Ikväll ställs vi mot en ung nation, vilandes på ett stycke land som förklarats värdelöst av oss västeuropéer sedan det upptäcktes. Under kolonialtiden var vi (eller spanjorerna om man ska vara petig) så ointresserad av Paraguay att man vägrade ställa kronans trupper till förfogande vid oroligheter i regionen. Man kunde både ha och mista Paraguay helt enkelt.
Paraguay är också det land som utsatts för Latinamerikas längsta i följd pågående våldtäkt hittills. Alfredo Stroessner styrde landet med en kärleksfullhet som får Pinochet att framstå som en simpel Chirac. Han gjorde det dessutom under 35 år mellan 1954 och 1989. En tid då agnar skulle sållas från veten, världen byggas upp igen och klassklyftor överbryggas. Under den tiden välkomnade Stroessner alla som någonsin försvarat en swastika med öppna armar, och såg med sin protektionism och överspända stil till att Paraguay blev det allra mest efterblivna landet på en kontinent med efterblivna länder.
Det är inte mycket som talar för Paraguay. Inte på plan alltså, utan som land. De har inga större naturresurser. Argentina har för länge sen galopperat om dem, om de skulle börja fundera på kött och spannmålsexport. Brasilien har kompetens och infrastruktur som Paraguay kan börja drömma om runt 2030. Industri är följaktligen inte att tänka på. Dessutom envisas de med att vara indianer allihopa, vilket ses med oblida ögon både i Brasilien och Argentina.
Man skulle kunna säga att de förtjänar det så mycket mer än vi. Man skulle kunna säga att man hoppas att det går bra för Paraguay för Paraguays skull. För Jose Montiels mamma där i plåtskjulet. Så skulle man kunna resonera.
Åt helvete med Paraguay.
2 kommentarer:
Förtjänar det mer än vi? Om botten av välståndsligan ska få vinna fotbollsmatcher i sympati kan ju Sverige sluta åka dit överhuvudtaget.
Det är lite så jag också tänker.
Skicka en kommentar