Distanslöpare

Med viss regelbundenhet har jag rapporterat om när mitt förhållande har varit i gungning. Nu är det dags igen. Jag kan känna när jag tänker att jag tänker papegojtankar. Fram och tillbaka, samma sak, samma fruktlösa ältande. Ofta låter det ungefär likadant när hon och jag pratar högt och ska lösa saker och ting. Skyttegrav och ansiktscamo innan nån ens har hunnit formulera problemet, typ.

Men någonting är annorlunda den här gången känns det som. Det känns mer slutgiltigt, även om det har känts slutgiltigt förut. Det känns lite mer orättvist än tidigare, villkoren känns lite orimligare, vilket paradoxalt nog gör att det också känns lite lättare.

Därmed inte sagt att jag har väldigt svårt att koncentrera mig idag. Och att jag antagligen kommer vara väldigt rastlös och vilja "hitta på nåt" de närmaste dagarna. Och därmed inte sagt att hela grejen som vanligt känns tragisk, onödig och som alltid när jag drabbas av svårigheter är den överhängande känslan att allt nog är ett missförstånd, att en förklarande brasklapp kan ställa allt till rätta.