Det känns lite konstigt att sitta salladsmätt på kontoret en tisdageftermiddag, när jag ska åka till Hultsfred onsdag förmiddag. Några tröjor och kalsonger ligger nerpackade i en (1) väska där hemma, den andra är mest så jag ska ha något mindre att ha på dagarna. Men ändå. Ambitionsnivån är ljusår från senaste gången jag åkte dit. 2000 tror jag att det var. Vi var säkert 20 stycken som åkte, vin och öl sattes på jäsning, inget av det hann bli klart till avfärd (note to everybody else: drick inte bottensats när det bara finns bajamajor att tillgå) och jag hade med mig mat till ett helt kompani för att spara pengar. Som om jag satt där med stormkök och kokade nudlar. Så i år är det ingen mat med, inget partytält, inga stolar, ingen presenning, ingen skitstor bergsprängare som kräver 32 batterier för att lyssna på ett 90-band på båda sidor. Inget sånt.
Och peppen. De första åren jag åkte, vilken pepp det var. Vilket maniskt jävla kryssande i festivalprogrammet det var. Första året såg jag 32 band om jag inte minns fel. Fantastiska band många gånger. Nick Cave, Björk, Morcheeba, The Cure och sedan Blur, Wu Tang Clan, Bad Religion och Breach och Nine och Rakim (playback) och Gravediggaz (these lights are melting my fucking records!) och så mycket annat jag glömde redan på väg till nästa spelning.
I år känns det så mycket mer avmätt. Så mycket mättare. Men det ska ändå bli kul faktiskt. Min bror ska med, vi kommer ha tillgång till vattentoaletter och förhoppningsvis en lite softare camping. Jag åker till Hultsfred pensionärstyle helt enkelt, och det är helt OK.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar