Dank u wel

Tillbaks på jobbet. Vill ni höra om Belgien? Ni får höra om Belgien.

Så jag hade inte kollat upp saker och ting ordentligt. Vafan det kan hända den bäste. Brussels South Charleroi Airport. Vart låter det som att flygplatsjäveln ligger? Inte låg den i Bryssel i alla fall. Charleroi visade sig vara Belgiens ringmuskel med en tågstation dränkt i den typ av smog som jag trodde att vi exporterat till Kina för längesen. Efter två timmar tåg och en förvirrande taxifärd (jag återkommer till Antwerpens gatunät) så var vi där i alla fall. Hotellchefen satt med sin skabbiga hund och drack öl utanför ingången, men han var trevlig. Gav oss ett rum med skadedjur gjorde han. Skadedjuren bets gjorde dom. Och 40 grader varmt var det.

Missförstå mig inte, det var fantastiskt långa stunder också. Vi började med en shoppingrunda och Nationalestraat var kanske lite överskattat. Det var nice absolut, men inte SÅ nice. Och de riktiga godbitarna låg (som de alltid gör) på tvär- och parallellgatorna. Min stora sorg är att jag inte köpte den helt fantastiska Hussein Chalayan-hoodien för 100 euro. Jag är dum i huvudet. Efter ett par timmar på förmiddagen var vi för svettiga för att det skulle kännas OK att prova kläder, så vi satt och flämtade med varsin körsbärsöl istället.

Dag två var vår turistdag och ett av Europas äldsta zoon stod på programmet. Jag är helt övertygad om att de hade negrer i bur där för bara 80-90 år sen. Det var den sortens ställe. Sjukligt feta leoparder, skabbrävar och giraffer som stod i en snustorr inhägnad motsvarande ett straffområde ungefär, tuggandes på något som säkert hade varit foder några dagar tidigare. Belgiska ungar var också legio. De måste vara de obehagligaste i hela Europa. Varenda en var som en karikatyr på karikatyrerna ur Kalle och Chokladfabriken. De kastade hela äpplen på den lilla ökenräven, kastade bröd och hamburgare till sälarna och skrek som om de blivit attackerade av en haj. Hela tiden övervakade av lojt idisslande föräldrar. Efter bara någon halvtimme började jag och min flickvän leta efter bra lägen att välta en unge.

Samma bekymmerslösa inställning till sin verksamhet hade diamantmuseet vägg i vägg, där man helt lät bli att beröra hur diamanthandeln många gånger är raketbränsle för konflikter i de gamla europeiska kolonierna. Det var i alla fall ett vuxenmuseum och deras Art Noveau-smycken var sjukt grymma.

Meir var rätt intressant också, även om det var väldigt Drottninggatan. Men det var där vi verkligen fick det bekräftat. Antwerpen blandar inte verksamheter hur som helst. Det finns ett hordistrikt där man knullar, ett matdistrikt där man äter och ett shoppingdistrikt där man handlar. Trots att Meir måste vara det område som har störst folkgenomströmning av alla fick man leta sig rätt jävla förbannad innan man hittade något vettigt ställe att äta på.

Jaja, för att göra en lång historia kort så åt jag bara 2 bitar choklad under hela vistelsen. Jag drack desto mer öl. Körsbärsöl, öl med 8,5% alkoholstyrka som inte smakade annat än Hoegaarden (Duvel heter den, djävul på flamländska), Kierkbieer som smakade jord fast gott, mer körsbärsöl och något sunkigt rävgift som hette Jupiler. Jag shoppade typ ingenting. En lila sjal, en Walter van Beirendonck-tisha för 30 euro och en Vivienne Westwood-skjorta för 50. Så jag handlade för 80 euro och söp och åt för 420 enligt mina preliminära beräkningar.


Ja just ja, Modemuseet. En Yohji Yamamoto-utställning. Snygg. Personalen tjatade hela tiden på min flickvän om att hon skulle prova kläderna. Jag tror att det faktum att vi kom in från en långpromenad i 40 graders värme gjorde henne mindre sugen. Men det hade varit kul att se henne i 2001-kollektionen med integrerad handväska. Det är så hon på något sätt.

Nog nu

Nu får det vara nog med Fox News och CNN. Ingen mer Shepherd Smith (Hur kommer det sig förresten att man aldrig lägger CNN-journalisternas namn på minnet? Har det med Fox:s storfilmsvinjetter att göra?). Det var skönt att höra att herr Olmert och fru Rice resonerar lite som jag, trots att jag är en idiot (se kommentarerna till inlägget nedan). Tristare att herr Chavez ägnat sig åt fåfängt effektsökeri, även om politiker på mycket närmare håll trampat snett i smutsigare hål.

Ibland rinner texter ut, ibland måste man krysta lite. Jag vill väl egentligen bara lämna er med något innan jag sticker. Först ett par öl, sen packning och imorgon åker jag till Antwerpen. Pretto som fan, men bra choklad. Och öl. Jag tror att jag har nämnt det förut va? De har bra choklad där. Och öl. Snygga kläder också, pretto eller ej. När jag kommer tillbaka ska ni få läsa om min jacka.

Cirkus

Det är inte svårt att hålla sig för skratt när man läser sånt här, och ser andra gapa storögt beundrande. Basebollretoriken från väst har fått förfärande starkt fotfäste även i Sverige. Även hos dem jag hoppats skulle veta bättre. Lika lite som Hizbollah kommer att kunna besegra Israel, kommer Israel att kunna besegra Hizbollah. Varken tillfälligt eller permanent. Jag trodde inte att det var särskilt kontroversiellt. Ändå håller hela debatten på att urarta till något som liknar uppladdningen inför ett allsvenskt stockholmsderby.

Siffrorna berättar egentligen om det orimliga i föresatsen att utplåna Hizbollah, ens militärt. Hittills har Israels beskjutningar kostat 363 libaneser livet, varav 320 civila (AFP). 43 soldater alltså. Bra. Om vi räknar lågt (Hur många som egentligen är del av Hizbollahs militära gren är något de lärde tvistar om, men allt mellan 900 till 8000 är uppskattningar som hörs ganska ofta) och säger att det handlar om runt 1000 gerillasoldater utspridda bland civilbefolkningen i Libanon, så skulle den totala dödssiffran klättra en bra bit över 7000 med nuvarande effektivitet. Om vi bortser ifrån att den libanesiska sjukvården redan nu har kollapsat totalt och om vi bortser ifrån att den totala förstörelsen av någons hemland tenderar att föda viss bitterhet. Jag tror inte att Hizbollah har särskilt svårt att rekrytera nya medlemmar bland de redan tidigare kraftigt marginaliserade och diskriminerade shiamuslimerna i Libanon. Det är inte utan anledning som de varit mottagliga för iranskt inflytande.

Om man lyckas ha ihjäl de här galningarna då? Då står såklart andra på tur. Nya rörelser, nya opinioner, nya gränser som ifrågasätts, nya bomber. Grundproblemet kvarstår ju. Israel är inte accepterat i regionen. Bomber kommer inte att göra någon vänligare i sinnet. Man kan från Sverige eller USA eller Frankrike sitta och argumentera kring vilka som har rätten på sin sida och vilka som började bete sig illa, men inget av det spelar ju någon roll. Israel borde flytta fokus från att säkra sina gränser till att börja marknadsföra sig som en god granne.

Bonnjävel

Jag brukar tänka att vi är ganska lika allihopa. Att vi har haft ungefär samma erfarenheter. Vi har varit ungefär lika missnöjda med tvåburgarregeln när det var hamburgare i skolan. Vi har sneglat avundsjukt på killen med Solomonrygga. Vi lekte Herre på täppan på stora upplogade iskokor och vi samlade Garbage Pail Kids. Senare drack vi hembränt, hade grupptrycksex, var för fulla och hånglade med för fulla tjejer, rökte hasch en eller flera gånger och sen blev vi vuxna. Jag tänker att allt väsentligt har vi egentligen gemensamt.
Min flickvän brukar påminna mig om att det inte är så. Hon är uppvuxen i Rinkeby och brukar klappa mig på huvudet och tycka synd om mig för att jag inte hade några lekkamrater när jag var liten. Jag är uppvuxen mitt i skogen. Min mamma bestämde att det var dags för oss att flytta in till stan när jag skulle börja skolan eftersom hon tyckte att jag verkade ensam. Det var säkert så, men tiden fram till dess skulle jag inte byta mot något. Och jag glömmer ofta att det inte är så vanligt att barn är ute på ängarna och fångar fjärilar nu för tiden. Dagens barn får inte ha knivar, så de lär sig inte att tälja barkbåtar, kottbondgårdar eller att bygga kojor. Det är inte så många av mina vänner som har järnkoll på matsvamp. Jag och min pappa brukade ta långa skogspromenader på dagarna och för att göra det lite mer pedagogiskt hade han med sig svampboken. När jag tröttnade på sopparna och tickorna brukade vi gå ner till ett stort grustag och leta fossil. Det fanns såklart inga fossil där men pappa tyckte att det kunde vara kul ändå. Det var det, men inte för honom. Jag hittade fossil i varenda sten jag såg och det slutade med att han fick släpa hem en hel svampkorg full med skiffer och gråsten. Gasexplosioner i skogsarbetarnas vagnar blev också till trevliga utflykter. Vi gick och samlade smält metall och glas vid hygget i flera dagar. Och slagg. Slagg var min favorit. På vintrarna åkte vi skidor och klampade runt på skaren. Eller jag klampade på, mina då lite tyngre föräldrar klampade igenom.

Det var säkert mycket mer krävande för mamma och pappa att inte ha några jämnåriga att lasta av mig på, men jag gillar verkligen min barndom. Verkligen.

LeToya, inte särsklit bitter.

LeToya Luckett, en av tjejerna som fick kicken av Ms Knowles när det begav sig, är aktuell med soloskiva. Torn är riktigt bra, en precis lagom snodd 70-talspastisch för att jag ska gå och nynna på den. Titta gärna in på Aftonbladet TV också för att se henne skratta ihåligt och mediatränat försäkra att hon absolut har förlåtit Beyonce.

Klädsnurran (Eller historien om varför Bolivar alltid är pank)

Jag är egentligen måttligt metrosexuell. Jag har precis upptäckt Dermalogica, jag har förutom det senaste halvåret varit utan frisyr sedan 16årsåldern och jag har få nära kvinnliga vänner. Jag har däremot ett stereotypt kvinnligt förhållande till klädshopping. Jag har omsatt så fruktansvärt mycket kläder som gått via min bror till att förvandlas till målarfärgsfläckiga slamsor. Lika bra det. De flesta kläder har ju ett bästföredatum. Min skogsgröna fleecetröja från Nautica skulle antagligen inte göra någon gladare idag. Idag kan det kvitta att jag aldrig köpte några Lugz. Jag skulle ha på mig min kycklinggula och reflexgrå Old Navy-jacka lika gärna som jag flyttar till Hofors. Jag har fortfarande kvar en benvit Karl Kani-polo som jag klämmer lite på ibland när jag är hemma hos mina föräldrar, men den har förmodligen burits för sista gången den med. Men jag gillar att jag är så. Jag gillar jag på hösten 1990nånting handtvättade min svarta Fubu-tisha som om den var i kashmir, för att snorkigt se ner på folk som hade likadana våren året efter. Jag var så otroligt nöjd med att ha den första plyschpyjamasen från Akademiks i hela Stockholm. Turkos. Snyggt grabben. Det var inte ens längesen.

Joe ft Papoose- Where U At?

Skitkul att Papoose får göra något lite större. Verkligen. Bra initiativ Joe. Låten är rätt OK också och Papoose berättar att han knyter sin egen do-rag. Men vad är grejen med Joes styling? Har han någonsin sett ut som att han har sina egna kläder på sig? Och bilen? Minority Report- rester?

Kolla i alla fall:

Jag är nog bara gnällig förresten

Så farligt är det kanske inte. En massa smågrejer jag surar över bara.

-Jag lämnade en kasse med massor med rena kläder och en bok jag läser på jobbet helt i onödan.
-Jag åkte taxi hem igår igen.
-Jag måste köpa nya hörlurar till min iPod.
-Goesta fixar aldrig DC på datorn.
-Jag är lika blek som jag var i februari.
-Jag behöver ett par ljusa sneakers.
-Det finns inte ett par ljusa sneakers i hela Stockholm som jag ens skulle ta emot gratis.
-Nazanin köpte jackan jag funderade på att köpa. Jag hade aldrig köpt den, men det gav en viss frihetskänsla att veta att jag kunde.
-Det är lite konstigt mellan mig och någon nu.
-Jag är den enda jag känner som har pengar.
-Jag har semester (Skönt såklart, men i kombination med ovan blir själva timingen ett irritationsmoment).
- Eye On The UN
- Nisha Besara
- Marie Söderqvist

Jag kanske blir lite gladare när Goesta har fixat kaffe.

Fy fan

Fy fan. En allmän känsla bara. Inga raseriutbrott idag. Ingen galla. Men fy fan.

Summertime and living is easy

Det är sweet med semester. Och semesterpengar. Så sweet att jag kanske kommer att slarva lite när det gäller att skriva här. Jag hoppas att ni har överseende så att jag inte står här alldeles ensam med mina magsura kommentarer när min semester är slut. Under tiden tänkte jag komma med ett mycket trevligt boktips:

Jared Diamond- Undergång. Jag har bara börjat på den än så länge men han har redan betat av Montanas och Påsköns invånare, deras miljöpåverkan, områdenas naturliga klimatförändringar, grundförutsättningar och allt annat torrt med ett språk som engagerar som den värsta Dan Brown-roman (inga jämförelser i övrigt). Om ni plöjer den och gillar den kan jag även rekommendera Vete, Vapen och Virus av samme författare. Gammal kurslitteratur om man läste historia på Växjö Universitets lärarprogram.

Annars då?

Brasilien ska införa kvotering efter ras, vilket kommer bli en riktig karneval för administratörerna med tanke på att Brasilien har förnekat att det överhuvudtaget finns olika raser i landet åtminstone sedan Vargas tid. Lycka till Lula!

Kanye spelar i stan i övermorgon och av någon anledning har jag inte brytt mig om att skaffa biljett, trots att jag har gott om fuckyou-money den här månaden.

Det måste vara för att Papoose får alla andra att låta som Fjärde Världen så fort han börjar prata i en mick. Lyssnar ni på Papoose så lyssnar ni på The Next King of New York, jag och Goesta är överens.

Dessutom ska jag snart till Antwerpen och frossa choklad och öl. Kanske chokladöl?

I väntan på prejudikatet

Det är alltid lika skönt att komma hem till mamma. Pappa också förstås, men så fort jag börjar undra hur fan jag är funtad egentligen, så brukar en kopp kaffe och en cigg med mamma (eller nikotintuggummi för hennes del, hon har slutat) påminna mig. Vi tänker väldigt lika. Idag har vi suttit och myst åt Jan Eliasson. Mannen är så statsmannamässig att till och med Kofi Annan nog var tvungen att dubbelkolla pressvecken innan han gav sig ut i generalförsamlingen. Förmodligen kommer drevet att försöka tränga in honom i ett hörn. Till skillnad från Grekland och Italien så ville ju Sverige få något som åtminstone kunde kännas som ett halv-OK från Hizbollah och Israel innan de skickade ut svenskarna i bussar mot Damaskus. Aftonbladet och SVT verkar tycka att UD skulle chansat. Jag tror inte busspassagerarna håller med. Jag blir också alldeles varm när en utrikesminister för första gången hårt kritiserar (om än på diplomatspråk) FN:s säkerhetsråd. Det är ju just där vi väntar på prejudikatet. Det är ju därför jag skriver om Israel-Libanon-Palestina-härvan idag och inte om Etiopien-Eritrea. Inte om Indien, inte om Afghanistan, inte om Tjetjenien. Inte om Etiopien-Kenya, inte om Kongo. Inte om Västsahara, inte om Sudan. För ingenting kommer hända innan det händer i Mellanöstern. Innan USA släpper taget om Israel, kommer Frankrike och Belgien fortsätta hålla gerillor och rebellgrupper om ryggen. Iran kommer fortsätta, Ryssland kommer fortsätta. Kuba kommer fortsätta och Venezuela kommer fortsätta. De syns ju knappt bakom all rök som stiger från Beirut och Haifa.

Tut

Berns Terrass är grejen den här sommaren. Utan tvekan. Jag, Goesta och Sebastian gick dit och konstaterade det. Flars spelade dancehall som till och med jag gillar, alla var glada och dansade, inte en Pour-kofta så långt ögat nådde och lite god jävla stämning för en gångs skull. Vid halv tre var vi så fulla att vi bestämde oss för att det fick vara nog. På väg till nattbussen hörde vi Pet Shop Boys eka över Kungsträdgården. Goesta gurglade något om att det måste vara Gustav. Det var det såklart. Det var mycket trevligt även där, trots de stekare upphöjt i två som satt i soffan mitt emot oss. Morgonen har som vanligt handlat om att betala tillbaka till anständigheten och den lutherska arbetsmoralen med påsiga ögon och en andedräkt som i alla fall inåt luktar lika delar tranbärsdrink och damm. Någon som ska med ut ikväll?

Goda Grannar

Vad är det som händer egentligen? Hur resonerar man i EU:s egen lilla favoritkoloni? Om de fortsätter såhär kommer jag starkt att motsätta mig ett Israelsikt deltagande i nästa Eurovisionsschlagerfestival. Starkt. Såna sänken kan inte få vara med (Speciellt inte om landet ligger i Asien).

Men allvarligt? Är det någonsin ett bra läge att kicka igång ett tvåfrontskrig? Någonsin? Visserligen krigar man mot ett luftvärn från 60-talet på ena fronten och slangbellor på den andra, men det ser ju så illa ut. Det verkar så lättretligt. Och lätt att genomskåda. "Vi bombar Beiruts flygplats för att skära av Hizbollahs tillgång till mat och vapen". Grattis. De enda i Libanon som har en tryggat tillgång på mat och vatten i ett krigstillstånd är de reguljära trupperna och Hizbollah.

Israel för fortfarande (i alla fall utåt) den här kampen som om det handlade om symmetrisk krigsföring. Det gör det inte. Det finns ingen fiende som är sugen på luftstrider med en alldeles uppenbart överlägsen motståndare. Det kommer inte att skickas in marktrupper i Tel Aviv. Det ligger ingen flotta och guppar någonstans i väntan på order att avfyra medeldistansrobotar. Jag förstår att Israel måste blidka sin hemmaopinion och även de godhjärtade filantroper som försörjt Israels lilla Don Quijote-oddyssé från amerikansk och europeisk exil, men som general i den israeliska armén skulle jag vara ganska uppgiven. Tanks har aldrig varit särskilt effektiva mot gerillor. Tanks jobbar snarare FÖR gerillor.

Dränerad

Jag är så väldigt trött. På riktigt alltså. Inte trött på en massa olika skitgrejer som jag alltid är, utan helt slut. Jag kan knappt hålla ögonen öppna. Jag sluddrar på jobbet, pratar om fel saker, somnar nästan på tunnelbanan mellan Rådmansgatan och Medborgarplatsen och ser ut som om jag låtit bli att tvätta ansiktet sedan min statistroll i Trainspotting.

25 men känner mig som 66. Som att jag redan borde ha gått i pension. Jag fick en helt fantastisk 25årspresent av min flickvän, verkligen helt fantastisk. Ändå är det som dröjer sig kvar i mitt huvud efter min födelsedag att det verkar bli jävligt jobbigt att vara vuxen. Jag vill ju verkligen inte vara sådär som dom jag inte gillar. Jag vill inte bli en jättebebis till 40åring med Toni & Guy-frisyr, två skilsmässor och avbetalningsplan på min senaste frus nya bröst. Inget vulgärt, smakfull C-kupa.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att Zidane agerade hedervärt

Ingen skugga må falla över Zinedine Zidane. Om något växte han i mina ögon efter skallen i bröstet på Materazzi. Det var ingen fånig Zlatan-markering. Det var en krogskalle, rätt i solar plexus. Det var ingen revirpinkning, inget "nu ska jag sätta mig i respekt". Det var en man som fått nog. Som hört tillräckligt med glåpord från en feg mittback som var mycket väl medveten om att han var utom mikrofonernas räckhåll. Zidane lät honom inte komma undan med det. Fotboll är ändå bara ett spel, och ett VM-guld bara värt så mycket. Att kränkas och bespottas och ännu en gång tvingas gå därifrån utan att sätta emot är inte fair play. Det är kanske starkt enligt den typen av människor som nu kommer himla med ögonen och antyda att jag inget kan om fotboll. Det enda svar jag kan ge är att ni inget kan om livet. Man kan bara spekulera i vad Materazzi sa till Zidane. Alla vi med lite mer melanin än det europeiska genomsnittet har våra misstankar. Skallen som fick Materazzis bröstben att svikta som en trampolin tackar vi dig för Zidane. En del saker är värda mer än ett VM-guld.

Vem lurade vem när?

Egentligen tror jag att det här inlägget lika gärna skulle kunna bli mitt första inlägg i fyllebloggen som Goesta tipsar om här nånstans i trådarna, men varför gömma sin smutstvätt?

Jag har en jävla ovana att komplicera saker och ting med mitt behov att raljera. Något som inte alls skulle behöva vara så allvarligt leder lätt till att människor jag älskar och håller av blir sårade, bara för att jag kommer på en snygg oneliner som jag bara måste få ur mig. Håll käften istället din dumma jävel.

Vet inte om någon såg Expressens förstasida idag, jag köpte den inte och hittade inte artikeln på nätupplagan, men det var något i stil med "Unga tjejer luras till sexlekar i webcam". Exakt när blev de lurade, och av vem? Är det diaboliska sextonåriga fjunkillar som manipulerar bekräftelsetörstande fjortisar att droppa trosorna? Tveksamt. Vi försökte genom hela vår pubertet utan att lyckas något vidare värst. Min erfarenhet av dagens tonåringar är att de inte är så väldigt mycket skarpare än vad vi var. Vad kan det bero på då? Hmmm.... jadu... det här är ju bara en tanke men... skulle det kunna vara så att sexualiserandet av det offentliga rummet nått löjliga nivåer? Kan det faktum att utvikstjej ses som en karriär ha något med saken att göra? Kan det vara så att eftersom den enda tillgång en flicka har som inte möts med suckar och himlande med ögonen, är deras röv och deras bröst, så lär de sig ganska snabbt vad de ska spela på? Jag har inte tänkt på det förrän just nu när jag skriver det, men internet är ju såklart en grymmare sorteringsmekanism än korridoren på skolan någonsin kunnat vara.
"Är det ingen som skriver till dig gumman? "
"Jag får 200 snuskmail från killar varje dag."
"Vad jobbigt att ingen skriver till dig då, men du kanske ska lägga upp lite bilder?"
"Aha du har redan gjort det." Ok.

Det skulle kunna vara så att vi bara inte vant oss vid tekniken. Att vi kommer återgå till något slags normaltillstånd. Om det inte vore för alla sneakersamlande, Spybarhängande, Rodeoläsande, vaxande, jojobantande, deffande, söndersminkade, runtknullande, bekräftelsetörstande, komplexnojande FÖRÄLDRAR.

Skärp er för i helvete, innan ett googlande av er dotter kastar en gurka i ansiktet på er.

Stiltje

Idag ska det bli 30 grader varmt. Det betyder att de allra flesta kommer söka sig till vatten, stränder, klippor eller glassbarer. Själv sitter jag i en källare och lyssnar på kopplingstoner. Kul.

För övrigt verkar det mexikanska valet bli som Expressen hoppats. Jag kan inte dra mig till minnes att en socialistisk kandidat gått vinnande ur en omräkning. Jag tror inte att Mexikos granne i norr förbättrar oddsen direkt.

Les Bleus-Sarkozy 1-0?

Fotbollsmässigt kan jag inte påstå att Frankrike som lag ligger mig såvärst nära om hjärtat. Jag uppskattar Henry men tycker att han är lite fjollig. Thuram och Viera är precis den sorts spelare man utvecklar allergi mot om de inte spelar i ett lag man håller på. Zidane är Zidane såklart och Ribery blev snabbt en ny favorit i den här turneringen, men trots allt är de inga favoriter.

Just nu måste de ändå vinna. Idag och på söndag. För att inget land behöver det mer än Frankrike nu. Jag skulle dessutom vilja påstå att det är en av anledningarna till att Frankrike spelar som om det vore 1998 all over again. Le Pen eller Sarkozy kan kvitta, Les Bleus hem står i lågor. Deras släktingar, grannar och vänner står inför hot om utvisning. Deras hemkvarter har stått i lågor. De har gång på gång under de senaste månaderna fått höra att sånt pack inte är välkommet i Frankrike. 1998 förstörde ett VM-guld Le Pens momentum och Frankrike fick lite andrum. Man använde det inte till något särskilt vettigt alls och utan en ambitiös integrationspolitik (utan just någon integrationspolitik alls ärligt talat) har möglet krupit tillbaka. Eftersom de franska spelarna har motstått frestelsen att peka finger åt en nation som bara vill se svarta om de vinner medaljer åt dem eller städar deras tunnelbana så kan det finnas hopp. Eftersom de istället gett sig fan på att visa inte bara sig själva utan också dem de älskar, att de inte är föredettingar. Att de är fransmän. Eftersom de ger till och med mig styrka och väcker även mina sympatier, så tror jag att möglet kan trängas undan en liten bit ikväll. Och på söndag lite till.

Strypt Giraff

Strypa giraffer fortsätter att leverera vansinne och visar nedan hur Ica i Örnsberg stimulerar sin fruktförsäljning. Skitsnyggt. Det ser ut som en blandning av en svårt sjuk fitta, en tumör och hushållsavfall. Mums.

Den relativa vikten av kött på benen.

Igår behandlade Expressens ledare det nyss avslutade valet i Mexico. Hur gärna jag än skulle vilja bli glad över att någon för en gångs skull uppmärksammar en världshändelse utanför frihetens axel Bryssel-Washington-Tel Aviv, så lämnar artikeln en bitter och fadd eftersmak. Är det ok att skriva i en tidning som når över en miljon läsare varje dag, när man är påläst som en högstadieelev? Det är det såklart inte om du behandlar EU:s livsmedelspolitik, ondskan i öknen, amerikanska kongressval eller Bob Dylan. Om du däremot skriver om något så trivialt som Latinamerika, Afrika eller den delen av Asien som varken köper eller säljer olja, så räcker det tydligen med en snabb Wikipedia-brief. Sen är du game.

Jag förstår att Expressens ledare har en agenda. Jag fattar, jag är inte dum. Men det är så jävla fegt och safe av dem att svartmåla Hugo Chavez. Vem ska protestera? Ung Vänster? Vad händer då? Då visar det att Expressen hade rätt. Varför pratar inte Expressen om Brasilien istället? Ett land med en ledare som INTE lyckats få bukt med analfabetism, INTE lyckats genomföra någon jordreform (hur meningslösa de än må vara så är de i alla fall symboliskt viktiga i Latinamerika), som INTE lyckats få favelorna i så pass skick att man slipper låsa in invånarna på nätterna. Prata lite om den ohämmade liberalismens flaggskepp, lyft fram ett konkret exempel på de lustfyllda idyllerna pophögern beskrev tidigare i veckan. Det är ju roligare i liberala samhällen. Så länge man använder kondom, håller sig borta från bergen och håller blicken högt. Där nere på marken sniffar barnen lim nämligen. Där nere föder 11-åringar 14-åringars barn. Där nere är mellanrasliga förhållanden så ovanliga att man kunde tro att att vi var olika arter. Där nere knullar favelornas flickor till sig nya mobiltelefoner och Marc Jacobs-väskor i sådan takt att flygbolagen knappt hinner leverera tillräckligt med torskar. Drömmen om väst lever även i väst, of course. Men där nere finns det inget för pophögern. Så titta inte.

Encore

Ok nu kör vi igen... Tre, två, ett, FY FAN VAD BAKFULL JAG ÄR. Dessutom måste jag vara ett jävla skämt som blir överraskad varje gång fast jag är ute typ fyra gånger i veckan. I går var det hur som helst roligare än det varit på länge. Matcherna var visserligen inget vidare, men Svedens smuggelsprit var helt ok, Kalle var en jätteduktig värd och Aron och Erik var utmärkt festsällskap. Som grädde på moset fick jag sån där uppmärksamhet som alla tjejer med två bröst och tio fingrar får så fort de kliver utanför dörren, men som vi killar inte är så bortskämda med. Jag måste ha varit jävligt snygg igår.