Den här känslan av att befinna sig i fritt fall ner genom en dunkelt upplyst tunnel täckt med omväxlande konvexa och konkava speglar, den får jag tacka särskilt för. De små männen som med jämna mellanrum öppnar luckor stora som min näsa och frågar om jag inte ska hoppa in, de är såklart dråpliga. Ibland öppnar de precis där en spegel är böjd och det ser ut som att jag kanske skulle kunna få plats. Duns, säger det när jag dunkar in med huvudet i hamsterhålet. Så skäms jag, fastän det är han som öppnade som borde skämmas för sin förkrympta lekamen, sitt proportionerliga sinne och sitt fånflin. Men jag tänker inte swischa omkring här resten av mitt liv, det ska ingen komma och inbilla sig. Det orkar jag inte. Jag blir lite orolig när jag ser så många dvärgar pipa in i hålen som om de var små kukar vars enda syfte var just att pipa in i hål där de fick plats, men till och med värmen och kraften när jag stöter in i en medrstorings bakdel ger mig visst lugn. Jag är i alla fall inte ensam i hålet. Det måste ju finnas något att göra, och jag är mycket mer med på att försöka sparka sönder hela jävla tunneln än på att vänta och se om det dyker upp lite större luckor längre fram. Småttingarna vill inte ha oss med, vi får fan inte gå runt och tro att de vill ha oss med. Fattar ni? Det finns inte. Dom är för små vi skulle trampa sönder dom alldeles. Mos bara. Fatta vad skönt. Klet klet. Men nu är det dom som stampar omkring. Det kliar som löss bara men dom stampar så hårt dom kan det ska ni veta. Jag har bra skor och oömma kläder, jag är på. Ska vi sparka på tre?