Million Vanillas

Eftersom jag aldrig kollar min hotmail och ännu mer sällan läser Rodeo-bloggar på eget initiativ, så är jag såklart hopplöst sen med att läsa CRFN:s inlägg om indiehegemonin. Veckans mest diskuterade säger de i nyhetsbrevet. Diskussionen verkar i huvudsak ha involverat olika Rodeo-medarbetare, men det var inte vad jag tänkte skriva om här.

Vad jag tycker är intressant med den musikaliska utvecklingen som beskrivs av CRFN och för all del kommentarerna i tråden, är att den är ett ABC över den fördomsfria generationens försvarsmekanismer.

80-talister har ju alltid lyssnat på hiphop. Eller så har de aldrig gjort det och gör det fortfarande inte. Det är ju inte för att indiekidsen har upptäckt hiphop som man kan dansa till det på så många klubbar i år. Det är för att de vågar gå till ställen där hiphop spelas. Och kommer de kommer barkassan och kommer barkassan kommer fler klubbar att öppnas. Allt det där kan ni.

Att indiekidsen vågar gå på hiphop-klubb beror i sin tur dels på att intresset för hiphop hos "förortskidsen" har svalnat ordentligt, men framför allt på att indiekidsen har skruvat till en alldeles egen färgglad hjärndöd sorts hiphop som man är glad och blåser såpbubblor eller har kuddkrig till. Paragon och Ison & Fille har ganska lite att hämta i den här "hypen" och om ironin är död så är Uffie definitivt en gengångare, om ni fattar?

Förra gången hiphopen fick dansa en Stockholmssommar så såg det helt annorlunda ut. Musiken var visserligen oändligt mycket mer förankrad bland unga med vad jag upplevde som flera tusen ambitiösa 16-åringar från alltifrån Farsta till Bredäng till Hjulsta. Men hiphopen då var inte särskilt dansant, den var samhällskritisk och mörk i mer än en bemärkelse. Framförallt den senare, det vill säga utövarnas och lyssnarnas hudfärg, skulle få stor betydelse för hur hiphopen började tyna bort redan den första vintern.

Svenskarna röstade nämligen med fötterna. Trädgården som från början var en alldeles fantastisk utomhusklubb med publik från hela Stockholm, lade ganska tvärt om musikalisk inriktning när arrangörerna insåg att deras polare inte vågade komma så länge hiphop stod på programmet. East tröttnade på "afrikanerna som bara beställde vatten" och gjorde ett märkligt och misslyckat försök att attrahera rockpubliken istället. Sturecompagniet som lyckades fylla sina tisdagar med hiphop- och dancehallpubliken en gång i månaden, såg ändå inte tillräckliga intäkter för att vilja fortsätta.

Hiphop-publiken fick ett välförtjänt rykte som snål och fattig, men om alla de som fortfarande lyssnar på Camp Lo och Sean Price på förfesten hade vågat gå till hiphopklubbar redan då, hade det kanske inte behövt vara så.

Nu är problemet löst hur som helst. Svarta till Linkbar med danstävlingar och dancehall, vita till Reisen och postironisk fuldans till Three Six Mafia. Det är kul med hiphop på klubbar igen, men blev det verkligen bra såhär?