Glad påsk.

Senast jag var hemma hos mina föräldrar så här länge var nätterna så tråkiga att jag började blogga. Den här gången har Dan Brown hållit mig sällskap. Jag ber om ursäkt om någon har saknat mig. Han är hur som helst underskattad som bruksförfattare den där Dan. Jag har plöjt både Da Vinci-koden och nu Änglar & Demoner med ett engagemang jag aldrig brukar ge skönlitteratur. Dessutom är jag sjukt svag för intriger som involverar katolska kyrkan. Jag är lite svag för katolska kyrkan till och med faktiskt. Jag kan inte säga att jag är en god kristen, men jag trivs faktiskt oftast i kyrkor när jag väl tar mig dit. Kyrkorna i Polen, hos Opus Dei eller i katolska kyrkan hemma i Stockholm. Det finns någon slags frid där. I like. I Notre Dame kände jag den inte alls däremot, när jag tänker efter. Min första tanke var att det var synd att jag inte var i någon fransk kyrka när jag var där, men jag var ju i Notre Dame. Det kändes tomt där.

On another note, så har min bror en nymfparakit. Kul. Hittills har hon gett mig något slags svullna klomärken på axeln, bajsat på mina kläder och på golvet varpå jag har trampat i det. Hon skriker dessutom oavbrutet om hon inte får min odelade uppmärksamhet. På så vis påminner hon lite om någon annan i mitt liv. På hela taget är hon ju rätt jävla söt också. Det är mest bajsandet som stör mig. Fågelbajs luktar kiss. Det gick en dokumentär idag om nån kille som försökte hjälpa någon slags papegojart. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det handlade om. Min pappa tittade i alla fall koncentrerat. "Han är fågelbiten. Det kan man verkligen säga", sa min pappa och jag såg hur han också drömde sig bort till en värld där han kunde ha hästsvans och bli hemlös för några (vad jag förstod) halvtama utsläppta papegojor. Det var inte som att killen räddade något känsligt ekosystem eller så. Alls. Det känns i alla fall bra att pappa stannade hemma och inte begav sig ner till torget för att kämpa för duvorna.

Jag har köpt en keps också. Yep. Den är sjukt snygg.