Vilka är ni människor?

De senaste veckorna har jag oftare och oftare känt att det inte är värt det längre. Inte bara mitt egna bloggande, utan deltagandet i interaktiva medier överhuvudtaget. Det börjar mer och mer likna ströläsning av obduktionsprotokoll. Det pyr och osar av så mycket egoism, dumhet och mänsklig smuts i både texterna och kommentarerna att jag flera gånger blivit fysiskt illamående när jag insett att idiotin jag nyss läste antagligen skrevs av en vuxen människa och inte en pappaspojkefjortis med segelbåt. Vuxna människor alltså. Som vill jämna en landsända med marken för att säkra en stat som kommer att kräva ständigt nya jämnanden av nya landsändar så länge den får bete sig som en stissig ADHD-unge mot alla som stör den. Som vill häva förbud och resolutioner mot barnarbete för att det är kontraproduktivt. Som tycker att män är bäst lämpade att befria kvinnor från deras institutionaliserade rädslor. Som tycker att det är bisarrt att hävda desperation som grogrund för fanatism. Vuxna människor med tresiffriga högskolepoäng som fortfarande inte har snappat upp förhållandet orsak/verkan. Som inte kan dra en enkel slutsats utan att det börjar brinna innanför pannan. Som kallar sig feminister. Som kallar sig socialister. Alla kallar sig liberaler. Vem uppfostrade er egentligen? Vad hade ni för lärare och vad har ni försörjt er på sedan dess, för att bli så fjärmade från verkligheten? Och hur kunde vi låta er få komma till tals? Passade ni på medan min generation tonårskrisade, eller är ni rent av min generation? Umgås vi?