Det är rätt löjligt att ha svårt att somna natten innan julafton när man är 26 va? Jo rätt löjligt är det. Det är inte så att jag inte kan bärga mig, är så spänd på strumpklappen eller springer fram och tillbaka mellan granen och sängen och klämmer på paketen, men ändå.

Det är ganska skönt här på nätterna. När det blir mörkt på landet, så blir det fan mörkt. Ser inte handen framför sig-mörkt. Det vore ganska soft att bo så faktiskt. Eller jag har ju bott så det är inte det minsta soft, men ni förstår vad jag menar. Drömmen om en plats där mörkt är mörkt och ljust är sol inte gatlyktor. Den är nog naturlig. Min andra dröm är att bo allra högst upp, trots att jag är höjdrädd. Det handlar ju inte om att titta ner när man bor högt. Man ser bara så långt fram. Det är hela grejen.

Man undrar ju, det gör man... hur det står till alltså.

Apropå begåvningsreserven som styr Sverige fram till nästa val... vad ska man säga?

Hur gick det till rent praktiskt? Träffar hon inte utredaren som fram till hennes tillträde utrett hennes hjärtefråga, hennes partis hela jävla profil? Ser hon inte till att vara med, skaka hand, på något sett bilda sig en uppfattning av honom innan hon ger honom foten? Och hur kom hon över den felaktiga informationen? Google? Förstår ni hur mycket skada de här människorna gör varje dag, minst 12 timmar per dygn, året runt?

Absad

Jag saknar det här litegrann. Det självklara utloppet för all min galla, bitterhet och resignation. Ett ställe att vara en sur jävla gubbe på utan att få höra "men gud, var inte så cynisk hörru!". Jag vet inte varför jag blev så tråkig. Jag kanske blev feg. Rädd att mina ibland obekväma åsikter skulle stå i vägen för resten av mig. Det kan jag ju inte vara det står ju helt på tvärs med mina obekväma åsikter. Svårt att vara hård och kategorisk i en blogg liksom. Så jag vet inte, jag kanske ger mig på det här igen. Stoffet att ta ur har ju blivit hyfsat rikligt medan jag har varit borta om man säger så. I en värld med inkompetenta jävla clowner bakom rodret, PR-konsulter som köper val med drinkbiljetter hukandes bakom kulisserna, sitter de som borde skrika och klipper citat från Fantastic Man och jämför kragbredd på skjortan. Jag tror jag ska börja med det här igen.

Bolivar är död, länge leve Bolivar

Ok det är dags att sluta hymla. Blogg Bolivar har dött, det är inte mer med det. När jag har läst igenom mina inlägg och sett hur otroligt bra jag har varit, och hur väldigt dålig jag ofta är i mina senare inlägg, så har jag inte kunnat komma fram till någon annan lösning. Jag vet inte vad problemet är riktigt. Kanske är det känslan av att inte vara lika anonym längre, även om de flesta av mina läsare nog alltid har vetat vem Bolivar är. Kanske är det den för min hemstad så typiska hybrisen blandad med svår prestationsångest. Fan vet, men jag vet att jag fortfarande verkligen tycker om att skriva och i mitt självälskande gasrus vet jag att jag har en massa viktiga saker att berätta för er, så jag kommer nog att göra en ny blogg. En blogg kanske är som ett par skor eller ett par jeans. Precis när man börjar känna sig bekväm i dem så luktar de så illa att det bara är att slänga.

Ibland stryker döden förbi mig lite närmare än han brukar. Klyschigt nog brukar det få mig att tänka på alltings slumpmässighet och allt det där. Men inte den här gången. Den här gången är de dominerande tankarna arga och förbannande till sin karaktär. Det är ju så fruktansvärt jävla onödigt och orättvist. Det finns ingen anledning att göra bokslut eller känna ödmjukhet inför livets förgänglighet för det som hände skulle fan inte ha hänt. Med det sagt så betyder det ju inte att jag är arg på dig. Det kan jag inte vara. Men det är jävligt pissigt och förbannat orättvist att det inte blev mer. Att jag inte får gå och hämta en ljummen öl åt dig på fredag. Vila i frid.

Kenika- Why U All Up In My MySpace Bolivar Remix

Det råder väl ingen tvekan om att det här är en blogg på dekis just nu, men som lite plåster på såren ger jag er en remix på Kenikas MySpace-anthem. Jag är ganska nöjd faktiskt, vad tycker ni?

Kenika- Why U All Up In My MySpace Bolivar Remix

Tysk solidaritet

UNICEF i Tyskland kampanjar för barn i Afrika. Det ska väl sägas att FN-kampanjer generellt kan se lite sådär ut, men det här går väl ändå bortom ett vanligt olycksfall i arbetet?Jag vet inte alls hur de har tänkt, hur jag ska försöka förklara det här åt dem eller egentligen någonting. Är ni intresserade så finns det i alla fall fler Coon-bilder på hysteriskt glada tyska barn på vice.typepad.com

Hittar man inga araber att låsa in så har man ju alltid...

Lite skön amerikansk lagtextretorik (och ja det är deras egna tonåringar som avses):


"Florida CHAPTER 874: STREET TERRORISM ENFORCEMENT AND PREVENTION"

"Illinois ACT 147. ILLINOIS STREETGANG TERRORISM"

"Louisiana 15: 1401 Citation

This Chapter shall be known and may be cited as the "Louisiana Street Terrorism Enforcement and Prevention Act."


Om du är svart, latino eller bara har stora byxor gör du bäst i att bara gå rakt framåt med blicken fäst i horisonten om du bor i DC:

"District of Columbia § 48-1004. Prohibition

(a) It shall be unlawful for a person to congregate in a group of 2 or more persons in public space on public property within the perimeter of a drug free zone established pursuant to § 33-582 and to fail to disperse after being instructed to disperse by a uniformed officer of the Police Department who reasonably believes the person is congregating for the purpose of participating in the use, purchase, or sale of illegal drugs."

Vinterdäckare?

Ärligt talat, "sommardeckare"? Jag såg det igen i tunnelbanan på väg hem, och jag har varit förbannad ända tills nu. Vad är det liksom? Är det en deckare som utspelar sig i ett sommarmysigt Yorkshire-landskap? Är det en deckare för de som höst, vinter och vår läser annan litteratur men på sommaren känner för att "dumb it down" med en skön jävla sommardeckare? Säkert inte. Svenskar läser alltid deckare. Alltid alltid alltid är det nån jävla deckare som toppar boklistorna. Och är det inte en deckare så är det en kriminalroman, deckarnas "lokalvårdare". Kalla mig gubbig, men vad mig anbelangar så kan alla deckardrottningar (och eventuella deckarkungar) fara åt helvete. Tillsammans med Jamba är de nog de kulturyttringar som smutsar ner min vardag mest, utan att jag på något sätt tar del av det de erbjuder. Det är lite som att sitta uppklämd mot fönstret på sista tunnelbanan och höra hur killen bakom dig projektilspyr. Jävligt otrevligt även om du sitter i en annan fyra.

Och så dumma folk måste bli. Jag kan inte tänka mig annat faktiskt. Att dag ut och dag in låta sig gripas av plattityder om mannen som drunknat i arbetet, dottern som drunknat och den "okände mördaren" som går lös någonstans i Ystad. Samhällskritik i form av banala pamfletter om misslyckad integration (vems är felet?) och kvinnan på avdelningen som inte tas på allvar. Fy fan säger jag.

Hur vore det om lite fler tog sitt demokratiska jävla ansvar och såg till att ha lite koll på sin omvärld istället? Jag är så innerligt trött på all nonchalant eskapism som jäser ut sin feta röv över min omgivning. Jag bor här också fan, ska jag behöva stå ut med arslen som inte ens vet namnet på sin egen statsminister? Behöva bo i ett land där hälften av de röstberättigade medborgare som röstar på ett parti, lyckas missa eller missförstå det partiets viktigaste vallöfte. Och sen fortsätta läsa deckare!

Hundar

Ibland är eftersmaken surare än den brukar vara. Beskare, elakare. Som idag när jag får veta att jag, jag har fel min naiva jävel. Det är klart att de visste, att de lekte, att det inte alls var så olyckligt och slumpartat som jag har försökt argumentera för att det faktiskt kan vara. Det är fortfarande min övertygelse att det kan vara och är så, men uppenbarligen var det inte så den här gången, och vem fan vill lyssna på mig nu? Jag vill det inte.

Cutting The Pie

Så jag är tillbaks i Stockholm, på jobbet, i toppform. Jag har egentligen inte tid att skriva här just nu, men det här måste ni läsa!


För de lata handlar artikeln om hur USA på olika ställen i landet fått problem med gängmedlemmar som fått militär träning och sedan kommit tillbaka och lärt småkidsen hur man säkrar en byggnad och sånt. Några citat:

"...gang members in the military could share their skills with gangs on the streets. That could include combat, logistics, and even emergency medical skills." (min kursivering, vad fan menar dom med det?)

"We were able in the 80's and into the 90's to say, 'you have to be special to serve your country because this is difficult work'," said Lawrence Korb, a former Assistant Secretary of Defense. "But now we are saying, 'we are so desperate for people, we are going to take anybody as long as you can walk through the door'."

Det är jävligt illa ställt där på andra sidan Atlanten, det får man lov att säga.

Skepp Ohoj!

Imorgon bär det av till Haarlem. Inte med båt dock, men jag vet inte hur man säger när man ska ut och flyga. Kör i vind?

Det ska bli jävligt kul att komma tillbaka till Holland hur som helst. Jag tror att det var 2004 jag var där senast. Min flickvän jobbade i Hilversum och jag tog ut en massa semester och bodde där i sammanlagt två månader tror jag. Hilversum sög iofs rätt hårt (Nikes huvudkontor och en massa TV-stationer är typ allt som finns i hela stan), men det låg rätt strategiskt och Amsterdam, Utrecht och Zeuthen (tror jag att det hette) var både nära och trevligare. Men i år blir det alltså Haarlem. Stora kyrkor, matfestival och en strand-coffeeshop enligt ryktet. Kör i vind.

Dålig Andedräkt

Jag har andats ut nu, det har jag. Det tog en vecka att landa ungefär. En vecka av sysslolösa tidiga morgnar eftersom kroppen envisades med att vakna halv nio fastän dess omgivning sussade till ett. Av nervöst mailkollande trots autoreply och hänvisning till mobil vid "urgent matters". Nu skiter jag i lite grann. Visst jag kollade mailen idag, men jag var inte särskilt redo att ta tag i något även om det skulle behövts. Jag sov till elva, vilket är min version av att sova till klockan fem för en vanlig 26-åring. Jag kan tänka mig att gå ut och supa idag även fast det är måndag. Ring mig om ni är på.

Jag har förresten precis läst ut den sista av de böcker som Rasmus mutade mig med för att jag skulle stå i mål en korpmatch 2005 eller nåt. "Iran i kris" heter den och kan varmt rekommenderas. Visserligen är den skriven medan Khatami fortfarande var president, men den gav ändå i alla fall mig en ny förståelse för konflikterna Iran-Israel och Iran-USA (och för den delen Iran-Al Qaida, Iran-MKO och dussinet andra konflikter Mellanösterns USA har lyckats hamna i). Läs den säger jag, den är utgiven på Tankekraft Förlag, utmärkt översatt av Oskar och borde väl finnas på Bokus tror jag?

God morgon tinningarna, vad ni har vuxit!

Gud så illa jag mår. Skit verkligen. Lamporna var trasiga i tunnelbanevagnen jag satt i på väg till jobbet och trots att det bara är två stationer så höll jag på att spy varje gång vi åkte in i en tunnel. Det hade varit värdigt. Nu sitter jag med sprängande huvudvärk framför datorn medan min kollega ligger utslagen på soffan och jämrar sig. Ingen annan har kommit än.

Det var trevligt igår i alla fall. Roligast var gänget med tyska thrashmetal-fantaster och det svenska metalbandet som svepte öl med sugrör. De gav i alla fall en liten smula autencitet till det Anders kallade "...ett svart hål för hipsters. Det är så mycket hipsters här att de suger ljuset ur varandra" eller nåt sånt. Men trevligt var det hur som helst. Efteråt gick vi till nåt ställe som hette Treat och låg mitt emot Norra Latin. Carmen för välvårdade men underåriga brats typ.

Idag. Sista. Dagen. Innan. Semestern. Det du Ronnie!

När streetwear-scenen och Ölandscampingen når konsensus

Ok jag fattar och är med. Till och med håller med. Någonstans måste det ju ta vägen efter självlysande glasstrutar, neonprickar och hiphopreferenser. Im with you. Men... ibland när man lutar sig tillbaka och ser det stora sammanhanget så ser man något man först missade. Ibland gillar man det inte så mycket. Som när Flying Coffins höstkollektion och Bradfords upplysbara glaspanoraman börjar närma sig varandra lite väl mycket i form och ton. Lite sådär va?

Bry er inte om On Demand när det är så mycket lättare att göra reklam via Broadcasting!

Den tumregeln verkar gälla alldeles oavsett vad användarna tycker, att döma av värderingen av Mobil-TV till smått löjeväckande 200 miljarder för den europeiska marknaden. 1% av italienarna som bedöms vara "i framkant" utnyttjar tjänsten. Wow. Lyssna och lyssna noga nu kära folkvalda:

Vad än kabeloperatörer och nätleverantörer med miljardinvesteringar i förlegad teknik försöker tuta i er med bjudmiddagar (Samsung) och gråtmilda historier om hur viktiga de är för regionen (Nokia) så är inte Broadcasting i mobilen något som avancerade mobila användare efterfrågar. Jag lovar. Se för i helvete till att bygga ut bandbredden på de befintliga mobilnäten och ge oss vettiga nedladdningstjänster typ svt.se. Det vore bra. Det skulle fylla en funktion för användarna. Det ni gör nu är att stressa ländernas regeringar att investera i en teknik det inte finns någon vilja att betala för, knappt ens en vilja att använda. Hål i huvudet.

Läs gärna Ken Rutkowskis kommentarer till hela spektaklet. Scrolla ner till "EU chooses mobile TV standard". Vad är grejen med att svenska medier inte har rapporterat om det här tidigare förresten? Är de belagda med munkavle tills PR-byrån säger "Kör!" eller?

Creative Recreation

Rätt sweet skor får jag lov att säga. De enfärgade känns kanske som att Umbro By Kim Jones har gjort till leda just här i Stockholm, men de randiga knäcker faktiskt. Var köper man Creative Recreation nu när de har bytt agentur?

Från High Snobiety

Ärligt talat, varför lägga tid på att leta istället för att sålla? Eller en uppmaning till fotarbete!

SvD intervjuade Farnaz och Elin den 13/7 (vad blir det, i fredags?) och eftersom det är sommar och jag är slö så har jag inte läst det förrän alldeles nyss. Det som slår mig är hur lite analys av tjejernas eget beteende som förekommer i artikeln. Eftersom jag känner Farnaz lite grann och har läst en hel del av Elins blogg så utgår jag ifrån att det är tidningen som medvetet eller omedvetet fått det att låta som det brukar. Att tjejer "inte ges chansen" och att det är "bekvämlighet och kompisbokningar" som ligger bakom. Jag tror att det är så enkelt som att färre tjejer jobbar så hårt för att lyckas som DJ's och klubbarrangörer som killarna är beredda att göra. I alla fall tyder min inkorg på det. För i princip inga framgångsrika DJ's började på Stureplan. De flesta börjar på ett obskyrt ölhak i innerstans utkanter för att sedan med en rättshaverists envishet tråka krogägare och klubbinnehavare över hela Stockholm, tills någon ger dem ansvar för måndagkvällarna mellan 21 och 23. Och så vidare. Att nu Riche, en Stockholmsk kroginstitution, ger sig ut och AKTIVT LETAR efter kvinnliga DJ's till sitt höstprogram, kan inte ses som något annat än positiv särbehandling. Jag har inget emot det alls, bara så att alla är medvetna om att det inte är så det funkar för manliga DJ's. De blir inte "uppletade".

Varför har killar den här driven då? Vinsterna kanske är fler för killar helt enkelt, faktiska eller upplevda. Groupies uppskattas väl traditionellt mer av killar, kanske får killarna mer cred och bekräftelse av sina vänner än tjejerna får. För många killgäng är den enda gången de får gå förbi kön och slippa betala inträde de gånger någon de känner spelar skivor. Färre tjejgäng befinner sig i den situationen eftersom det räcker med att de känner någon som känner någon som spelar för att han ska gå över lik för att visa sig på styva linan och få in tjejen han har börjat dejta och hennes kompisar. Ja, ni är med. Så många sociala konstruktioner, så många väbevarade stereotyper lever fortfarande ute på dansgolvet, att jag tycker att det är orättvist att anklaga de bakom skivspelarna och de som bokar för att på något sätt vara mer klandervärda än oss gäster. Vi är också mansgrisar, vare sig vi är män eller kvinnor.

Puttin' The Gay in G?

Kinky Afro har redan berört det, även om jag tycker att omslaget till XXL:s jubileumsutgåva förtjänar att kommenteras ytterligare, eller egentligen framför allt kommentarerna på de forum där bilden florerat. Förutom de reflexmässiga homofoba påhoppen (hiphop-publiken är antagligen de mest misogyna men samtidigt de mest ängsliga som går att uppbringa) kan ytterligare en tendens skönjas. The South gets no love. Trots att hela dagens generation utan att veta om det mer eller mindre växte upp under Babys, Lil Waynes, Juveniles och de andra Cash Money miljonärernas inflytande så behandlas de fortfarande som att deras senaste singel vore deras första. Lil Waynes "drop it like it's hot" måste vara citerad och parafraserad helt i paritet med "yes yes y'all, and you don't stop". Ingen pratade heller om stunnas, hoodrich, baller blockin, eller för all del bling (som nyligen tog plats i Svenska Akademins Ordlista) före Cash Money-eran. Juvenile var min och alla andras favorit då, Back That Azz Up är fortfarande en självklar del av varje förfest där jag lyckas få tillgång till YouTube, men idag är han inte alls relevant på samma sätt som Lil Wayne. Om man ska sammanfatta de senaste 10 åren, 1997 till 2007 så är det varken Jay-Z eller Nas som ska vara på framsidan. Det skulle vara som att sätta New Yorks dödsruna på framsidan. De uppenbara pionjärerna de senaste 10 åren, de som fått skivbolag att våga satsa på kantbollar som Lil Jon, Trick Daddy, Lil Flip och Nelly och som har sett till att varken Los Angeles eller New York har en ny storhetstid i sikte, är Cash Money Records. Klart att de ska vara på framsidan, trist att de ser ut som fan. Är de gay så är det ett bra mycket mindre problem än att Baby tog Lil Wayne "under sina vingar" när han var 9 år gammal. Men det är en helt annan historia.

Ni borde komma

Bangin On The System

Ni måste förstå en grej allihopa. Ni måste måste förstå det här. Det finns inga slutsatser att dra om USA via au pair-anställningar eller rotary-resor till Illinois eller en aldrig så givande shopping-weekend i New York eller Los Angeles. Att allt verkar så positivt, framåt och fullt av möjligheter i de miljöer ni då är hänvisade till är själva problemet. Det måste ni förstå.

Hade ni frågat invånarna i 9th Ward, New Orleans om den amerikanska drömmen, till och med innan Katrina, så hade de berättat för er att den bestod i three strikes och 25 år till livstid för cannabisförsäljning, pepparsprej och natt i häktet om du kör mot rött och 12åringar i rullstol för att de sprang från polisen. Under själva översvämningen betydde den amerikanska drömmen istället att Wal-Marts mat var Wal-Marts mat, oavsett om folk svalt och törstade ihjäl på hustak och highways. Försökte någon komma åt Wal-Marts mat skjöt polisen skarpt.

Hade ni istället frågat invånarna i West Virginia, så hade de berättat om ett utbildningsväsende som är så uselt att många i delstaten inte ens har lärt sig läsa, de skulle berätta om enorma dalgångar och bergsmassiv som helt jämnats eller håller på att jämnas med marken i jakt på kol. Följden har blivit och kommer att bli otjänligt vatten och bortspolade husvagnar någon gång per år men hey, ingen omelett utan att knäcka några ägg va?

Om ni frågar i New York då? Där presidentkandidat Guiliani har fått bukt med kriminaliteten och städat upp, där måste det väl vara bra? Det beror lite på vem ni frågar. 23% av alla svarta män i New York State, där såklart New York City utgör den absoluta merparten av befolkningen, är frihetsberövade idag. Det är nästan var fjärde. I ett basketlag i till exempel Bronx med 20 spelare innebär det att 5 elever kommer att sitta i fängelse under sin livstid. Åtminstone 1 av dem innan han fyller 30. 82% av alla fångar i New York State är svarta eller latinos. Antingen är betyder det att svarta och latinos är "predisposed to crime", för övrigt en ganska vanlig uppfattning i såväl polis- som rättsväsendet "over there". Eller så betyder det att det vita USA genom sin blomstrande fängelseindustri har hittat ännu ett sätt att tjäna pengar på sina minoriteters olycka. Det här syns såklart inte, knappt ens på 125th Street, än mindre downtown och jag säger inte att vi borde sluta åka till USA eller sluta ta del av deras kultur. Men USA är en väldigt giftig kaka att försöka plocka russin ur när vi ska försöka forma vår egen dröm. Att ni ser alla dessa möjligheter och framgångssagor i Annapolis, Alexandria, Albany och i hela jävla New Hampshire, är en direkt konsekvens av misären i Houston, Baton Rouge, Lorrain och hela jävla Mississippi. Det ena fungerar inte utan det andra. USA är en nation där medelklassen i större utsträckning än i något annat land i världen parasiterar på arbetarklassen. Överklassen är ett lost cause det inser jag. Men ni lärarsöner, sjuksköterskedöttrar, ni med föräldrar på departement och i offentlig förvaltning. Skulle ni verkligen sova på det här? Skulle det vara värt det?

Jag vill tro att de flesta av oss skulle vara beredda att ge upp en del av våra möjligheter för ett större mått av social rättvisa. Fan ni kommer säkert att överbevisa mig, men tills ni gör det tänker jag tro att det är så.

Alliansen i min hjärna

Att formulera en klar politisk tanke till och med för sig själv har blivit som att spela tvåmål i Skanstullskorsningen. Hur du än parerar så kommer ett alliansförslag eller en Monty Pythonesque TV-debatt och rammar dig så att du helt tappar tråden. En eloge till Elisabet Björklund som tidigare i veckan (i måndags 7:15 tror jag att det var om någon vill gå in på SVT och titta själv) lyckades belysa det absurda i moderaternas förhållning till A-kassan. Titta däremot på TV4:s morgonsändningar så förstår ni varför Alliansen är så mån om att vingklippa SVT.

Jag tror att jag ska sluta fundera helt enkelt. Det händer ganska ofta att jag blir anklagad för att vara avundsjuk. På överklassen, på medelklassen, på deras bostadsrätter, bilar och båtar och tennisveckor. Det stämmer inte. Det enda jag ibland kan vara avundsjuk på är deras okunnighet. Att de har sluppit fundera, sluppit se. Att de kan ha en så aningslös inställning till social utslagning och orättvisor. I Brasilien finns inga raser och i Sverige är ingen fattig på riktigt ni vet. Lata bara.

Jag grubblar i cirklar förstås, och jag kan inte tänka mig att det är en särskilt kul karusell att åka med alla gånger. Ni borde åka med Fabolous istället. I'm The Man är sommarens låt, utan tvekan. Sluta läs mina bittra utsöndringar och ladda ner!

Ha den äran och gratulera Bolivar!

Ha den äran hörru. Ha en bra jävla födelsedag och tänk inte så mycket. Det ska vara ditt ledord resten av året och resten av livet. Tänk inte så jävla mycket. Det är bättre att du pratar, då tror folk att du tänker. När du tänker tror de att du är tom och kall. Det har du inget för. Har du bestämt dig för om du ska ljuga om din ålder på SJ än förresten? Tänker du fortfarande stå på Ace och försöka tänka bort 4 år?

Sådär började jag det här inlägget. Bittert och surt. Först tänkte jag ta bort det helt, men det är ju också en del av vad som sköljer över en nybliven 26-åring. Och ångest och dåligt samvete. Och tvivel. Jag kastas mellan att undra om jag borde skaffa barn snart och att undra om jag skulle hamna i fängelse för den där tjejen i genomskinlig kjol. Det känns obehagligt men på något sätt typiskt för var jag är på min egen lilla tidslinje. Two thirds to go, typ. Det känns lite.

Mycket känns bättre än på länge också såklart. Jag och min flickvän har precis flyttat till en tvåa. Skillnaden mellan att bo två sakletare i en etta på 24kvm och en riktig tvåa med riktigt kök måste upplevas. Trots att hela lägenheten är full med sopsäckar och flyttkartonger så känns det redan som att jag har vuxit 5 cm åt alla håll. Eller så är det min ämnesomsättning som har gått in i gubb-mode.

Allra skönast, och det här har verkligen kommit med åldern, är min förmåga att alltid kunna be vem som helst dra åt helvete, oavsett vad. Jag har varit duktig på att be folk dra åt helvete tidigare också, men inte lika likgiltigt som jag kan göra det nu. Inget imponerar, inget är pinsamt, inget spelar roll. En skön blandning mellan att vara odödlig och redan död.

DN:s Bengt Albons briljerar

I vad som rubriceras "analys" hittar ni i dagens DN, eller på nätet, ett litet mästerverk signerat Bengt Albons. Jag kanske läser DN för sällan, men att jag inte har sett hans namn tidigare får mig att hoppas att han kanske bara är sommarvikarie. Han drar i alla fall, på extremt oklara grunder, slutsatsen att al-Qaida är på stark frammarsch igen. Såhär kan det se ut:

"Nätverkets ledare har konsoliderat och spritt verksamheten över världen." Konsolidering genom spridning?

"Från att ha sagt att al-Qaida i huvudsak inspirerat till terrordåd, säger dessa experter att nätverkets ledare nu dirigerar dem från baser i Pakistan." Det kan säga något om al-Qaida. Det kan också säga något om "experterna".

"Nu ger höga - och anonyma - tjänstemän inom Bushadministrationen en helt annan bild av al-Qaida i amerikanska medier." I bästsäljaren "Hur man skriver tendensiöst dravel A-Z" kan man redan i förordet läsa att en tumregel är att lita på anonyma källor, särskilt om de kan ha egenintresse i vad du rapporterar.

"Han pekar på det samarbete som funnits mellan de brittiska terrorister som genomförde sprängattentaten mot Londons tunnelbana och al-Qaidas ledning i Pakistan. Samma koppling finns mellan de britter som gripits för att ha förberett omfattande terrordåd i Storbritannien och USA." Inte så mycket samarbete? Ganska lösa kopplingar?

Bolivar upp i dagen

Först låser vi in dom och sen får dom sitta där

Jag läste Lars "Fuckface" Adaktussons senaste krönika i SvD precis. Med svårslagen cynism förklarade han det orimliga i att en industrination som Sverige ska drista sig att protestera mot Kina när så mycket pengar står på spel. Han riktigt myser när han konstaterar att handelsminister Sven Tolgfors, som tidigare har varit tongivande i kraven på en officiell svensk protest, inte fanns med när regeringen överlade med Kinas president i Stockholm. "Är han med när Reinfeldt avlägger svarsvisit i Peking" myser Adaktusson.

Ändå är det som så många gånger förr det som inte sägs som är det mest intressanta när det gastas om mänskliga rättigheter, speciellt när det är de lite blåare som skriker. En snabb visit på www.prisonstudies.org ger oss följande:

China
Prison Population Total: 1 548 498 (plus totalt ca 610 000 fångar i "administrative detention")
Prison Population Rate per 100 000: 118
Female Prisoners %: 4,6
Juvenile Prisoners %: 1,4

USA
Prison Population Total: 2 193 798
Prison Population Rate per 100 000: 737
Female Prisoners %: 8,9
Juvenile Prisoners%: 0,4 (I fängelser, ytterligare 96 655 fångar sitter i Juvenile Detention Centers)


Det kan ju vara så att amerikaner är extremt brottsbenägna.

För att slå an en lite trevligare ton...

...så kan jag ju upplysa om att Grolsch kommer att ha ett Block Party som det så snofsigt heter på engelska. Ett i Stockholm den 17/8, ett i Malmö och ett i Göteborg senare under hösten och ett i Sveriges tråkigaste stad. Vilken stad det blir är upp till de som går in på www.grolschblockparty.se och röstar. Just nu leder Jönköping vilket måste bero på en miss i koden. I allt väsentligt tillhör Småland Danmark eller möjligen Tyskland. Gå in och klicka på Norrköping eller Linköping i stället. Eller vafan som helst egentligen. Och sprid ordet, för Jönköping går ju verkligen inte an.

Galla Extended Remix

Det kanske är så enkelt som att det är dags nu. Ebba Grön kanske var ett par decennier för tidiga bara, eller så är det vi som är sena. Men det kanske är nu, 2007 som vi måste beväpna oss. Jag vet inte hur mycket längre jag står ut, nämligen. Står ut med att se människor i min egen ålder bete sig som världsfrånvända internatglin. Se programledare kokettera med nån jävla borgarkärring om vilka man "vågar släppa in" och att det är "bäst att vara försiktig" nu när vanligt folk (yeah right) får råd att gå i paret Reinfeldts fotspår och kan inreda källaren åt en liten husa.

Läsa debattartiklar från några överkokta kukhuvuden från centerpartiet som tror såhär: "Många personer ser inte en viss ekonomisk risk som ett stort problem. För en del kan ett tydligt ekonomiskt utfall rentav vara en sporre man tycker sig behöva för att anstränga sig och prestera sitt bästa."

Apropå att helt avskaffa socialförsäkringen och A-kassan och alla former av inkomstbaserade ersättningar vid arbetslöshet och sjukfrånvaro. Apropå sjukfrånvaron så är de verkligt inkännande när de ser det uppenbara: "Det skapar dessutom hundraprocentiga incitament att minimera perioder av arbetslöshet eller sjukskrivning."

Antingen närmar jag mig vansinnets rand, eller också gör min omgivning det.

Och som lök på laxen dyker hon alltid upp. Alltid, denna skithög till låtsasjournalist. Denna insmickrande jagärinteräddattvisakänslor jävla glamour-skribent förklädd till utrikeskorrespondent (hon klär verkligen ut sig, ibland har hon hjälm på sig i sin byline). Alltid när man redan är på gränsen till att gå till Clas Ohlsson och köpa en megafon och ställa sig på Plattan i kycklingdräkt. Precis då har hon en ny krönika på baksidan eller en ny artikelserie om hur farligt men kul (man får vara med och fylla sandsäckar och måla väggar) det är att vara inbäddad i en amerikansk pansardivision inne i den gröna zonen. "Man kan bli kidnappad om man är västerlänning" försvarar hon. Man kan bli skjuten i huvudet om man inte är det. Stanna hemma. Asshole. Av allt jag har hatat och stört mig på sen sist, går priset hands down till Johanne fucking Hildebrandt. Hon är sur klumpig mjölk.

Summertime, and living is easy

Jag tror att jag ska sluta be om ursäkt för att jag försvinner härifrån ibland. Det är lite fåfängt. Som om jag skulle sitta och be om ursäkt varje gång jag röker inne i busskuren. Förlåt, förlåt, det kommer hända igen, ni vet.

Det har varit en bra vecka i alla fall. Bra midsommar. Bra liv, typ. Ändå lite seg och blasé. Jag och Sebastian pratade om att man aldrig imponeras av någon längre. Jag tror knappt jag imponeras av NÅGOT heller. Lite trist faktiskt.

Har gått och suktat efter ett par vita bågar med röda glas från AM Eyewear hela våren. Men det vore jävligt korkat att köpa dom. Jag har verkligen inte budget för sånt just nu.

Mina Air Force One's har inte heller dykt upp än. Inte ett livstecken från Nike. Om något har blivit fel så kommer det förstöra min sommar. Tänk på det, Phil Knight!

För att slå an en lite allvarligare ton så skickade Lula in 1800 poliser för att rensa upp i favelorna i Rio igår. 18 döda knarklangare. Eller 18 döda barn. Ni väljer själva.

Och orkar ni följa farsen i Mellanöstern så har Ali Esbati skrivit enträget och förtjänstfullt om konflikten. Ska något tilläggas är det väl det perversa i att skicka Tony Blair som medlare. Sättet vi alla låter Israel spela ut Västbanken och Gaza mot varandra är vidrigt. Om Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt hade någon typ av ryggrad och känsla för ansvar gentemot sin omvärld, så vore de väl ändå för upptagna med att förhandla bort vår suveränitet och alliansfrihet för att hinna uttala sig.

Men vad gör man? Går med i ett ungdomsförbund? Det blir nog Accelerator och Papoose istället.

Hemma igen

Hultsfred är inte vad det varit, den saken är klar. Och jag tror inte att mer än en liten del av min upplevelse kan skyllas på ålder och krav på bekvämlighet. Den stelfrusna sovsäckslösa tältsömnen var trots allt inte så farligt. Vaknar gör man ju alltid liksom. Nej mycket värre var den påtagliga fegheten som genomsyrade hela festivalen. Lunarstorm var där. Metro, Piraya, Langos-vagnarna, festivalhattstånden. Precis som på Göteborgskalaset. Lisa Miskovsky var där, Marit Bergman, Timbuktu och The Ark. Precis som på Göteborgskalaset.

Hultsfredsfestivalen som jag minns den var det absolut roligaste mest kostnadseffektiva sätt som fanns om man som ung ville upptäcka ny musik och se stjärnor som man aldrig skulle ha möjlighet att se på annat sätt, knappt ens om man bodde i Stockholm. Hultsfredsfestivalen 2007 gjorde festivalens dyraste bokning någonsin. Vem, undrar ni? Ozzy Osbourne. Så fick de också publiken de förtjänade. Brötiga tribaltatuerade svennar som tyckte att Timbuktu var "jävligt skön för att vara neger". Så fick banden uppleva att 24 000 personer på campingen kan omvandlas i 400 framför scenen (Clipse på Atlantis), eller rentav 100 (Dizzee Rascal på Pampas).

Det är inte så att det helt saknades intressanta bokningar. Mapei, Bonde do Role och Shystie var utmärkta komplementbokningar och åtminstone Bonde do Role kunde nog räkna hem ett hundratal nya MySpace-vänner efter spelningen i Teaterladan. Men det fanns ingen röd tråd uppåt. Vem betalar 1700 plus resa för att se band som regelbundet spelar i både Stockholm och Göteborg? Ingen som bor i närheten av Stockholm och Göteborg. Eller Malmö för den delen. Och att upplåta två tider på festivalens största scen till Timbuktu och The Ark är så trist och onödigt och fegt och snålt... Ozzy Osbourne, festivalens dyraste bokning genom tiderna. Vad fan ska man säga?

Festival igen då

Det känns lite konstigt att sitta salladsmätt på kontoret en tisdageftermiddag, när jag ska åka till Hultsfred onsdag förmiddag. Några tröjor och kalsonger ligger nerpackade i en (1) väska där hemma, den andra är mest så jag ska ha något mindre att ha på dagarna. Men ändå. Ambitionsnivån är ljusår från senaste gången jag åkte dit. 2000 tror jag att det var. Vi var säkert 20 stycken som åkte, vin och öl sattes på jäsning, inget av det hann bli klart till avfärd (note to everybody else: drick inte bottensats när det bara finns bajamajor att tillgå) och jag hade med mig mat till ett helt kompani för att spara pengar. Som om jag satt där med stormkök och kokade nudlar. Så i år är det ingen mat med, inget partytält, inga stolar, ingen presenning, ingen skitstor bergsprängare som kräver 32 batterier för att lyssna på ett 90-band på båda sidor. Inget sånt.

Och peppen. De första åren jag åkte, vilken pepp det var. Vilket maniskt jävla kryssande i festivalprogrammet det var. Första året såg jag 32 band om jag inte minns fel. Fantastiska band många gånger. Nick Cave, Björk, Morcheeba, The Cure och sedan Blur, Wu Tang Clan, Bad Religion och Breach och Nine och Rakim (playback) och Gravediggaz (these lights are melting my fucking records!) och så mycket annat jag glömde redan på väg till nästa spelning.

I år känns det så mycket mer avmätt. Så mycket mättare. Men det ska ändå bli kul faktiskt. Min bror ska med, vi kommer ha tillgång till vattentoaletter och förhoppningsvis en lite softare camping. Jag åker till Hultsfred pensionärstyle helt enkelt, och det är helt OK.

Utförsäljning

UTFÖRSÄLJNING
Tisdagen den 12 juni 2007 kommer AWB ha stor utförsäljning av prover.

Allmänna Galleriet 925
Kronobergsgatan 37

Kl 17.00-20.00

Varumärken:
UMBRO BY KIM JONES
MELISSA
PHILIP TREACY FOR UMBRO
UBYUMBRO
Creative Recreation
Boxfresh
Karin&Pias
Nike
MHI
Dickies
Bstore
Karen Walker
Peter Jensen
Bernhard Wilhelm
Kim Jones
M fl.
VARMT VÄLKOMNA!

Bolivar Force One

Just ja, jag har ju gjort ett par Air Force One Bolivar också. Sjukt feta om jag får säga det själv. Tyvärr kommer de inte förrän i juli, men å andra sidan innebär ju det att de kanske överlever en bit in på hösten. Gå in på NikeID och lek, sjukt beroendeframkallande.

Sveeeriiiiigeeee!

Det är lite dubbelt, det är det fan. Att man kan gå och se fram emot en fotbollsmatch där Sverige spelar, för att man håller på Sverige och ändå gå hem efter 20 minuter för att det bara var åt helvete för mycket Sverige på krogen där man skulle kolla på matchen.

Nationaldagen gick i Sveriges tecken överhuvudtaget. Först fotboll, stekande hetta, solbadande badande hägerstensbor, kukhuvuden som körde fyrhjulingar i parken som om de var i Santa Monica, grus i halsen och till sist andan i halsen och sen hem till källaren med pizza och bearnaise. Sen fortsatte det. Mötte Micke och skulle gå och titta på matchen på Debaser Medis (tack för tipset Sebastian!). De visade såklart inte matchen, så vi gick och letade efter något acceptabelt ställe med storbild och gärna sittplats. Vi hamnade först på Mosebacke, där det inte var fotboll utan Simone Moreno och Ayesha. Festligt folkligt fullsatt med andra ord. Micke såg mig djupt i ögonen och sa att om han stod där och dansade om 1o år så var jag tvungen att komma och hämta honom. Jag lovade.

Till sist hamnar vi i alla fall på ett ställe som hette Fenix. Det ligger mitt i Götgatsbacken, men det var första gången jag var där, trots mina sex år i Stockholm och min annalkande alkoholism. Det borde vi såklart ha analyserat lite djupare innan vi stegade in. Därinne stod tribaltatuerade, knivfriserade snuskillar på varandra, eller på någon av de spraytannade pushuptjejerna i sommarklänning som liksom kilades in mellan männen och byggde en oigenomtränglig mur av kött som omöjliggjorde allt luftombyte trots att fönstren var öppna. Precis när vi hade acklimatiserat oss till helvetet och gjorde oss redo för avspark, så halar nåt jävla arsle upp en svensk flagga i villastorlek, och börjar vifta med framför skärmen. 20 minuter in i första halvlek gick det inte längre. Vi åkte hem. När jag kom hem var matchen i den 56:e minuten och ställningen 5-0. Tack Sverige. Far åt helvete.

Distanslöpare

Med viss regelbundenhet har jag rapporterat om när mitt förhållande har varit i gungning. Nu är det dags igen. Jag kan känna när jag tänker att jag tänker papegojtankar. Fram och tillbaka, samma sak, samma fruktlösa ältande. Ofta låter det ungefär likadant när hon och jag pratar högt och ska lösa saker och ting. Skyttegrav och ansiktscamo innan nån ens har hunnit formulera problemet, typ.

Men någonting är annorlunda den här gången känns det som. Det känns mer slutgiltigt, även om det har känts slutgiltigt förut. Det känns lite mer orättvist än tidigare, villkoren känns lite orimligare, vilket paradoxalt nog gör att det också känns lite lättare.

Därmed inte sagt att jag har väldigt svårt att koncentrera mig idag. Och att jag antagligen kommer vara väldigt rastlös och vilja "hitta på nåt" de närmaste dagarna. Och därmed inte sagt att hela grejen som vanligt känns tragisk, onödig och som alltid när jag drabbas av svårigheter är den överhängande känslan att allt nog är ett missförstånd, att en förklarande brasklapp kan ställa allt till rätta.

New York mår bättre än på väldigt väldigt länge

A-Pinks

Lyssna på Colors för fan.

Tugga-Tugga

Fan vad jag har haft svårt att hålla käften om det här, men nu är det i alla fall så officiellt som en hiphop-spelning kan bli.

Papoose spelar på Debaser Medis den 30/6. Det ni.

8 miles and running

Nike+ är en sån där grej som spelar på alla mina strängar samtidigt. Det är lite väl, det går att få customizat och det är egentligen lite för dyrt. Det är de parametrartna jag går efter så fort jag ska köpa något annat än strumpor. Jag är för sorglig. Jag har hur som helst väntat på att ett par skor som ser lite mindre "yrkesjoggare" ut än den första modellen skulle dyka upp, och nu finns de i alla fall på NikeID.

Jag skulle alltså vilja flagga för att ni kan komma att hitta mig i joggingspåret innan sommaren är slut.

Som en rejäl klick grädde på prinsesstårtan har Nike nu dessutom börjat släppa workout-podcasts med artister. OK Go och Aesop Rock känns ungefär lika spännande som att springa till ett Arne Weise-reportage om termiter, men tänk er det här:
Greg Graffin, Bad Religion: Till melodiös skatepunk förklarar Greg på korrekt läkarspråk vad som händer i din kropp. Pulsökning, förbränningstakt, påverkan på immunförsvaret. Allt finns med. Möjligen har Bad Religion redan gjort en låt om det här, som i så fall finns på Against The Grain.
Sheek Louch, D-Block: På typiskt nåhalvvägsmanér skiner Sheek på ett halvsunkigt dussinbeat med en låt på temat jag ser att du springer, du vet varför du springer, det är bra att du springer, fortsätt du att springa jag kommer ändå att hitta dig.
Rick Ross: Förmedlar som bara han kan känslan av att du är "runnin shit and crossing borders" när du springer över Västerbron. Har du hålfotsinlägg kan låtsas att det är två dimebags för extra feeling.Lil Mama: På nåt beat med mest trummor, sådär toungue-in-cheek old-school som är så populärt nu. En låt om inget särskilt, alternativt om hennes nya skosnören. Alla hipsters springer livet ur sig för att deffa fram tjocktarmen lite till inför Lil Mamas Sverigebesök. Det blir dålig stämning när alla inser att Lil Mama är svart, 16 och gillar thugs med bandana som kan dansa utan att det är på skämt.

Dessutom utmanar jag härmed Kinky Afro, Goesta och Gustav Gelin. Gör ni varsin halvtimmesmix åt mig så har ni mitt ord på att jag joggar en runda med eran mix i öronen. Det är otroligt mycket roligare att se live än att försöka föreställa sig, det kan jag lova.

Skämmig journalistik

Man blir så väldigt trött ibland. Jag hade tänkt skriva något om det, men ämnet är redan ganska välbevakat. Läs Dick Emanuelsson och Ali Esbati om västmedias allra smutsigaste underkläder, Venezuela-bevakningen.

Räkneövning

På National Priorities Project finns en hel del intressanta diagram. Eller intressanta. Innehållet visar på en stat i förfall och förvirring. Det är faktiskt lite äckligt. Men titta ändå:

USA:s totala statsbudget FY2007 enligt regeringens proposition:

















Budgetfördelning, National Defense:











Militära kostnader, global fördelning:

Kungar i Äpplet: Plats 9, Raekwon

Är du dum i huvudet? Hur kan den och den ligga före Raekwon? Hur kan bla bla bla.

Jag är inte ens säker på att Raekwon kommer få sällskap från någon annan klanmedlem här. Visserligen var både 36 Chambers och Wu-Tang Forever helt fantastiska skivor, men få grupper har gömt sina guldkorn i så mycket poänglös dynga som Wu-Tang Clan, och Raekwon är egentligen inget undantag. "Men han och Ghostface är ju värsta radarparet" "Han har ju i princip hittat på ett eget språk", säger ni. Studentikost säger jag.

Allt det åsido, så är han ändå en av de mest kompletta rapparna i världen och en av få från 94-generationen som fortfarande kan göra värdiga gästinhopp och som har mer stolthet än att signa med G-Unit (hej MOP, hej Mobb Deep, hej Ma$e!). Han gör sig faktiskt nästan bättre på andras låtar än på sina egna, eftersom han slipper rappa på RZA:s köttbullefingerbeats hela tiden. Hans allra största ögonblick är Skew It On The Bar-B från Outkasts Aquemini. Texten har ni nedan och såhär utan musik som distraherar ser ni kanske vissa svagheter i hans "egna språk":

Deliver this through your audio, ghetto mafioso
Grow hydro, then bag it up yo
Price that longevity, suggest make moves
slow take time grow eight, react nine blow
Hydro slide raw like fuck Renaldo
Fly ride though, shit lookin wild dope
then glide yo, flippin the page, I go
Watch five-oh, jump on my meat, ride slow
Watch those, undercovers, cop those, rock those
Glocks blows leave em baggy and collect spot grows
Keep a watch froze, lean on the yacht and wash clothes
Let the chop' blow, bag a half a block plot grows, what?

Million Vanillas

Eftersom jag aldrig kollar min hotmail och ännu mer sällan läser Rodeo-bloggar på eget initiativ, så är jag såklart hopplöst sen med att läsa CRFN:s inlägg om indiehegemonin. Veckans mest diskuterade säger de i nyhetsbrevet. Diskussionen verkar i huvudsak ha involverat olika Rodeo-medarbetare, men det var inte vad jag tänkte skriva om här.

Vad jag tycker är intressant med den musikaliska utvecklingen som beskrivs av CRFN och för all del kommentarerna i tråden, är att den är ett ABC över den fördomsfria generationens försvarsmekanismer.

80-talister har ju alltid lyssnat på hiphop. Eller så har de aldrig gjort det och gör det fortfarande inte. Det är ju inte för att indiekidsen har upptäckt hiphop som man kan dansa till det på så många klubbar i år. Det är för att de vågar gå till ställen där hiphop spelas. Och kommer de kommer barkassan och kommer barkassan kommer fler klubbar att öppnas. Allt det där kan ni.

Att indiekidsen vågar gå på hiphop-klubb beror i sin tur dels på att intresset för hiphop hos "förortskidsen" har svalnat ordentligt, men framför allt på att indiekidsen har skruvat till en alldeles egen färgglad hjärndöd sorts hiphop som man är glad och blåser såpbubblor eller har kuddkrig till. Paragon och Ison & Fille har ganska lite att hämta i den här "hypen" och om ironin är död så är Uffie definitivt en gengångare, om ni fattar?

Förra gången hiphopen fick dansa en Stockholmssommar så såg det helt annorlunda ut. Musiken var visserligen oändligt mycket mer förankrad bland unga med vad jag upplevde som flera tusen ambitiösa 16-åringar från alltifrån Farsta till Bredäng till Hjulsta. Men hiphopen då var inte särskilt dansant, den var samhällskritisk och mörk i mer än en bemärkelse. Framförallt den senare, det vill säga utövarnas och lyssnarnas hudfärg, skulle få stor betydelse för hur hiphopen började tyna bort redan den första vintern.

Svenskarna röstade nämligen med fötterna. Trädgården som från början var en alldeles fantastisk utomhusklubb med publik från hela Stockholm, lade ganska tvärt om musikalisk inriktning när arrangörerna insåg att deras polare inte vågade komma så länge hiphop stod på programmet. East tröttnade på "afrikanerna som bara beställde vatten" och gjorde ett märkligt och misslyckat försök att attrahera rockpubliken istället. Sturecompagniet som lyckades fylla sina tisdagar med hiphop- och dancehallpubliken en gång i månaden, såg ändå inte tillräckliga intäkter för att vilja fortsätta.

Hiphop-publiken fick ett välförtjänt rykte som snål och fattig, men om alla de som fortfarande lyssnar på Camp Lo och Sean Price på förfesten hade vågat gå till hiphopklubbar redan då, hade det kanske inte behövt vara så.

Nu är problemet löst hur som helst. Svarta till Linkbar med danstävlingar och dancehall, vita till Reisen och postironisk fuldans till Three Six Mafia. Det är kul med hiphop på klubbar igen, men blev det verkligen bra såhär?

Kungar i Äpplet: Plats 10, Stan Spit

Det pratas ofta om swagger och swagger-jacking nowadays. Ciara har swagger-jackat Michael Jackson, Beyonce låter Shakira klä ut sig till hennes enäggstvilling för att få slut på eller bekräfta att hon swagger-jackat, och så vidare. Men inga har blivit swagger-jackade som Harlem-klicken som kom av sig. Big L, Mase och Cam'ron med entourage satte ribban för all modern hiphop med fyndiga multi-syllables och den för Harlem karakteristiska överlägsenheten som bara Fabolous lyckats kopiera fullt ut.

Och ingen hade fan mer swagger än Stan Spit. Han var inte på något sätt oförglömlig, en del verser är rent mediokra, absolut. Men där och då när han tog ton var han helt omöjlig att värja sig mot. Stan Spit klarar sig såklart inte utan ett framgångsrik vän, den karisman har han inte. Tyvärr har han valt att alliera sig med crackhead-DMX och för idag en bitter och undanskymd tillvaro på MySpace. Låtarna där gör honom ingen rättvisa alls, så ladda istället ner Who You Slidin Wit? från Big L:s postuma album The Big Picture. Och sjung med:

I ain't on that hatin stuff
I was feelin shorty then the bitch told me she was datin Puff
I'm a average nigga, then she said she was in a 6
month relationship, with that nigga called Jigga
I'ma compete with that?  I'm a corner nigga sellin crack
Guess I gotta be a ballplayin nigga to bone Da Brat
One bitch, I ain't even wanna fuck
She runnin around, all open off Kurupt
The hoe I thought, was gon' be real easy
told me she got a man and he's some beatmakin nigga named Stevie
What's wrong with these hoes?  I'ma fly nigga
I don't wanna go flip mode on Rah Digga
or Miss Lopez, bitch know feds
She used to be in the Bronx, rockin Pro Keds
with some Dominican 'dro heads, ridin topless
on the back of mopeds, titties all out - what what?

En Påa

Idag har ett apatiskt lugn spolat mig alldeles ren. Hela dan har det spolat. Ändå har jag faktiskt lyckats få lite skit gjort. Det känns bra att se att det funkar att driva maskineriet på mjölksyra ibland.

Såhär fram mot slutet av dagen hade jag tänkt påbörja en ny liten bloggserie jag startade igår. Eller jag startade den i mitt huvud igår, idag startar den här på bloggen. Mest för att det är kul med listor och för att jag behöver något att hänga upp mitt skrivande på när jag inte orkar skriva om saker jag tycker är viktigt på riktigt. Ni fattar. Håll till godo i alla fall.

Mirabilia

När Amerika upptäcktes och rykten om Cibola och outsinliga silvergruvor nådde den spanska kronan, agerades det snabbt. Inom ett par år var Mexico och Peru där de flesta fyndigheterna fanns, koloniserade, och den otillgängliga och gudsförgätna hålan Potosi var en av världens mäktigaste städer. Samtidigt var inte bara hela den portugisiska halvan obefolkad, utan även för kolonisation alldeles fantastiska områden som Chiles kust och i princip hela Pampas.

Anledningen? Vad skulle en sådan koloni tjäna Spanien för syfte? Västeuropéer värderar sin omvärld utifrån ett bruksvärde. Spanien gjorde det igår, och vi gör det idag. Vi är rädda om regnskogen eftersom vi använder den för att andas. Vi är rädda om vattnet eftersom vi dricker det och vi är rädda om ozonskiktet eftersom vi snabbt förvandlas till chips utan det.

Men om vi inte har någon användning för det, så... Ja det är ganska tydligt att tonfisk och torsk har fler användningsområden för oss människor än kiwifåglar, om man säger så.

Den yttersta konsekvensen för vår arrogans gentemot vår livsmiljö är genteknik. Medierna larmar: "Genmanipulerad mat kan vara skadlig". Jaha ja då ska vi passa oss? Borde vi inte fundera över om det inte kan vara så att genmanipulerad mat, genmanipulerade djur och genmanipulerade barn, ja där har skam gått på torra land, där sket vi i det blå skåpet och någon måtta får det väl ändå vara? Kanske inte för att det är onyttigt, kanske till och med trots att det är nyttigt. Eftersom det är en så jävla osoft inställning till livet bara.

Lite mer Buenos Aires por favor

Vi har bostadsbrist i Sverige. Därför kommer de svenska fastighetspriserna att klara sig i alla fall på privatmarknaden. Det var de överens om i soffan imorse. SBAB:s chefsekonom, mäklaren och någon som måste ha presenterats medan jag fortfarande slumrade.

Inflyttningen fortsätter, hyresmarknaden är trång och stängd och det byggs inte tillräckligt med lägenheter. En tendens, två problem. Eller två lösningar? Ju mer entusiastiska de blev över den här bufferten, desto mer oroligt och konspiratoriskt började min hjärna tugga igång. Nu är jag ganska säker. Om allt ser ut att gå ihop så gör det oftast det också.

I Stockholm har borgerligheten under 10 år sysslat med att flytta förmögenhet från det allmänna till sina kärnväljare. Det är politiskt omöjligt för ett borgerligt stadsråd att ta initiativ till mer omfattande nybyggnationer om man kan misstänka prissänkningar på fastighetsmarknaden som följd. Det skulle vara ett svek mot alla de som gick och köpte sin lägenhet i tron att de gjort ett omoraliskt klipp på någon annans bekostnad. Det är ju för de möjligheterna man röstar borgerligt till att börja med!

Att minska även det befintliga hyresrättsbeståndet accentuerar en politik som bygger på att människor utan pengar trycks längre och längre ut i stadens periferi eller får hålla till godo med fuktiga källare, skriva sig hos mamma eller på en postbox och smyga hem på kvällarna så ingen granne lyckas lista ut att de bor där. Samtidigt som de som egentligen ska bo här, de som har råd, belönas med internationellt unikt gynnsamma villkor om de vill investera i en bostad i Stockholm.

Det kommer inte byggas. Inte som det behöver byggas. Inte nu, inte 2009, aldrig.

Ord och inga... och inget annat alls.

"Från Integrations- och jämställdhetsdepartementet kommer tre miljoner kr avsättas för satsningar eller projekt inom främst scenkonstområdet som verkar stimulerande och stödjande i arbetet med att uppnå en mer jämställd scenkonst."- Lena Adelsohn Liljeroth och Nyamko Sabuni på DN Debatt idag.

Gud va snällt. Det kanske kan bli en liten gatuteater?

Ibland har man såna dagar där man vaknar, går upp och äter frukost och åker hem från jobbet direkt efteråt. Idag har varit en sån dag. Jag kan verkligen inte ta på att jag ens skulle ha ätit lunch än, och klockan är redan halv sex.

Jag har hunnit snappa upp att Reinfeldt ska till USA i alla fall. Han lär inte ha problem att ta sig genom tullen. Däremot undrar jag lite hur Arnold och George ska se honom. Häller de kanske mjöl på honom?

TGI Friday

Locket i mitt öra släppte alldeles nyss. En halvtimme till och jag vet inte vad jag hade tagit mig till. Jag fick det igår vid 10-snåret när jag landade i Köpenhamn. Sen dess har jag haft det. Genom ett 8-timmarsmöte, genom flyget hem, genom Schlagersemin, genom sömn och morgonpromenad till jobbet, genom förmiddagen.

Kollade på nyhetspanelen imorse förresten. De diskuterade LKAB-strejken och den borgerliga tankesmidaren vad han nu hette var sjukt upprörd över att någon kunde se strejk som ett medel för att få upp löner. Lösningen om man vill ha högre lön var enligt honom så enkel som att jobba hårdare och bättre. Hittar jag en bild på honom nånstans så lägger jag upp den här. Håll utkik och sätt en snigel på honom om ni ser honom.

Arabförbundet har fått Israels regering att formellt ta en titt på den fredsplan som funnits framarbetad sedan 2002. Ta en titt på den, inte ta några beslut om den. Betyder det att den har legat på bordet i fem år utan att Israel ens har vänt på försättsbladet?

Ikväll spelar Black Lips på Debaser förresten. Gå dit. Och vill ni kolla på grymma dokumentärer om Houstons, New Orleans och Bergens musikscener tycker jag att ni ska gå hit:
http://www.vbs.tv

och välja Music World.

Hemskt mycket hej

Jag skulle vilja poängtera att jag inte accepterar eller sympatiserar med våldtäktsmän, men att jag kan se hur situationerna kan uppstå utan egentligt uppsåt från gärningsmännens sida, jag kan se hur mannen och kvinnan läser situationen totalt olika och hur kvinnan känner sig utnyttjad, kränkt eller till och med våldtagen utan att mannen har den minsta aning om att hon upplevde det så. Jag kan se att domstolen ibland måste gå på männens linje. Jag inbillar mig till och med att det nog är rätt ibland eftersom jag har svårt att se att just våldtäkt skulle vara det enda brott där 100 procent av de anmälda är skyldiga.

Så, om nån vill "omvärdera min blogg", sluta läsa eller har något att säga om saken, feel free.

I övrigt har det här varit en riktig jävla pissdag och jag måste upp halv sex imorgon.

Den tredje statsmakten, demokratins försvarare... mina damer och herrar...(trumvirvel) DAGENS NYHETER!

"Olika medlemsländer har olika modeller och förslag, men gemensamt för dem är önskan att undvika eller så långt som möjligt begränsa behovet av nya folkomröstningar."

Så skriver DN i en ganska hurtfrisk ledare som i stora drag handlar om hur skönt det är att Nicolas Sarkozy är Frankrikes "starke man" från den 16 maj. Man kan tycka att den inställningen hos de europeiska (som DN påpekar, i huvudsak blåtonade) regeringarna borde rendera rubriker i stil med "Demokrati i gungning", "Ödesfrågan som tystades ner" eller något annat kvällstidningsmässigt och klatschigt. Men icke. Vad Sveriges samlade mediehus har att vinna på att Sverige smular sönder sin alliansfrihet har jag inte helt full koll på, men de har väl någon vinkel.

Huvudvärk

Jag har alldeles ofattbart ont i kroppen. Benen, nacken, axlarna, magen. Överallt. En del av krämporna beror säkert på att jag spelade fotboll i fredags och igår. Jag är inte i bättre form än att 2 timmars motion under en 3-dagarsperiod sätter spår. Andra krämpor kan säkert härledas till det öppna fönstret inatt.

Det enda jag skyller på någon annan är huvudvärken. Den måste bero på Sarkozy. Det är bara indirekt hans fel. Mer direkt men ändå indirekt är det väl fransmännens fel. Allra mest är det nog den svenska nyhetsbevakningens fel. När Sarkozys meningsfrände Jörg Haider skördade stora framgångar i Österrike så tog det hus i helvete. Det pratades bojkotter, det var skandal och osmakligt och allt annat det faktiskt är när halvfascistiska slemhögar tillåts komma till makten genom att vädja till människors allra sämstaste sidor.

Så låter det inte längre. Problemet med blockuppdelningen (eller det virtuella tvåpartisystemet) är att det vädjar till just dom sidorna hos oss människor. Ju mer vi tänker på oss själva, desto större inflytande upplever vi att vi får över sakers skeende. Ju mer inflytande får vi faktiskt över sakers skeende.

För de flesta av oss är ju i mitten. De flesta av oss är inga klockrena vinnare, vare sig när fastighetsskatten sänks eller om socialbidragsnormen räknas upp. Vi varken står eller faller med slopandet av arvsskatter eller ett nybyggt bibliotek. Men när problemen formuleras utifrån våra plånböcker istället för utifrån vilket samhälle vi vill leva i så grumlas periferisynen. "Är det rätt att en del fuskar till sig bidrag när du jobbar och betalar skatt?" "Uhm... nej?" svarar yrvakna väljare och applåderar innan lösningen på problemet presenterats. Hade frågan istället lytt " Vi har ungefär 15-procent långtidssjukskrivna som kommer att kunna pressas upp i åtminstone en halvtidstjänst. Vi vill ha ert mandat för att sätta hård press på alla 100 procent av de långtidssjukskrivna för att kunna vaska fram de här 15 procenten. Är ni med?" så hade vi haft en annan regering idag. Det är jag övertygad om.

Problemet är inte ens att media är högervridet, jag tror inte att de är det. Problemet är att chefredaktören i allt större utsträckning fungerar som en andra VD och att journalister har odlat en gemensam tradition som bygger på att rapa pressreleaser istället för att granska, ifrågasätta och ta kontakt. Över hela fältet.

Vi står just nu och tittar på när en historisk kapitalförflyttning från arbetare till kapitalägare äger rum. Aldrig tidigare har inflation och ränta varit så låg samtidigt som vinsterna har varit så obscent höga. Ingen frågar hur, ingen frågar varför och ingen frågar om det rimliga i att straffa individer så hårt, när institutioner, företag och myndigheter så konsekvent går strafflösa från de övergrepp som har gjort Sverige och världen till vad den är idag.

Are You That Somebody Revisited

Jag kommer såväl ihåg första gången jag hörde och såg Aaliyah sådär på riktigt. När Age Aint Nuthing But A Number kom ut var jag alldeles för ung för att våga lyssna på R'n'B, så jag har inga nostalgiska minnen till Back & Forth. Men Are You That Somebody... Jag låg bakis på en kompis soffa i Norrköping och zappade när hon dök upp. Sval, självsäker med en koreografi som inte liknade något jag hade sett tidigare, ackompanjerat av ett alldeles hypnotiskt beat.

Aaliyah är ingen av vår generations stora sångerskor, det hade hon inte blivit ens om hon levt idag. Men hon hann bli det hon hade potential att bli ändå. En avlägsen fantasi för min generation unga män som var mer besläktad med småflickors fantasier om enhörningar än med våra vanliga runkobjekt. Hon fick den statusen genom att göra det lilla så stort, både med sättet hon sjöng och med de nonchalanta axelryckningar och handledsknyck som växte ihop till alldeles magiska koreografier.

Jag är alldeles för gammal för att upplevelsen ska bli riktigt den samma tror jag, men jag ser ändå väldigt mycket Aaliyah i Ciara. Jag kanske har fel eller jag kanske ser det sent. Men jag såg det faktiskt inte förut. Freek-A-Leek hade jag väldigt svårt för och 1,2 Step var förvisso brilliant på många sätt, men det kändes ändå som att Jazze Pha precis lika gärna hade kunnat ge Monica det där beatet.

Så känns det inte längre. När jag lyssnar igenom Ciaras nya skiva The Evolution är hon så jävla där hela tiden. Varje låt. Därmed inte sagt att jag gillar dem allihopa men hey jag har fortfarande sjukt svårt för 4 Page Letter också. Men det skiner liksom igenom ändå.

Och det mesta är sjukt bra på The Evolution, tro inget annat. Like A Boy är en majestätisk singel. Can't Leave Me Alone, samarbetet med 50 Cent, kommer vi få höra hela sommaren och I Proceed och Get In, Get Fit och Get Up med Chamillionaire som lite känns som en remix av 1,2 Step men som har en liten passage som är så jävla bra att jag har den i min playlist ändå.

Hade jag varit 13 hade jag nog haft en liten hemlig Ciara-bild i min plånbok eller nåt.

Säg klämdag på tre allihopa! En, två, tre, KLÄMDAG!

Yes ni vet säkert lika väl som jag att Sverige stänger som om det vore långfredag så fort en röd dag råkar ligga på en torsdag eller tisdag. Långhelg gud va skönt.

Trist bara att jag som verkligen skulle behöva lösa en del grejer idag får sitta och lyssna på telefonsvarare och övergivna receptionister.

Jag var i Tensta och betedde mig igår förresten, det var kul. Jag har en gnagande känsla av att jag betedde mig lite svinigt mot någon bara. Tyvärr ligger det en halv flaska Jack Daniels och ett par stadiga klunkar Hypnotiq mellan mig och klara minnesbilder. Om någon som läser det här känner sig kränkt så ber jag hur som helst om ursäkt.

Medelklassens nya hjältar

Jag och Goesta och två vänner till hade ett projekt som jag börjar se som havererat. Texten nedan var egentligen tänkt att användas till det, men det är väl bättre att jag postar den här än att den ligger och skräpar på mitt skrivbord. Håll till godo.

Förljugna spolingar med påklistrad u-landsvurm har länge varit ett epitet som slentrianmässigt spottats efter den svenska medelklassen. Inom populärkulturen har medelklassen sökt det autentiska, genuina, och trott sig finna det i punk, Subcommandante Marcos och veganism. Medelklassen har varit överrepresenterad i den autonoma rörelsen och bland de olika solidaritetsrörelser som vuxit fram och vuxit bort under efterkrigstiden. På 90-talet sysselsatte medelklassen sig med att bränna mjölkbilar och resonera kring utilitarism, medan arbetarklassen brände moskéer och resonerade kring bidragstörstande somalier.

Det verkar dock ha hänt något. Där medelklassens hjältar under 90-talet var Dennis Lyxzén och Andres Lokko och en dröm om en rättvisare värld, har Timbros grundliga tinningmassage gett medelklassen helt nya ideal och förebilder. Björn af Kleen och dyra röda viner har ersatt Johan Ehrenberg och hoummos. De allvarliga djuplodande analyserna ägnas numer åt designade parfymflaskor , medan det vanligaste omdömet om en människa som Ali Esbati är att han är väldigt sexig (formuleras ofta med en underton som andas exotism).

Spelar det någon roll då? Gör det någon skillnad vilka medelklassen låtsas tillhöra? Tyvärr verkar det göra det. Med medelklassens omställning öppnades vägen för ett systemskifte som tidigare varit omöjligt att föreställa sig i Sverige. Alltifrån de rejält omstöpta fredagsbilagorna till nöjesinstitutioner kring Östermalmstorg och välbesökta bloggar med liknande namn hämtar sin näring ur medelklassen och deras nya längtan efter lyx, flärd och stekta grisöron. När Katrin Kielos i en text drömmer om svunna tiders aristokrater som besitter "En speciell arrogans inför omvärlden sprungen ur insikten om att majoriteten av mänskligheten är mindre levande än han själv: vettskrämda medelmåttor.", ger hon uttryck för precis det nya. Någon som säger sig vara socialdemokrat och samtidigt idealiserar dylika egenskaper hade varit en total omöjlighet så sent som förra mandatperioden.

De kraftiga försämringar som gjorts för de sjuka och arbetslösa i Sverige bygger på inställningen att det är individen som felar om den försätter sig i arbetslöshet eller sjukdom och sedan inte snabbt lyckas ta sig tillbaka. Medelklassen hade aldrig tillåtit en sådan omställning 1997. Medelklassen hade, i långt större utsträckning än arbetarklassen måste erkännas, en blåslampa under maktens bakdel, som tändes vid minsta tecken på ett svek gentemot de svaga. Sedan dess har många bostadsklipp gjorts och många, kanske fler än tidigare, har kunnat låta sig berusas av mer än alkohol i korsningen Kungsgatan- Birger Jarlsgatan. Kanske är det så att överklassens symboler helt plötsligt blivit tillgängliga för medelklassen i större utsträckning än tidigare. Det kanske är därför. Det kanske helt enkelt har visat sig vara roligare att äta Riche-burgare än att koka linsgrytor på Kafé 44?

Vårt ansikte utåt

Jag bakade sockerkaka igår. För att göra den lite festligare smulade jag ner några rader Marabou Mjölkchoklad med Daim, men alla sjönk ner till botten av smeten och blev brända. Halvlyckat.
Men nog om det.
När jag stod där och vispade för glatta livet råkade en intervju med Carl Bildt vara på. Ämnet som diskuterades var Boris Jeltsins död, och vad jag snappade upp var "en ledare med stor moralisk kompass".

Ingen annan statsman kommer att uttala sig så om Boris Jeltsin, tro mig. Anledningen är att det är så inihelvete uppåt väggarna befängt att ingen kan ta ett sånt uttalande på allvar. Man skrattar bort det. Om det inte kommer ifrån Mr Moralisk Kompass himself förstås. Då blir det jävligt obehagligt.

Här har vi alltså en ledare som på bara några år drog ner medelåldern i sitt land till samma nivåer som ett HIV-drabbat afrikanskt land i fredstid. Mannen som tryckte upp ett 20-tal närstående på Forbes Fortune 500 i en handvändning. Mannen som såg till att vi andra för lång lång lång tid kommer ha en klar bild på näthinnan när någon frågar vad det finns för nackdelar med kapitalism. Mannen som är själva arketypen för girighet och grusade förhoppningar.

Och Carl Bildt berömmer hans moraliska kompass. Och Carl Bildt är vår utrikesminister. Sov gott barn.

Boris Jeltsin är död. 76 år får väl ändå anses vara en ansenlig ålder för en man med hans leverne. På tal om svamlande galningar så har Lars Leijonborg avgått också. Frågan är ju om han tar den yttersta konsekvensen av farsen och ställer sin ministerplats till förfogande också, eller om Fredrik Reinfeldt pressar honom till att sitta kvar för att åtminstone ha första raden av korthuset kvar.

Ärligt talat, politiska övertygelser åsido, vad i helvete är det vi bevittnar här? Vad gör de? Tror de att regeringskanslit är kuliss för nån jävla dörrsmällarfars a la Pang i Bygget?

Och Fredrik kommer att lysa med sin frånvaro, som han alltid gör. Bara inte finnas där. Det är inte bara hans siluhett och hans klåfingrighet som gör honom till förväxling lik Spökplumpen.

Ether

Som en flock pingviner kämpandes mot kyla och motvind dyker de upp. Alltid dyker de upp. Det är som att själva ordet Schyman är deras startsignal. Nu är det dags att sträva motströms. Mot sunt förnuft, anständighet och många gånger i smyg så att de slipper få på pälsen där hemma. Tystas och hånas ska det göras.

Att de här männen och för all del också kvinnorna finns och frodas gör det så mycket äckligare att självgoda idioter som Ronnie Sandahl och Linda Skugge tror att de gör någon slags nytta. Att den patriarkala diarré de släpper ut varhelst de slår sig ner skulle vara strongt. Ett ställningstagande. Ett ribbhöjande.

Jag gör mig inga illusioner. Även om den raljanta tonen och det torftiga språket kan lura läsaren, så tror jag inte att kommentarerna uteslutande skrivs av män födda mellan 1943 och 1952 med förnamn som Curt, Sven-Olof och Inge.

Jag tror att lockelsen är för stor även för Tobbe, Eric och Mattias och Andreas. Jag tror inte att vi känner oss mindre hotade eller är det minsta mer angelägna att ge upp våra privilegier. Och vad kan då vara effektivare än att spänna på sig en brandgul feministväst, hoppa över staketet och säga att "Hej! Titta på oss, nu står vi på er sida så säg inget dumt om oss för då låter ni bara griniga och otacksamma". Sen beter vi oss precis som vi och våra pappor och farfäder alltid har gjort och låter västen vara vårt stridsrop och Cheap Monday-jeansen vårt våldtäktscamo för att löst parafrasera den där idioten.

Vi ska minsann inte klumpas ihop med äcklen, vi säger ju ifrån, vi sa aldrig hora men inte fan ifrågasatte vi varför vi pratade mest, var norm på idrotten eller varför vi spelade i band och tjejerna hade sexiga dansuppvisningar på skolkabarén. Och medan killarna som sopade på varandra fick alla ifrån polisen till kyrkan att kliva in med resurser, så bantade tjejerna ner sig till våra småsyskons vikt, gick med långärmat hela somrarna och blev tillsammans med killar som var så gamla att de var farbröder i våra ögon. Det var tydligen helt lugnt.

Det är såklart inte så lätt och jag säger inte att jag hade varken makt eller intresse att göra varken mer eller mindre när jag var 14. Hey jag var 14 liksom. Fotbollsträning och VHS-porr kändes mycket mera angeläget än patriarkala strukturer. Då. Men att 10 år senare inte ha mer självinsikt och förmåga till analys än att man kommer fram till att man är missförstådd som man...

Aktualiteten i det här inlägget är obefintligt, men jag råkade läsa den där travestin till krönika om Vita bandet i helgen, och nu har Gudrun Schyman blivit anställd av TV8 och då kom jag att tänka på den igen.

Uäck!

Oskarp slö och instabil. Det kanske är regnet och kylan eller tristess eller nåt annat. Det kan rentav vara alliansen. Eller bara folk. Jag känner rättshaveristens självrättfärdiga indignation skölja över mig som billigt Lidl-schampoo.

Jag skulle kunna skriva så mycket trevliga saker här. Nåt om mina vänner, min flickvän eller kanske MOP-spelningen igår. Nåt om att Goesta var duktig i helgen och kommer att vara duktig på fredag och alla fredagar framöver. Nåt om att jag hängde med mina gamla barndomskompisar i fredags. Dom gamlaste liksom. Det var skitkul.

Istället återkommer jag hela tiden till mörkret. Den gnagande känslan av att ha blivit blåst på själva livet. Blåst av människor som prioriterar helt annorlunda än jag skulle vilja göra. Men deras prioriteringar tvingar mig att tänka som dem. Mäta mig som dem. Inte för att jag vill vara med, utan för att jag vill äta, bo och dricka lite ibland.

Modette

Bläddrade precis igenom premiärnumret av den där nya tidningen ni vet. Jag har varit sjukt skeptisk ända sedan det började pratas om den, eftersom King är ungefär lika kul som att spela rollspel med autister. Men den här gången är nog Egmont något på spåret faktiskt. Det finns en respekt för läsaren som helt saknas i Modettes snaskigare konkurrenter. Man lånar inte bara väldigt snygga kläder, man vågar dessutom fota dem rakt upp och ner utan en 5 000 watts lampa rätt in i kameralinsen. Man pratar skor på ett sätt som tidigare varit förbehållet "insatta sneakersamlare" och jag kan inte låta bli att se en hel del Darling i framför allt modejobben men även tilltalet överlag. Tres nice faktiskt. Uppenbarligen har någon annonssäljare på Egmont lyckats förmedla den här ambitionen till i alla fall en mediabyrå, då Carlsberg har en helsida med fotboll och allt i tidningen. Även det mycket sympatiskt.

Nu har jag som sagt bara bläddrat i den än så länge. Artiklarna kanske är vedervärdiga. Men det tror jag inte.

Skensol

Nudlar och vårsol. Och Paragon och SexFemman. Vem bryr sig om att jag inte bloggar när jag solar? Jag har så lite pengar kvar att jag bara kan skratta åt det. Så jag skrattar åt det och funderar på om det inte är rosépremiär i helgen? De lovade 20 grader. Jag borde skrika såklart, på indragna sommarjobb och löjliga sneakertrender men jag har hittat ett par solglasögon jag knäcker i och GB har en lakritsstrut. Jag borde få lite ångest när 87:orna bygger hus och föder andra barnet hemma i Nyköping men snart kan jag ju gå i T-shirt till Rålis på lunchen. Snart kan vi åka ut med min kollegas båt efter jobbet, det har han sagt. Då kan jag ju inte sitta och vara arg.

FK

Jag ska sluta be om ursäkt. Ni vet ju att jag gör såhär ibland. Min flickvän tjatar hela tiden på mig om att jag borde börja skriva, på riktigt liksom. Jag skulle absolut kunna bli alldeles strålande om jag bara hade hungern. Men det har jag inte. Jag skriver ju nästan bara när jag är arg. De flesta som har läst mig innan de har träffat mig blir överraskade över att jag inte är en real-life Socker-Conny typ. Det är jag ju inte.

Anyway, jag var hemma hos min familj över påsk och min försäkringskasseanställda mor får tydligen veta om hon får behålla sitt jobb eller inte den 2/5. Hon har jobbat på Försäkringskassan i 27 år. Jag tyckte att det lät länge men tydligen ligger hon illa till om man följer LAS. Det vill iofs inte Försäkringskassan göra. De har tänkt sig att dela upp personalstyrkan i 47 olika kretsar, ett för varje ärendeslag vilket är helt absurt eftersom det inte finns någon personal som sysslar med bara ett ärendeslag. Min mamma till exempel, sysslar med 47. Om ni tycker att servicenivån har varit lite sub par på Försäkringskassan hittills så kan ni ju smaka på det här:

-Inga dropin-besök
-Möjlighet att boka möten tre dagar i veckan
-Alla som ringer för att boka möten ska med bestämdhet motas till internet eller telefonkundtjänst
-Alla som ringer till telefonkundtjänst ska med bestämdhet motas till internet



Det är ganska sjukt, det är det, att en så underbemannad och bespottad men väldigt behövd myndighet så målmedvetet fortsätter att avveckla sig själv. Det är också ganska sjukt att de när de säger upp människor som jobbat där i 43 år, arbetsbefriar dem samma dag "så att de inte ska skapa dålig stämning".

När de ändå var i farten släckte de ner lunchrestaurangen och drog in mackorna för de kvarvarande också.

Den fjärde fronten

15-16 åriga mödrar blir allt vanligare i Norge, tack vare beskyddarnas kärleksfulla omvårdnad. Enär föräldrarna söker hindra sina omyndiga döttrar att umgås med tyska soldater har ockupationsmakten låtit utfärda en förordning, som avser att "vidmakthålla och främja ur rasmässig synpunkt värdefullt germanskt arvegods".

Jag är en tapper tysk soldat
som kämpar käckt i slafen
för ära, blod och ras och stat
allt enligt paragrafen.
Mitt rent germanska arvegods
-o ära utan like!-
har i ditt sköte anförtrotts,
du vrånga norska pike.

På slätterna i österled,
vid kusterna i söder,
i alla hörn, på hav och hed
vår stolta ras förblöder.
Men donnerwetter, heil och sael!
Här ska ni se på fasen!
Här går vi in med liv och själ
att vidmakthålla rasen!

I Norge där vi än har makt,
vi grejar återväxten
precis som führern själv har sagt
oss ordagrant i texten.
Och själv har jag i bibeln sett
bland alla bud det bästa:
sin ovän ska man älska hett,
sen ska man älska nästa!

Så har jag alltså fått en skans
som passar bäst mitt sinne.
Av Tredje Rikets makt och glans
jag lämnar månget minne.
Kanhända snart, om blott ett år,
går skjutsen rätt i diket.
Mitt verk blir allt som återstår
av hela Tredje Riket!

Saxat ur okänd tidning under vinjetten "Kluck".

Exodus

Jag läste en jag läste två jag läste tre gånger innan jag var helt hundra på att jag hade läst rätt. Om du inte tar det första jobb handläggaren pekar på, oavsett var i Sverige tjänsten råkar vara belägen, så blir du av med din A-kassa. Bättre med en fot i arbetsmarknaden än en i hemmet. Förutom det problemet med rena blufföretag på AMS, vilka har förstört mer än ett par människors ekonomi då de har blivit dittvingade av AMS för att sedan ruinera både sig själv och sina släktingar med obegripligt dyra dammsugare och annat nonsens... förutom det, vart fan ska folk ta vägen? Förstår de vad de gör? Tiotusentals människor kommer att sättas i rörelse, inte bara landsorten kommer att avfolkas. Malmö, delar av Göteborg, Stockholms förorter. De är en extremt viktig del av de lokala marknaderna och kommer att lämna djupa hål i de lokala näringsidkarnas plånböcker när de flyttar... Ja vart flyttar de? Och till vad? Har man tänkt sig Shantitowns utanför Täby där de skattesubventionerade hemhjälparna från Lappland kan få bo?

"Vi måste bedöma alla lika"

Aftonbladet scoopar idag. Jag har ju inte läst hela artikeln såklart, det är jag för snål för. Det behövs ju inte heller. Storyn är byggd på det oerhörda att dömda brottslingar har rätt till sjukersättning. "Vi måste bedöma alla lika" ursäktar sig Försäkringskassan. No shit Sherlock? Jag var helt hundra på att man straffade ut sig om man dömdes för ett brott. Så borde det väl vara? Inte ska man väl kunna försörja sig och äta då? Om man är äcklig pedofil? Eller MÖRDARE? Det rimliga när man handskas med såna "människor" är väl att man drar ur sladden så att säga? Låter dem förtvina. 16 000 till en pedofil. 8 000 till en mördare. Varje månad. Tänk er.

Den här känslan av att befinna sig i fritt fall ner genom en dunkelt upplyst tunnel täckt med omväxlande konvexa och konkava speglar, den får jag tacka särskilt för. De små männen som med jämna mellanrum öppnar luckor stora som min näsa och frågar om jag inte ska hoppa in, de är såklart dråpliga. Ibland öppnar de precis där en spegel är böjd och det ser ut som att jag kanske skulle kunna få plats. Duns, säger det när jag dunkar in med huvudet i hamsterhålet. Så skäms jag, fastän det är han som öppnade som borde skämmas för sin förkrympta lekamen, sitt proportionerliga sinne och sitt fånflin. Men jag tänker inte swischa omkring här resten av mitt liv, det ska ingen komma och inbilla sig. Det orkar jag inte. Jag blir lite orolig när jag ser så många dvärgar pipa in i hålen som om de var små kukar vars enda syfte var just att pipa in i hål där de fick plats, men till och med värmen och kraften när jag stöter in i en medrstorings bakdel ger mig visst lugn. Jag är i alla fall inte ensam i hålet. Det måste ju finnas något att göra, och jag är mycket mer med på att försöka sparka sönder hela jävla tunneln än på att vänta och se om det dyker upp lite större luckor längre fram. Småttingarna vill inte ha oss med, vi får fan inte gå runt och tro att de vill ha oss med. Fattar ni? Det finns inte. Dom är för små vi skulle trampa sönder dom alldeles. Mos bara. Fatta vad skönt. Klet klet. Men nu är det dom som stampar omkring. Det kliar som löss bara men dom stampar så hårt dom kan det ska ni veta. Jag har bra skor och oömma kläder, jag är på. Ska vi sparka på tre?