Konstgjord andning

Det pratas mycket om att minnas nu. Minnas orsak till konflikter. Övergrepp. Misskötsel. Men vi är ju så unga. Vi minns så lite och färgar det så mycket. Det blir så fragmentariskt och svårt att använda till något. Nästan allt jag minns som jag känner att jag faktiskt har nytta av när jag resonerar och fattar beslut är händelser och skeenden jag inte alls minns. Jag var inte ens född när de inträffade. Det blir ändå lättare då. Givetvis väljer jag vad jag ska minnas genom andra på samma sätt som när jag väljer vad jag ska minnas på egen hand, så hål och luckor saknas aldrig.

Jag ska ändå försöka knyta ihop min säck till tankegång här. Perspektiv och initiativ. Vi har haft så mycket av det senare. Sverige stod som ett massiv marmorpelare av just initiativ när resten av vår kontinent stod i lågor eller redan var utglödd aska. Vi spelade golf med handikapp mot resten av världen. Tro fan att det gick bra. I en tid när automatisering innebar att man slapp pumpa vattnet själv, var också hantverksskicklighet och en arbetsstyrka som mådde bra oändligt mycket viktigare än idag. Svenska arbetare var duktiga, mådde bra och framför allt levde de fortfarande.

Vår konkurrensfördel då är vår akilleshäl idag. Välståndet. Det är omodernt med välstånd. Välstånd är inte längre kostnadseffektivt och mervärden baseras på varumärkesassociationer som byggts i en annan tid. Vi ser säljpitchar från 50-talet som fullt giltiga även idag. HP, Dell och källarhandlaren får sina datorer från samma fabrikslina. Dior Hommes sneakers kan mycket väl tillverkas i samma fabrik som Din Skos espadriller. Kanske av samma människor, samma vecka.

Ingen kommer att ge oss mer lön för att vi är svenskar. Har vi något annat att konkurrera med? Vår avighet mot främlingar och vårt sparsmakade kök? Vi har ju kvar resterna från tiden före, så att säga. Mina föräldrar och deras föräldrar har skrapat ihop obscena summor pengar, byggt enorma förmögenheter hos aktieägare i företag som SEB, ABB, Folksam, Skandia och Ericsson. De har byggt förutsättningar för att företag som Kinnevik ska kunna blomstra. Men företagen genererar inget värde i Sverige längre. Det finns inga positiva synergieffekter att hämta i ett försäkringsbolag eller en bank. Verksamheterna bygger ju på att ett värde finns att förvalta. Finns inget värde så finns alltid fastigheter. Ericsson har skurit ner produktionen i Sverige till ett minimum och gör helt korrekt bedömningen att de måste expandera där marknaden finns. Vi tar det en gång till. Expandera där marknaden finns. I Sverige finns ingen marknad. Förutom att det är alldeles för dyrt att producera något här, är vi alltså alldeles för få för att ett företag som vill gå med vinst ska kunna prioritera att sälja något här. Oavsett om du har tänkt syssla med mode, teknik eller gödsel så kommer du att märka det snabbt. Det finns ingen tillräckligt stor, tillräckligt köpstark målgrupp att vända sig till här.

Och ändå förespråkar jag höga skatter, välfärd och en stor offentlig sektor. Min övertygelse är nämligen att det skulle kunna vara mycket värre. Än så länge kan vi kosta på oss lyxen att vara konsumenter och inte producenter, även om vi som sagt bara ses i ögonvrån av den globala marknaden. Men det är små marginaler. Någon extra karensdag, ännu lite mer urholkade kollektivavtal och lite fler nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen och vi kan på nytt få en blomstrande svensk textilindustri. Förr eller senare blir det kanske ändå så. Tillbaks dit vi hör hemma. En kylig perifer fläck på kartan.