Till och med i juni kan man frysa, tydligen. Jag var precis och åt lunch med min isbit. Jag vet att jag har beklagat mig om det här tidigare och det sista jag vill bli är en självdestruktiv snyftblogg, men fan alltså.
Allt jag sa var anledning att himla med ögonen, sucka mitt namn eller bara sucka. Allt isbiten sa var så rudimentära självklarheter att jag borde ha lärt mig dem innan jag lärde mig suga på tummen. Inget fanns kvar och inget spelade någon roll. Trots att det var isbiten som ville luncha och prata så var det isbiten som rastlöst gnällde över att maten var sen och att jag sa en massa dumheter, som om isbiten inte kunde vänta på att få lämna mig.
Det kanske är något tillfälligt, men när är nog nog? Isbiten kan smälta och bli den hetaste fuktigaste vattenångan i hela världen. Jag vet ju det. Men för varje gång isen fryser på blir den lite kallare, lite bistrare. Förr eller senare kommer jag sitta där med kallbrand och frysbrännskador och undra vad fan som hände. Eller inte. Eller så är det här sista vintern innan min isbit blir en inbjudande ångbastu att koppla av i. Hur ska jag veta? Just nu är det jävligt kallt i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar