Förlorare

Den gamla kvinnan slår sig själv i huvudet. Hårt. Hon försöker tänka på något annat. Tränga bort psalmerna som sjungs för att hålla minnet vid liv. Hur skulle hon kunna tänka på något annat? Ord jag inte förstår blandas med ord som inte hör till ett språk. "Mama" och namnet på den hon förlorat. Släktingar vankar av och an. In och ut ur vardagsrummet där kvinnorna sitter på golvet och männen längs väggarna på inburna stolar. De flesta har blicken fäst på golvet. Några flackar med den, runt runt i rummet men tycks inte hitta något att fästa den vid. Till slut fastnar även de på ett stolsben eller en mattkant.

Ute i köket är stämningen lite lättare. Jag träffar en gammal vän som säger att jag har vuxit sen sist. Tack så mycket. Vi kallpratar lite, men omständigheterna för att återstifta bekantskap är inte de bästa. Stämningen är ändå mindre tryckande än i vardagsrummet, så jag dröjer mig kvar. Funderar. Funderar på om det enda som är hemskare än att förlora ett barn, är att förlora två? Eller om det gör lite mindre ont varje gång? Jag kan inte tänka mig att det gör mindre ont. När någon dör förlorar vi ju alla någon. Någon förlorar en vän, någon en bekant. Kanske en farbror. Kanske rentav en främling. Alla förlorar vi, men ingen av oss förlorar på det sätt som en förälder förlorar. Tror jag.

Systern hinner inte förlora. Inte just nu. Så mycket som måste göras. Hon småspringer ut och in mellan rummen. Bär på brickor, ler tacksamt när nyanlända beklagar sorgen, frågar om någon är hungrig, om någon vill ha kaffe om någon vill ha kaka vill någon ha frukt? Först förstår jag inte hur hon orkar men sen slår det mig. Det är kanske precis så hon orkar. Ingen annan verkar hur som helst i stånd att göra det istället så hon får helt enkelt orka bäst hon vill.

Som en näckros i en geggig tjärn flyter hon ovanpå sorgen. Ögonen far nyfiket mellan pappa, den snälla främlingen 1 och den snälla främlingen 2. Den snälla främlingen 3 kommer in och skriker "Give me five!". Tveksamt sträcker hon ut handen och börjar skratta när hon förstår vad främlingen ville. Hon kan inte hålla tyst. Inte ens när hon försöker koncentrera sig på att äta ett äpple stort som hennes huvud går det. Dels är skalet hårt och jobbigt, dels händer ju så mycket annat. På väg hem håller hon låda oavbrutet. Det bor rymdvarelser lite här och var längs tunnelbanelinjen. Bara på de ljusa stationerna. Förutom en del. Oftast sover de, vilket förklarar varför bara hon ser dem. Hon är utan tvekan den som förlorat minst, som tur är.