt Johan Ehrenberg och hoummos. De allvarliga djuplodande analyserna ägnas numer åt designade parfymflaskor , medan det vanligaste omdömet om en människa som Ali Esbati är att han är väldigt sexig (formuleras ofta med en underton som andas exotism).
Spelar det någon roll då? Gör det någon skillnad vilka medelklassen låtsas tillhöra? Tyvärr verkar det göra det. Med medelklassens omställning öppnades vägen för ett systemskifte som tidigare varit omöjligt att föreställa sig i Sverige. Alltifrån de rejält omstöpta fredagsbilagorna till nöjesinstitutioner kring Östermalmstorg och välbesökta bloggar med liknande namn hämtar sin näring ur medelklassen och deras nya längtan efter lyx, flärd och stekta grisöron. När Katrin Kielos i en text drömmer om svunna tiders aristokrater som besitter "En speciell arrogans inför omvärlden sprungen ur insikten om att majoriteten av mänskligheten är mindre levande än han själv: vettskrämda medelmåttor.", ger hon uttryck för precis det nya. Någon som säger sig vara socialdemokrat och samtidigt idealiserar dylika egenskaper hade varit en total omöjlighet så sent som förra mandatperioden.
De kraftiga försämringar som gjorts för de sjuka och arbetslösa i Sverige bygger på inställningen att det är individen som felar om den försätter sig i arbetslöshet eller sjukdom och sedan inte snabbt lyckas ta sig tillbaka. Medelklassen hade aldrig tillåtit en sådan omställning 1997. Medelklassen hade, i långt större utsträckning än arbetarklassen måste erkännas, en blåslampa under maktens bakdel, som tändes vid minsta tecken på ett svek gentemot de svaga. Sedan dess har många bostadsklipp gjorts och många, kanske fler än tidigare, har kunnat låta sig berusas av mer än alkohol i korsningen Kungsgatan- Birger Jarlsgatan. Kanske är det så att överklassens symboler helt plötsligt blivit tillgängliga för medelklassen i större utsträckning än tidigare. Det kanske är därför. Det kanske helt enkelt har visat sig vara roligare att äta Riche-burgare än att koka linsgrytor på Kafé 44?
tisdag, april 24, 2007
Vårt ansikte utåt
Jag bakade sockerkaka igår. För att göra den lite festligare smulade jag ner några rader Marabou Mjölkchoklad med Daim, men alla sjönk ner till botten av smeten och blev brända. Halvlyckat.
Men nog om det.
När jag stod där och vispade för glatta livet råkade en intervju med Carl Bildt vara på. Ämnet som diskuterades var Boris Jeltsins död, och vad jag snappade upp var "en ledare med stor moralisk kompass".
Ingen annan statsman kommer att uttala sig så om Boris Jeltsin, tro mig. Anledningen är att det är så inihelvete uppåt väggarna befängt att ingen kan ta ett sånt uttalande på allvar. Man skrattar bort det. Om det inte kommer ifrån Mr Moralisk Kompass himself förstås. Då blir det jävligt obehagligt.
Här har vi alltså en ledare som på bara några år drog ner medelåldern i sitt land till samma nivåer som ett HIV-drabbat afrikanskt land i fredstid. Mannen som tryckte upp ett 20-tal närstående på Forbes Fortune 500 i en handvändning. Mannen som såg till att vi andra för lång lång lång tid kommer ha en klar bild på näthinnan när någon frågar vad det finns för nackdelar med kapitalism. Mannen som är själva arketypen för girighet och grusade förhoppningar.
Och Carl Bildt berömmer hans moraliska kompass. Och Carl Bildt är vår utrikesminister. Sov gott barn.
Men nog om det.
När jag stod där och vispade för glatta livet råkade en intervju med Carl Bildt vara på. Ämnet som diskuterades var Boris Jeltsins död, och vad jag snappade upp var "en ledare med stor moralisk kompass".
Ingen annan statsman kommer att uttala sig så om Boris Jeltsin, tro mig. Anledningen är att det är så inihelvete uppåt väggarna befängt att ingen kan ta ett sånt uttalande på allvar. Man skrattar bort det. Om det inte kommer ifrån Mr Moralisk Kompass himself förstås. Då blir det jävligt obehagligt.
Här har vi alltså en ledare som på bara några år drog ner medelåldern i sitt land till samma nivåer som ett HIV-drabbat afrikanskt land i fredstid. Mannen som tryckte upp ett 20-tal närstående på Forbes Fortune 500 i en handvändning. Mannen som såg till att vi andra för lång lång lång tid kommer ha en klar bild på näthinnan när någon frågar vad det finns för nackdelar med kapitalism. Mannen som är själva arketypen för girighet och grusade förhoppningar.
Och Carl Bildt berömmer hans moraliska kompass. Och Carl Bildt är vår utrikesminister. Sov gott barn.
måndag, april 23, 2007
Boris Jeltsin är död. 76 år får väl ändå anses vara en ansenlig ålder för en man med hans leverne. På tal om svamlande galningar så har Lars Leijonborg avgått också. Frågan är ju om han tar den yttersta konsekvensen av farsen och ställer sin ministerplats till förfogande också, eller om Fredrik Reinfeldt pressar honom till att sitta kvar för att åtminstone ha första raden av korthuset kvar.
Ärligt talat, politiska övertygelser åsido, vad i helvete är det vi bevittnar här? Vad gör de? Tror de att regeringskanslit är kuliss för nån jävla dörrsmällarfars a la Pang i Bygget?
Och Fredrik kommer att lysa med sin frånvaro, som han alltid gör. Bara inte finnas där. Det är inte bara hans siluhett och hans klåfingrighet som gör honom till förväxling lik Spökplumpen.
Ärligt talat, politiska övertygelser åsido, vad i helvete är det vi bevittnar här? Vad gör de? Tror de att regeringskanslit är kuliss för nån jävla dörrsmällarfars a la Pang i Bygget?
Och Fredrik kommer att lysa med sin frånvaro, som han alltid gör. Bara inte finnas där. Det är inte bara hans siluhett och hans klåfingrighet som gör honom till förväxling lik Spökplumpen.
Ether
Som en flock pingviner kämpandes mot kyla och motvind dyker de upp. Alltid dyker de upp. Det är som att själva ordet Schyman är deras startsignal. Nu är det dags att sträva motströms. Mot sunt förnuft, anständighet och många gånger i smyg så att de slipper få på pälsen där hemma. Tystas och hånas ska det göras.
Att de här männen och för all del också kvinnorna finns och frodas gör det så mycket äckligare att självgoda idioter som Ronnie Sandahl och Linda Skugge tror att de gör någon slags nytta. Att den patriarkala diarré de släpper ut varhelst de slår sig ner skulle vara strongt. Ett ställningstagande. Ett ribbhöjande.
Jag gör mig inga illusioner. Även om den raljanta tonen och det torftiga språket kan lura läsaren, så tror jag inte att kommentarerna uteslutande skrivs av män födda mellan 1943 och 1952 med förnamn som Curt, Sven-Olof och Inge.
Jag tror att lockelsen är för stor även för Tobbe, Eric och Mattias och Andreas. Jag tror inte att vi känner oss mindre hotade eller är det minsta mer angelägna att ge upp våra privilegier. Och vad kan då vara effektivare än att spänna på sig en brandgul feministväst, hoppa över staketet och säga att "Hej! Titta på oss, nu står vi på er sida så säg inget dumt om oss för då låter ni bara griniga och otacksamma". Sen beter vi oss precis som vi och våra pappor och farfäder alltid har gjort och låter västen vara vårt stridsrop och Cheap Monday-jeansen vårt våldtäktscamo för att löst parafrasera den där idioten.
Vi ska minsann inte klumpas ihop med äcklen, vi säger ju ifrån, vi sa aldrig hora men inte fan ifrågasatte vi varför vi pratade mest, var norm på idrotten eller varför vi spelade i band och tjejerna hade sexiga dansuppvisningar på skolkabarén. Och medan killarna som sopade på varandra fick alla ifrån polisen till kyrkan att kliva in med resurser, så bantade tjejerna ner sig till våra småsyskons vikt, gick med långärmat hela somrarna och blev tillsammans med killar som var så gamla att de var farbröder i våra ögon. Det var tydligen helt lugnt.
Det är såklart inte så lätt och jag säger inte att jag hade varken makt eller intresse att göra varken mer eller mindre när jag var 14. Hey jag var 14 liksom. Fotbollsträning och VHS-porr kändes mycket mera angeläget än patriarkala strukturer. Då. Men att 10 år senare inte ha mer självinsikt och förmåga till analys än att man kommer fram till att man är missförstådd som man...
Aktualiteten i det här inlägget är obefintligt, men jag råkade läsa den där travestin till krönika om Vita bandet i helgen, och nu har Gudrun Schyman blivit anställd av TV8 och då kom jag att tänka på den igen.
Att de här männen och för all del också kvinnorna finns och frodas gör det så mycket äckligare att självgoda idioter som Ronnie Sandahl och Linda Skugge tror att de gör någon slags nytta. Att den patriarkala diarré de släpper ut varhelst de slår sig ner skulle vara strongt. Ett ställningstagande. Ett ribbhöjande.
Jag gör mig inga illusioner. Även om den raljanta tonen och det torftiga språket kan lura läsaren, så tror jag inte att kommentarerna uteslutande skrivs av män födda mellan 1943 och 1952 med förnamn som Curt, Sven-Olof och Inge.
Jag tror att lockelsen är för stor även för Tobbe, Eric och Mattias och Andreas. Jag tror inte att vi känner oss mindre hotade eller är det minsta mer angelägna att ge upp våra privilegier. Och vad kan då vara effektivare än att spänna på sig en brandgul feministväst, hoppa över staketet och säga att "Hej! Titta på oss, nu står vi på er sida så säg inget dumt om oss för då låter ni bara griniga och otacksamma". Sen beter vi oss precis som vi och våra pappor och farfäder alltid har gjort och låter västen vara vårt stridsrop och Cheap Monday-jeansen vårt våldtäktscamo för att löst parafrasera den där idioten.
Vi ska minsann inte klumpas ihop med äcklen, vi säger ju ifrån, vi sa aldrig hora men inte fan ifrågasatte vi varför vi pratade mest, var norm på idrotten eller varför vi spelade i band och tjejerna hade sexiga dansuppvisningar på skolkabarén. Och medan killarna som sopade på varandra fick alla ifrån polisen till kyrkan att kliva in med resurser, så bantade tjejerna ner sig till våra småsyskons vikt, gick med långärmat hela somrarna och blev tillsammans med killar som var så gamla att de var farbröder i våra ögon. Det var tydligen helt lugnt.
Det är såklart inte så lätt och jag säger inte att jag hade varken makt eller intresse att göra varken mer eller mindre när jag var 14. Hey jag var 14 liksom. Fotbollsträning och VHS-porr kändes mycket mera angeläget än patriarkala strukturer. Då. Men att 10 år senare inte ha mer självinsikt och förmåga till analys än att man kommer fram till att man är missförstådd som man...
Aktualiteten i det här inlägget är obefintligt, men jag råkade läsa den där travestin till krönika om Vita bandet i helgen, och nu har Gudrun Schyman blivit anställd av TV8 och då kom jag att tänka på den igen.
onsdag, april 18, 2007
Uäck!
Oskarp slö och instabil. Det kanske är regnet och kylan eller tristess eller nåt annat. Det kan rentav vara alliansen. Eller bara folk. Jag känner rättshaveristens självrättfärdiga indignation skölja över mig som billigt Lidl-schampoo.
Jag skulle kunna skriva så mycket trevliga saker här. Nåt om mina vänner, min flickvän eller kanske MOP-spelningen igår. Nåt om att Goesta var duktig i helgen och kommer att vara duktig på fredag och alla fredagar framöver. Nåt om att jag hängde med mina gamla barndomskompisar i fredags. Dom gamlaste liksom. Det var skitkul.
Istället återkommer jag hela tiden till mörkret. Den gnagande känslan av att ha blivit blåst på själva livet. Blåst av människor som prioriterar helt annorlunda än jag skulle vilja göra. Men deras prioriteringar tvingar mig att tänka som dem. Mäta mig som dem. Inte för att jag vill vara med, utan för att jag vill äta, bo och dricka lite ibland.
Jag skulle kunna skriva så mycket trevliga saker här. Nåt om mina vänner, min flickvän eller kanske MOP-spelningen igår. Nåt om att Goesta var duktig i helgen och kommer att vara duktig på fredag och alla fredagar framöver. Nåt om att jag hängde med mina gamla barndomskompisar i fredags. Dom gamlaste liksom. Det var skitkul.
Istället återkommer jag hela tiden till mörkret. Den gnagande känslan av att ha blivit blåst på själva livet. Blåst av människor som prioriterar helt annorlunda än jag skulle vilja göra. Men deras prioriteringar tvingar mig att tänka som dem. Mäta mig som dem. Inte för att jag vill vara med, utan för att jag vill äta, bo och dricka lite ibland.
torsdag, april 12, 2007
Modette
Bläddrade precis igenom premiärnumret av den där nya tidningen ni vet. Jag har varit sjukt skeptisk ända sedan det började pratas om den, eftersom King är ungefär lika kul som att spela rollspel med autister. Men den här gången är nog Egmont något på spåret faktiskt. Det finns en respekt för läsaren som helt saknas i Modettes snaskigare konkurrenter. Man lånar inte bara väldigt snygga kläder, man vågar dessutom fota dem rakt upp och ner utan en 5 000 watts lampa rätt in i kameralinsen. Man pratar skor på ett sätt som tidigare varit förbehållet "insatta sneakersamlare" och jag kan inte låta bli att se en hel del Darling i framför allt modejobben men även tilltalet överlag. Tres nice faktiskt. Uppenbarligen har någon annonssäljare på Egmont lyckats förmedla den här ambitionen till i alla fall en mediabyrå, då Carlsberg har en helsida med fotboll och allt i tidningen. Även det mycket sympatiskt.
Nu har jag som sagt bara bläddrat i den än så länge. Artiklarna kanske är vedervärdiga. Men det tror jag inte.
Nu har jag som sagt bara bläddrat i den än så länge. Artiklarna kanske är vedervärdiga. Men det tror jag inte.
onsdag, april 11, 2007
Skensol
Nudlar och vårsol. Och Paragon och SexFemman. Vem bryr sig om att jag inte bloggar när jag solar? Jag har så lite pengar kvar att jag bara kan skratta åt det. Så jag skrattar åt det och funderar på om det inte är rosépremiär i helgen? De lovade 20 grader. Jag borde skrika såklart, på indragna sommarjobb och löjliga sneakertrender men jag har hittat ett par solglasögon jag knäcker i och GB har en lakritsstrut. Jag borde få lite ångest när 87:orna bygger hus och föder andra barnet hemma i Nyköping men snart kan jag ju gå i T-shirt till Rålis på lunchen. Snart kan vi åka ut med min kollegas båt efter jobbet, det har han sagt. Då kan jag ju inte sitta och vara arg.
FK
Jag ska sluta be om ursäkt. Ni vet ju att jag gör såhär ibland. Min flickvän tjatar hela tiden på mig om att jag borde börja skriva, på riktigt liksom. Jag skulle absolut kunna bli alldeles strålande om jag bara hade hungern. Men det har jag inte. Jag skriver ju nästan bara när jag är arg. De flesta som har läst mig innan de har träffat mig blir överraskade över att jag inte är en real-life Socker-Conny typ. Det är jag ju inte.
Anyway, jag var hemma hos min familj över påsk och min försäkringskasseanställda mor får tydligen veta om hon får behålla sitt jobb eller inte den 2/5. Hon har jobbat på Försäkringskassan i 27 år. Jag tyckte att det lät länge men tydligen ligger hon illa till om man följer LAS. Det vill iofs inte Försäkringskassan göra. De har tänkt sig att dela upp personalstyrkan i 47 olika kretsar, ett för varje ärendeslag vilket är helt absurt eftersom det inte finns någon personal som sysslar med bara ett ärendeslag. Min mamma till exempel, sysslar med 47. Om ni tycker att servicenivån har varit lite sub par på Försäkringskassan hittills så kan ni ju smaka på det här:
-Inga dropin-besök
-Möjlighet att boka möten tre dagar i veckan
-Alla som ringer för att boka möten ska med bestämdhet motas till internet eller telefonkundtjänst
-Alla som ringer till telefonkundtjänst ska med bestämdhet motas till internet
Det är ganska sjukt, det är det, att en så underbemannad och bespottad men väldigt behövd myndighet så målmedvetet fortsätter att avveckla sig själv. Det är också ganska sjukt att de när de säger upp människor som jobbat där i 43 år, arbetsbefriar dem samma dag "så att de inte ska skapa dålig stämning".
När de ändå var i farten släckte de ner lunchrestaurangen och drog in mackorna för de kvarvarande också.
Anyway, jag var hemma hos min familj över påsk och min försäkringskasseanställda mor får tydligen veta om hon får behålla sitt jobb eller inte den 2/5. Hon har jobbat på Försäkringskassan i 27 år. Jag tyckte att det lät länge men tydligen ligger hon illa till om man följer LAS. Det vill iofs inte Försäkringskassan göra. De har tänkt sig att dela upp personalstyrkan i 47 olika kretsar, ett för varje ärendeslag vilket är helt absurt eftersom det inte finns någon personal som sysslar med bara ett ärendeslag. Min mamma till exempel, sysslar med 47. Om ni tycker att servicenivån har varit lite sub par på Försäkringskassan hittills så kan ni ju smaka på det här:
-Inga dropin-besök
-Möjlighet att boka möten tre dagar i veckan
-Alla som ringer för att boka möten ska med bestämdhet motas till internet eller telefonkundtjänst
-Alla som ringer till telefonkundtjänst ska med bestämdhet motas till internet
Det är ganska sjukt, det är det, att en så underbemannad och bespottad men väldigt behövd myndighet så målmedvetet fortsätter att avveckla sig själv. Det är också ganska sjukt att de när de säger upp människor som jobbat där i 43 år, arbetsbefriar dem samma dag "så att de inte ska skapa dålig stämning".
När de ändå var i farten släckte de ner lunchrestaurangen och drog in mackorna för de kvarvarande också.
tisdag, april 10, 2007
Den fjärde fronten
15-16 åriga mödrar blir allt vanligare i Norge, tack vare beskyddarnas kärleksfulla omvårdnad. Enär föräldrarna söker hindra sina omyndiga döttrar att umgås med tyska soldater har ockupationsmakten låtit utfärda en förordning, som avser att "vidmakthålla och främja ur rasmässig synpunkt värdefullt germanskt arvegods".
Jag är en tapper tysk soldat
som kämpar käckt i slafen
för ära, blod och ras och stat
allt enligt paragrafen.
Mitt rent germanska arvegods
-o ära utan like!-
har i ditt sköte anförtrotts,
du vrånga norska pike.
På slätterna i österled,
vid kusterna i söder,
i alla hörn, på hav och hed
vår stolta ras förblöder.
Men donnerwetter, heil och sael!
Här ska ni se på fasen!
Här går vi in med liv och själ
att vidmakthålla rasen!
I Norge där vi än har makt,
vi grejar återväxten
precis som führern själv har sagt
oss ordagrant i texten.
Och själv har jag i bibeln sett
bland alla bud det bästa:
sin ovän ska man älska hett,
sen ska man älska nästa!
Så har jag alltså fått en skans
som passar bäst mitt sinne.
Av Tredje Rikets makt och glans
jag lämnar månget minne.
Kanhända snart, om blott ett år,
går skjutsen rätt i diket.
Mitt verk blir allt som återstår
av hela Tredje Riket!
Saxat ur okänd tidning under vinjetten "Kluck".
Jag är en tapper tysk soldat
som kämpar käckt i slafen
för ära, blod och ras och stat
allt enligt paragrafen.
Mitt rent germanska arvegods
-o ära utan like!-
har i ditt sköte anförtrotts,
du vrånga norska pike.
På slätterna i österled,
vid kusterna i söder,
i alla hörn, på hav och hed
vår stolta ras förblöder.
Men donnerwetter, heil och sael!
Här ska ni se på fasen!
Här går vi in med liv och själ
att vidmakthålla rasen!
I Norge där vi än har makt,
vi grejar återväxten
precis som führern själv har sagt
oss ordagrant i texten.
Och själv har jag i bibeln sett
bland alla bud det bästa:
sin ovän ska man älska hett,
sen ska man älska nästa!
Så har jag alltså fått en skans
som passar bäst mitt sinne.
Av Tredje Rikets makt och glans
jag lämnar månget minne.
Kanhända snart, om blott ett år,
går skjutsen rätt i diket.
Mitt verk blir allt som återstår
av hela Tredje Riket!
Saxat ur okänd tidning under vinjetten "Kluck".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)