Klädsnurran (Eller historien om varför Bolivar alltid är pank)

Jag är egentligen måttligt metrosexuell. Jag har precis upptäckt Dermalogica, jag har förutom det senaste halvåret varit utan frisyr sedan 16årsåldern och jag har få nära kvinnliga vänner. Jag har däremot ett stereotypt kvinnligt förhållande till klädshopping. Jag har omsatt så fruktansvärt mycket kläder som gått via min bror till att förvandlas till målarfärgsfläckiga slamsor. Lika bra det. De flesta kläder har ju ett bästföredatum. Min skogsgröna fleecetröja från Nautica skulle antagligen inte göra någon gladare idag. Idag kan det kvitta att jag aldrig köpte några Lugz. Jag skulle ha på mig min kycklinggula och reflexgrå Old Navy-jacka lika gärna som jag flyttar till Hofors. Jag har fortfarande kvar en benvit Karl Kani-polo som jag klämmer lite på ibland när jag är hemma hos mina föräldrar, men den har förmodligen burits för sista gången den med. Men jag gillar att jag är så. Jag gillar jag på hösten 1990nånting handtvättade min svarta Fubu-tisha som om den var i kashmir, för att snorkigt se ner på folk som hade likadana våren året efter. Jag var så otroligt nöjd med att ha den första plyschpyjamasen från Akademiks i hela Stockholm. Turkos. Snyggt grabben. Det var inte ens längesen.