Hemma igen

Hultsfred är inte vad det varit, den saken är klar. Och jag tror inte att mer än en liten del av min upplevelse kan skyllas på ålder och krav på bekvämlighet. Den stelfrusna sovsäckslösa tältsömnen var trots allt inte så farligt. Vaknar gör man ju alltid liksom. Nej mycket värre var den påtagliga fegheten som genomsyrade hela festivalen. Lunarstorm var där. Metro, Piraya, Langos-vagnarna, festivalhattstånden. Precis som på Göteborgskalaset. Lisa Miskovsky var där, Marit Bergman, Timbuktu och The Ark. Precis som på Göteborgskalaset.

Hultsfredsfestivalen som jag minns den var det absolut roligaste mest kostnadseffektiva sätt som fanns om man som ung ville upptäcka ny musik och se stjärnor som man aldrig skulle ha möjlighet att se på annat sätt, knappt ens om man bodde i Stockholm. Hultsfredsfestivalen 2007 gjorde festivalens dyraste bokning någonsin. Vem, undrar ni? Ozzy Osbourne. Så fick de också publiken de förtjänade. Brötiga tribaltatuerade svennar som tyckte att Timbuktu var "jävligt skön för att vara neger". Så fick banden uppleva att 24 000 personer på campingen kan omvandlas i 400 framför scenen (Clipse på Atlantis), eller rentav 100 (Dizzee Rascal på Pampas).

Det är inte så att det helt saknades intressanta bokningar. Mapei, Bonde do Role och Shystie var utmärkta komplementbokningar och åtminstone Bonde do Role kunde nog räkna hem ett hundratal nya MySpace-vänner efter spelningen i Teaterladan. Men det fanns ingen röd tråd uppåt. Vem betalar 1700 plus resa för att se band som regelbundet spelar i både Stockholm och Göteborg? Ingen som bor i närheten av Stockholm och Göteborg. Eller Malmö för den delen. Och att upplåta två tider på festivalens största scen till Timbuktu och The Ark är så trist och onödigt och fegt och snålt... Ozzy Osbourne, festivalens dyraste bokning genom tiderna. Vad fan ska man säga?