Ha den äran och gratulera Bolivar!

Ha den äran hörru. Ha en bra jävla födelsedag och tänk inte så mycket. Det ska vara ditt ledord resten av året och resten av livet. Tänk inte så jävla mycket. Det är bättre att du pratar, då tror folk att du tänker. När du tänker tror de att du är tom och kall. Det har du inget för. Har du bestämt dig för om du ska ljuga om din ålder på SJ än förresten? Tänker du fortfarande stå på Ace och försöka tänka bort 4 år?

Sådär började jag det här inlägget. Bittert och surt. Först tänkte jag ta bort det helt, men det är ju också en del av vad som sköljer över en nybliven 26-åring. Och ångest och dåligt samvete. Och tvivel. Jag kastas mellan att undra om jag borde skaffa barn snart och att undra om jag skulle hamna i fängelse för den där tjejen i genomskinlig kjol. Det känns obehagligt men på något sätt typiskt för var jag är på min egen lilla tidslinje. Two thirds to go, typ. Det känns lite.

Mycket känns bättre än på länge också såklart. Jag och min flickvän har precis flyttat till en tvåa. Skillnaden mellan att bo två sakletare i en etta på 24kvm och en riktig tvåa med riktigt kök måste upplevas. Trots att hela lägenheten är full med sopsäckar och flyttkartonger så känns det redan som att jag har vuxit 5 cm åt alla håll. Eller så är det min ämnesomsättning som har gått in i gubb-mode.

Allra skönast, och det här har verkligen kommit med åldern, är min förmåga att alltid kunna be vem som helst dra åt helvete, oavsett vad. Jag har varit duktig på att be folk dra åt helvete tidigare också, men inte lika likgiltigt som jag kan göra det nu. Inget imponerar, inget är pinsamt, inget spelar roll. En skön blandning mellan att vara odödlig och redan död.