Min pappa åkte ambulans natten mellan måndag och tisdag. Både han och min mamma tyckte att hela grejen var "rätt lugnt" och struntade i att ringa mig. Alltså fick jag veta det igår kväll, när jag ringde och frågade varifrån jag kände igen salicylsyra. Min pappa är allergisk mot det. Det är därför jag känner igen det.
Det som kanske kommer att låta märkligt och avtrubbat i era öron är att när jag väl fick veta vad som hade hänt min pappa, så tyckte jag också att hela grejen var rätt lugn, ambulansfärden till trots. Jag skällde lite på dem för att de inte hade ringt, men det var mest en principgrej.
Jag är uppväxt med ambulansfärder och sjukhusvistelser. Jag beundrar min pappa mer än jag kan uttrycka i ord för hans styrka och vilja att komma tillbaka efter sjukdomar så allvarliga att bara en av dem hade fått mig att kasta in handduken för gott. 60 år gammal har han börjat jobba igen. För bara några år sedan satt han i elrullstol. Nu går han igen och är SFI-lärare. Hans elever har redan fäst sig vid honom så till den milda grad att några av dem inte klarade att gå till skolan dagen han låg på sjukhus. De var så oroliga att de inte kunde koncentrera sig.
När jag tänker på min pappa inser jag vilket bortskämt jävla svin jag är. Jag slipper insulin, blodförtunnare, nitroglycerin, stillnoct, citodon och allt annat han måste trycka i sig. Ändå är det han som är den positive och livsglade, medan jag draperar allt i svart så fort jag kommer åt.
Han fick skäll av sin diabetessköterska för att han inte byter nålar tillräckligt ofta på sina insulinsprutor. "Dom blir ju slöa förstår du väl?" sa hon uppfordrande. "Ja men det blir ju hål ändå, och det är synd att slösa" svarade min pappa. Nåljävlarna får han gratis!
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget egentligen. Jag vill nog bara skriva av mig lite hemlängtan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag vet inte heller vart du vill komma, men jag vet att det var skitbra att du skrev det. För jag har tyckt synd om mig själv så jävla mycket hela förra året för att jag var så himla sjuk jämt. Det är inspirerande med människor som har det värre och samtidigt är mer positiva. Härligt!
Glad att kunna vara till någon nytta.
jag tror du måste släppa fanan och börja skjuta luftgevär. det är ingen som hindrar nån att göra nått. egentligen.
igår när jag köpte öl på systemet så stod en liten unge å stirra på mina flaskor när jag höll på å lägga dom i min påse. jag fråga om han tyckte dom va snygga å då sa han "ja, ja önskar det va apelsinjuice i" sen så ville jag säga något uppfostrande. men jag verkligen inte på något.
sen kom jag på att enda anledningen jag egentligen dricker är för att kunna trubba av mina sinnen och bli oskyldig till bakslag och sån shit. så jag dricker för att bli mindre vilket är helt sinnesjukt egentligen.
så vill man leva så är det nog bara å göra det.
Din far är genom god han har i 20år typ kört dig var du velat trots el rullstol, hans enda komentar har varit att det inte får bli försent typ efter 01.00 för då måsta han ta sin kvälls medecin för att kunna sova. ja han är en klippa hällsa karn när du pratar med honom.
Davis, ska bli!
Skicka en kommentar