back tooo life, back tooo reality

Jag flög ur sängen som driven av en liten kärnreaktor idag. Egentligen inte, men jämfört med hur jag brukar slingra mig nerför vår loftsäng som en överkörd snok så var jag jävligt pigg i alla fall. Text-TV och Nyheterna. Förrymda fångar i Venezuela (hur uppseendeväckande är det egentligen att just en YRKESMÖRDARE har lyckats ta sig ut, när de 25 rymlingarna satt på Venezuelas motsvarighet till Rikers Island? Det hade väl varit konstigare om rymlingarna varit cykeltjuvar och skattesmitare?) och en bussolycka i Mexico.

Och en ny opinionsundersökning i Metro som visar att vi fortfarande litar mest på Fredrik Reinfeldt och minst på Lars Ohly. Jag kan inte annat än applådera mediernas mördande effektiva nedmejsling av allt vänster om Per Nuder. Ångest. Det finns inget för mig i en värld med dyrköpt valfrihet och oberoende så länge du skaffar din trygghet på annat håll. Jag har inte förutsättningarna. Jag är född alldeles för sent för att ha känt mig behövd på en anställningsintervju. Mina föräldrar har jobbat sen de var 14 och tjänar följdaktligen ännu mindre än vad jag gör. "Det är för att de inte byter jobb var tredje år och höjer sitt marknadsvärde" ropar marknaden. Jag lyssnar inte. Jag och min flickvän bor i fjärde hand på 24 kvadrat och har inte råd med mer än 3,5 kvadrat bostadsrätt. Försök inte lura i mig att det skulle bli bättre med marknadshyror eller att anledningen är att socialdemokraterna svikit sitt nybyggnationslöfte. Jag tänker fortsätta hävda att den perversa utförsäljningen av allmännyttan faktiskt har påverkat hyresrättsbeståndet. Stockholmarna talar ogärna om det här eftersom en betydande del blivit miljonärer på något som inte var deras. Jag är inte stockholmare. Ytterligare en förutsättning jag saknar.