Uäck!

Oskarp slö och instabil. Det kanske är regnet och kylan eller tristess eller nåt annat. Det kan rentav vara alliansen. Eller bara folk. Jag känner rättshaveristens självrättfärdiga indignation skölja över mig som billigt Lidl-schampoo.

Jag skulle kunna skriva så mycket trevliga saker här. Nåt om mina vänner, min flickvän eller kanske MOP-spelningen igår. Nåt om att Goesta var duktig i helgen och kommer att vara duktig på fredag och alla fredagar framöver. Nåt om att jag hängde med mina gamla barndomskompisar i fredags. Dom gamlaste liksom. Det var skitkul.

Istället återkommer jag hela tiden till mörkret. Den gnagande känslan av att ha blivit blåst på själva livet. Blåst av människor som prioriterar helt annorlunda än jag skulle vilja göra. Men deras prioriteringar tvingar mig att tänka som dem. Mäta mig som dem. Inte för att jag vill vara med, utan för att jag vill äta, bo och dricka lite ibland.