Jag och Goesta och två vänner till hade ett projekt som jag börjar se som havererat. Texten nedan var egentligen tänkt att användas till det, men det är väl bättre att jag postar den här än att den ligger och skräpar på mitt skrivbord. Håll till godo.
Förljugna spolingar med påklistrad u-landsvurm har länge varit ett epitet som slentrianmässigt spottats efter den svenska medelklassen. Inom populärkulturen har medelklassen sökt det autentiska, genuina, och trott sig finna det i punk, Subcommandante Marcos och veganism. Medelklassen har varit överrepresenterad i den autonoma rörelsen och bland de olika solidaritetsrörelser som vuxit fram och vuxit bort under efterkrigstiden. På 90-talet sysselsatte medelklassen sig med att bränna mjölkbilar och resonera kring utilitarism, medan arbetarklassen brände moskéer och resonerade kring bidragstörstande somalier.
Det verkar dock ha hänt något. Där medelklassens hjältar under 90-talet var Dennis Lyxzén och Andres Lokko och en dröm om en rättvisare värld, har Timbros grundliga tinningmassage gett medelklassen helt nya ideal och förebilder. Björn af Kleen och dyra röda viner har ersatt Johan Ehrenberg och hoummos. De allvarliga djuplodande analyserna ägnas numer åt designade parfymflaskor , medan det vanligaste omdömet om en människa som Ali Esbati är att han är väldigt sexig (formuleras ofta med en underton som andas exotism).
Spelar det någon roll då? Gör det någon skillnad vilka medelklassen låtsas tillhöra? Tyvärr verkar det göra det. Med medelklassens omställning öppnades vägen för ett systemskifte som tidigare varit omöjligt att föreställa sig i Sverige. Alltifrån de rejält omstöpta fredagsbilagorna till nöjesinstitutioner kring Östermalmstorg och välbesökta bloggar med liknande namn hämtar sin näring ur medelklassen och deras nya längtan efter lyx, flärd och stekta grisöron. När Katrin Kielos i en text drömmer om svunna tiders aristokrater som besitter "En speciell arrogans inför omvärlden sprungen ur insikten om att majoriteten av mänskligheten är mindre levande än han själv: vettskrämda medelmåttor.", ger hon uttryck för precis det nya. Någon som säger sig vara socialdemokrat och samtidigt idealiserar dylika egenskaper hade varit en total omöjlighet så sent som förra mandatperioden.
De kraftiga försämringar som gjorts för de sjuka och arbetslösa i Sverige bygger på inställningen att det är individen som felar om den försätter sig i arbetslöshet eller sjukdom och sedan inte snabbt lyckas ta sig tillbaka. Medelklassen hade aldrig tillåtit en sådan omställning 1997. Medelklassen hade, i långt större utsträckning än arbetarklassen måste erkännas, en blåslampa under maktens bakdel, som tändes vid minsta tecken på ett svek gentemot de svaga. Sedan dess har många bostadsklipp gjorts och många, kanske fler än tidigare, har kunnat låta sig berusas av mer än alkohol i korsningen Kungsgatan- Birger Jarlsgatan. Kanske är det så att överklassens symboler helt plötsligt blivit tillgängliga för medelklassen i större utsträckning än tidigare. Det kanske är därför. Det kanske helt enkelt har visat sig vara roligare att äta Riche-burgare än att koka linsgrytor på Kafé 44?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Vackert som vanligt och huvudet på spiken, synd att du tvingade placera den här dock... På pricken i alla fall: "Det vanligaste omdömet om en människa som Ali Esbati är att han är väldigt sexig". Fan vad tråkig och förutsägbar den nya generationen är i all sitt hat mot allt tråkigt och förutsägbart (och pk).
Fast ska vi verkligen svälja att medelklassens (vad den nu är) kids var dom som bar upp 90talets vänstervåg? vad jag vet finns det inga vettiga undersökningar som säjer bu eller bä i frågan, bara ett kompakt medialt konsensus kring att det ÄR så och därmed underförstått är nåt som inte är riktigt på riktigt.
när jag och dom jag växte upp med härjade runt på 90talet (ok att vi aldrig var så intresserade av mjölkbilar) och kastade sten var dom flesta av oss ungar från miljonprogrammet. bara för att vi kan läsa negri och formulera ord med mer än tre stavelser blir vi ju inte automatiskt medelklass.
men du har ju rätt i att det pågår en fet kampanj för att alla ska tycka att bratsen är det fetaste som finns. fast alla mina hjältar bär fortfarande mask
Leon: Jag är hyfsat säker på att det är så faktiskt. Hardcore/Straight Edge-scenen som liksom bar den politiska medvetenheten i mitten på 90-talet bestod i huvudsak av medelklasskids från olika typer av villor och radhus med föräldrar som var olika typer av lärare. Liknande intryck har jag av SUF/AFA-kretsarna, som jag också har spenderat en del tid i.
Jag tycker ju egentligen att det är bra alltså, att det är så. Eller bättre än alternativet i alla fall. Att det inte är så, som nu.
om man pratar medelklass kan man ju räkna in både ekonomisk och kulturell medelklass och jag håller nog med dig. Jag har akademiskt utbildade föräldrar som alltid var fattiga och jag räknar mig som medelklass och de flesta i dessa samanhang var som mig kan jag tycka.
Anonym: Ja absolut, det kanske jag borde ha varit tydligare med. Att det är den kulturella medelklassen som avses i texten alltså.
Överhuvudtaget känns det som att det är där linjerna från förr ligger fast. I kulturen och tolkningsföreträdet. Det är väldigt lätt att säga att vi inte har klasser i Sverige eftersom rörmokare har råd att bygga bastu, men riktigt så enkelt är det ju faktiskt inte.
Det är väldigt lyxigt med bastu dock.
Det här var väldigt tydligt i en av de mer utpräglade "vegan- och hardcorestäderna" under 90-talet: Vänersborg. Plötsligt hade halvmilitanta grönsakskäkande medelklassungar - vars päron var tandläkare, lärare och psykologer - plötsligt ett eget hus mitt i stan där lokala hardcoreband (fanns väl ett par stycken) spelade varje helg. Märkligt med tanke på hur lite kommunen tidigare investerat i ungdomsaktiviteter.
"Det vanligaste omdömet om en människa som Ali Esbati är att han är väldigt sexig"
ord.
"På 90-talet sysselsatte medelklassen sig med att bränna mjölkbilar och resonera kring utilitarism, medan arbetarklassen brände moskéer och resonerade kring bidragstörstande somalier."
Jag har en bestämd uppfattning att även extremhögern hade sitt starkaste fäste i medelklassen tom kanske det lite övre skiktet av den. Många av dom som var med och lade grunden för tex VAM va ju spolingar från lidingö och djursholm.
Du för ett intressant resonemang som det säkert finns en och annan sanning i, men luckorna är många och likt Rasmus -som lämnat kommentarer på ljuva livet- får jag känslan av att det kanska främst är din egen omgivning du tittat på och dragit slutsatser av.
Hej, jag skrivdebatterade med en kompis för ett tag sedan och då dök den här meningen upp:
"Problemet med den svenska vänstern är att det är en slags medelklass som har ärvt en arbetarklass kampretorik"
och så är det tror jag till viss del. jag tror som någon sade att det ligger sanningar i flera sätt att se på det här, och man skulle säkert kunna läsa av sanningen med statitsik dessutom om det fanns sådan. men för mig som kommer från vänsterhem, men gått i skola med borgerlighet som normalitet (men med kompisar som blev vänster) så är sanningen/utgångspunkten att folk tar i lite för hårt utifrån sina åsiktsläger, att det blir en slags konstruerad klasskamp. det här med klasskampen är nog något jag inte är helt mottaglig för i den grad jag borde, just p.g.a. av det jag beskrev men med det i sinnet så tycker jag TROTS det att det finns en tendens till laguppdelning höger/vänster som tenderar att låsa fast folk i positioner där de bara definierar sig själva utifrån motståndarens position, och då tappar man ju kontakten med terrängen och får dålig eller iaf sämre verklighetskontakt.
och man kanske i sådana fall, med bättre analys av var man står kunna kanalisera medelklassungarnas vilja till något bättre, radikalare och mer tillvänt "skitsamhället". som det är nu så blir det en slags identitetsmässigt ställningstagande, och sen en slags åsiktsställningstagande när man är äldre. inget mer. inga spännande förslag på exempelvis anti-auktoritära lösningar på arbetsmarknaden, eller andra lösningar, kreativitet i samhällstänkandet. det här ju alltså bara ett exempel. det finns egentligen hur mycket som helst att göra.
blaha blaha, jantelagen har sitt grepp om svenne-bloggarna iaf
Skicka en kommentar