Kinky Afro har redan berört det, även om jag tycker att omslaget till XXL:s jubileumsutgåva förtjänar att kommenteras ytterligare, eller egentligen framför allt kommentarerna på de forum där bilden florerat. Förutom de reflexmässiga homofoba påhoppen (hiphop-publiken är antagligen de mest misogyna men samtidigt de mest ängsliga som går att uppbringa) kan ytterligare en tendens skönjas. The South gets no love. Trots att hela dagens generation utan att veta om det mer eller mindre växte upp under Babys, Lil Waynes, Juveniles och de andra Cash Money miljonärernas inflytande så behandlas de fortfarande som att deras senaste singel vore deras första. Lil Waynes "drop it like it's hot" måste vara citerad och parafraserad helt i paritet med "yes yes y'all, and you don't stop". Ingen pratade heller om stunnas, hoodrich, baller blockin, eller för all del bling (som nyligen tog plats i Svenska Akademins Ordlista) före Cash Money-eran. Juvenile var min och alla andras favorit då, Back That Azz Up är fortfarande en självklar del av varje förfest där jag lyckas få tillgång till YouTube, men idag är han inte alls relevant på samma sätt som Lil Wayne. Om man ska sammanfatta de senaste 10 åren, 1997 till 2007 så är det varken Jay-Z eller Nas som ska vara på framsidan. Det skulle vara som att sätta New Yorks dödsruna på framsidan. De uppenbara pionjärerna de senaste 10 åren, de som fått skivbolag att våga satsa på kantbollar som Lil Jon, Trick Daddy, Lil Flip och Nelly och som har sett till att varken Los Angeles eller New York har en ny storhetstid i sikte, är Cash Money Records. Klart att de ska vara på framsidan, trist att de ser ut som fan. Är de gay så är det ett bra mycket mindre problem än att Baby tog Lil Wayne "under sina vingar" när han var 9 år gammal. Men det är en helt annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar