Fotbollsmässigt kan jag inte påstå att Frankrike som lag ligger mig såvärst nära om hjärtat. Jag uppskattar Henry men tycker att han är lite fjollig. Thuram och Viera är precis den sorts spelare man utvecklar allergi mot om de inte spelar i ett lag man håller på. Zidane är Zidane såklart och Ribery blev snabbt en ny favorit i den här turneringen, men trots allt är de inga favoriter.
Just nu måste de ändå vinna. Idag och på söndag. För att inget land behöver det mer än Frankrike nu. Jag skulle dessutom vilja påstå att det är en av anledningarna till att Frankrike spelar som om det vore 1998 all over again. Le Pen eller Sarkozy kan kvitta, Les Bleus hem står i lågor. Deras släktingar, grannar och vänner står inför hot om utvisning. Deras hemkvarter har stått i lågor. De har gång på gång under de senaste månaderna fått höra att sånt pack inte är välkommet i Frankrike. 1998 förstörde ett VM-guld Le Pens momentum och Frankrike fick lite andrum. Man använde det inte till något särskilt vettigt alls och utan en ambitiös integrationspolitik (utan just någon integrationspolitik alls ärligt talat) har möglet krupit tillbaka. Eftersom de franska spelarna har motstått frestelsen att peka finger åt en nation som bara vill se svarta om de vinner medaljer åt dem eller städar deras tunnelbana så kan det finnas hopp. Eftersom de istället gett sig fan på att visa inte bara sig själva utan också dem de älskar, att de inte är föredettingar. Att de är fransmän. Eftersom de ger till och med mig styrka och väcker även mina sympatier, så tror jag att möglet kan trängas undan en liten bit ikväll. Och på söndag lite till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar