Lite mer Buenos Aires por favor

Vi har bostadsbrist i Sverige. Därför kommer de svenska fastighetspriserna att klara sig i alla fall på privatmarknaden. Det var de överens om i soffan imorse. SBAB:s chefsekonom, mäklaren och någon som måste ha presenterats medan jag fortfarande slumrade.

Inflyttningen fortsätter, hyresmarknaden är trång och stängd och det byggs inte tillräckligt med lägenheter. En tendens, två problem. Eller två lösningar? Ju mer entusiastiska de blev över den här bufferten, desto mer oroligt och konspiratoriskt började min hjärna tugga igång. Nu är jag ganska säker. Om allt ser ut att gå ihop så gör det oftast det också.

I Stockholm har borgerligheten under 10 år sysslat med att flytta förmögenhet från det allmänna till sina kärnväljare. Det är politiskt omöjligt för ett borgerligt stadsråd att ta initiativ till mer omfattande nybyggnationer om man kan misstänka prissänkningar på fastighetsmarknaden som följd. Det skulle vara ett svek mot alla de som gick och köpte sin lägenhet i tron att de gjort ett omoraliskt klipp på någon annans bekostnad. Det är ju för de möjligheterna man röstar borgerligt till att börja med!

Att minska även det befintliga hyresrättsbeståndet accentuerar en politik som bygger på att människor utan pengar trycks längre och längre ut i stadens periferi eller får hålla till godo med fuktiga källare, skriva sig hos mamma eller på en postbox och smyga hem på kvällarna så ingen granne lyckas lista ut att de bor där. Samtidigt som de som egentligen ska bo här, de som har råd, belönas med internationellt unikt gynnsamma villkor om de vill investera i en bostad i Stockholm.

Det kommer inte byggas. Inte som det behöver byggas. Inte nu, inte 2009, aldrig.