Da Homey (inlägget urartar senare i en lång upprörd harang)

Jag är i Nyköping över helgen. Jag har suttit på altanen och tittat in i skogsbrynet sugandes på en röd marlboro. Jag har gått på Öppen Hand, en småstadsloppis som bara kan finnas i just små städer och jag har tittat på huset mina föräldrar funderar på att köpa. Det är fan alltid bra här så länge jag slipper bo här. Jag har min jordglob här. Den är från 40-talet och mycket älskad. Jag kan sitta ohälsosamt länge och leta efter städer och länder som tillkommit, bytt namn eller bara inte finns längre. Min favorit är Dahomey. Det heter Benin idag. Tumultet som ledde till ombildningen av landet och namnbytet finns beskrivet i Ryszard Kapucinskis Fotbollskriget. Kapucinski blir ofta bespottad av kvällstidningarnas unga heta krönikörer och skribenter. Mycket på grund av att deras äldre kollegor som har den otidsenliga uppfattningen att man ska göra lite research innan man sätter sig och skriver, håller Kapucinski högt. Ni kan kanske själva räkna ut vad jag tycker om honom.

Överhuvud taget känner jag att jag måste sluta läsa kvällstidningarna. Frågan är hur fan jag ska få tag på Sportbladet bara. Jag gillar inte att läsa den på internet. Om jag skriver ut artiklarna på rosa papper kanske? Grejen är att jag inte kan sätta fingret på orsaken till mitt förakt för de här människorna. Eller inte för människorna egentligen, utan för deras arbetsinsatser. Fredrik Virtanen, Isobel Hadley nånting, Leo nånting, Belinda Jonsson (Johansson?), Linna nånting, Jonna Sima, Linda Skugge, och resten av "ungdomarna" är säkert jättetrevliga. Eller jag vet att en del av dem är det. Mina vänner bedyrar att andra är det, trots mina tvivel.

Men vafan är deras slutmål? Att vi ska leva våra liv som hermetiskt förslutna bubbleboys och bubblegirls och sörpla latte i sugrör genom lufthålet (är latte last season förresten)? Kan nån jävel under 60-strecket försöka krysta fram åtminstone 300 tecken som inte handlar om förmyndarsamhälle, föräldrars frihet att välja, föräldrars frihet från ansvar, föräldrars ansvar att vara fria (många Skugge-ämnen nu), tjejer som är coola för att de vågar göra sin grej (Jonna), tjejer som var coola för att de gjorde sin grej men inte är så coola längre för nu är skivan släppt i handeln och skribenten tycker att hennes recensionsex börjar kännas SÅ passé (Jonna igen). Tjänar journalister så jävla bra nuförtiden att poängen med maxtaxor, trängselskatter, och skatter i största allmänhet går dem helt förbi? Är det svårt att greppa konceptet med kommunala skolor, offentlig sjukvård och brukshyra om man jobbar på kvällstidning?

Det här är antagligen inte ett av mina mest nyanserade inlägg, men jag får fan kväljningar när jag tänker på hur mentalt utbrända hela vår generation är på väg att bli. De flesta av oss kommer att vara föräldrar inom tio år, och vi läser och lyssnar på en generation "journalister" som inte förmår att ge oss något annat än ryggdunkningar när vi är själviska och vintips. Fy fan.