Spadar

Vi vann. Det finns andra som är bättre på att älta och vältra sig i idrottssentimentalitet, så jag låter det räcka så. Men skönt var det.

Kontrasten mot de två männen som med svett lackandes i pannan begravde sin bror i förmiddags är dräpande. De stod där ovanför graven och kämpade. Mot solen. Mot sin sorg. Mot minnena och mot att bara slänga spaden och falla ihop. Jag gråter sällan den där knipande sortens gråt som liksom vrider tårarna ur en ända nerifrån strupen. Den jobbigaste sortens gråt.

När bröderna grävde kunde jag ändå inte hålla tillbaka. Jag kan inte tänka mig att jag skulle orka stå där rakryggad och ta ansvaret. Bära kistan, fylla igen graven, hålla fram spaden så de andra besökarna också får kasta jord på kistan och säga farväl.

För att vara snart 25 år tror jag att jag är ovanligt mycket ovän med döden. Jag kan fortfarande få det sköljandes över mig, som när jag var 10, att jag och människor jag älskar ska dö och att jag inte har en aning om vad det innebär.