Två av mina "läsa varje dag"-bloggar har nyligen lagt ner. Katrine Kielos och Isobel Hadley Kamptz skrev välformulerat, öppet och ofta. De var en lika stor del av mitt morgonkaffe som en skvätt mjölk. Den senaste veckan har först Katrine och sedan Isobel tillfälligt eller permanent lagt ner sina bloggar på grund av alla elakheter som skrivs i kommentarsfälten. Och här börjar mina ögonbryn rynkas i djupa veck.
Jag har ju som sagt läst både bloggarna och kommentarerna i stort sett varje dag. En del diskussioner har såklart urartat där som på andra bloggar, men tyvärr kan man inte räkna med bifall och ovationer när man debatterar feminism i Sverige. Inte idag, inte på bloggen, inte i riksdagen, knappt i lunchrummet på jobbet. Jag måste säga att det överraskade mig att det var så personligt för dem när det som diskuterades ganska uppenbart var sakfrågor. Ännu mer överraskade det mig att de blev överraskade. Jag kanske är alldeles för cynisk, men jag räknar nästan alltid med att nåt arsle eller någon jag gillar ska hoppa på mig när jag sticker ut näsan. Ibland är det därför jag sticker ut den, ska erkännas.
Jag kritiserar inte deras beslut att sluta blogga. Förhoppningsvis kliver någon annan fram och förgyller mitt morgonkaffe. Men jag oroas både för deras och allas vår skull över en tendens. Allt fler skribenter sparkar bakut när de blir kritiserade, både på bloggar men mycket värre även i tidningar, och en "förstår du vad jag skriver håller du med, annars är det dig det är fel på"-attityd som jag själv ofta fallit till föga för. Vill man skriva texter som står över all kritik tycker jag att man kan ägna sig åt dödsrunor. Hädanefter ska jag föregå med gott exempel och behandla mina kritiker artigt, korrekt och öppensinnat och inte blanda ihop kritik mot min text med kritik mot min person, som ju väldigt få av er vet något om anyways.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar