Vapenvila

Nej inte så dramatiskt kanske. Snarare någon slags seminormalisering av vårt förhållande. Jag vet fortfarande inte var det kommer sluta, men jag fick i alla fall hålla om henne inatt.

Jag tog mod till mig igår och bad henne vara någon annanstans när jag skulle hämta mina kläder. Eftersom hon är hon stod hon och rökte ut genom fönstret när jag kom hem. Jag fick röka i soffan och vi pratade. Pratade sådär som vi borde göra mycket mycket oftare egentligen. Om rädslor, åldersnojjor och tillkortakommanden. Om varför vi är med varandra trots att vi antagligen behöver litium båda två. Vi kom överens om att jag skulle sova i vår lägenhet och hon hos sin mamma den här veckan. Egentligen borde vi verkligen göra det så vi hinner sakna varandra på riktigt, men jag vet inte om jag har självdisciplin nog att pusha för det. Jag skulle kunna lösa det med att dricka vin tills jag kraschar på Goestas soffa inatt. Han har stor 26-årsfest med mycket fylla och prat om ålder. Alla som har möjlighet är hjärtligt välkomna dit. Fråga efter Bolivars lista i dörren och säg att ni heter kryss.

Spybar är mer och mer på väg att diskvalificera sig från min utelivsrepertoar. Vi slet arslet av oss för att arrangera festen folk fortfarande håller som höjdpunkten sedan nyöppningen. Innan vår och de andras fester den veckan var Spybars ambitioner något man smålog åt. Det var det inte efteråt. Så varför blir vi nonchalerade och nedprioriterade varje gång. Jag ska inte behöva ropa på Johan varenda gång. Johan som dessutom varje gång tolkar det som att jag förväntar mig att gå före i kön för att jag har jobbat åt honom ett par veckor förra sommaren. Han måste tro att jag är helt dum i huvudet. Men det är inte vad det handlar om. Igår stod en tjej och stönade om att klockan var tio över tolv och Rodeo-listan gällde bara till tolv. När vi hade köat sen tjugo i.Hon hade ingen aning om hur nära hon var att bli så utskälld att hon fått sova med lampan tänd. Tur det.

Ett skott i ryggen

Natten på Goestas soffa var bekvämare än jag trodde. Trodde jag. Såhär en bit in på förmiddagen känner jag att min rygg börjar dra ihop sig som ett bältdjur. Jag kommer vara den krumma killen på Rodeo-festen ikväll om nån undrar.

Hela den här grejen med mitt förhållande känns helt overkligt just nu. Om vi ponerar det otänkbara, hur lång tid tar det innan man landar på riktigt efter en sån här grej? Jag ska försöka slå undan mina grubblerier och ha lite trevligt idag i alla fall. Jag och min kollega ska på operapremiär. "Lägenhet m.m" heter föreställningen och Fläskkvartetten ska tydligen spela musiken live. Kan bli intressant och långdraget. Sen blir det som sagt Spybar och GingerJack med Goesta. Jag hoppas att de är frikostiga med spriten, annars riskerar det här att bli en sån där kväll där jag bränner fyrsiffrigt bara för att jag absolut inte borde.

Jag måste hämta min mobilladdare och en massa kläder i vår lägenhet idag. Jag skulle helst vilja att min flickvän var någon annanstans då, så hon får tillfälle att sakna mig. Jag vill bara inte ringa och be henne vara borta för då kommer hon tro att jag är sur på henne. Det är jag ju inte. Jag vet att jag har misskött mig. Fan att det ska vara så jävla lätt att vara efterklok. Jag hade hellre stått som ett fån och undrat vad fan det var som hände.

Jag utgår ifrån att det löser sig

Så skrev Goesta i mitt förra inlägg. Det läskiga är (för min egen skull) att jag också gör det. Jag har liksom skjutit det åt sidan och tänkt att jag ska fixa det senare, typ som disken. Jag kan inte ens föreställa mig vilken brutal jävla trafikolycka jag kommer bli om det visar sig att det faktiskt inte löser sig. Det kan bara inte hända.

Delvis kanske den här inställningen beror på att vi alltid haft ett ganska stormigt förhållane. Både hon och jag har temperament som två tjackade huliganer. Jag tror att skillnaden mellan nu och förut är att vi inte har ansträngt oss för att bli sams igen på samma sätt. Det har mer varit en avmätt axelryckning och tillbaks till business as usual. Man behöver toppar om man ska ha dalar. Man kan inte bara ha dalar från en nollnivå och sen upp till noll igen. Jag har ju värsta planerna för att få tillbaka dom här topparna. Jag hoppas bara att hon låter mig försöka förverkliga dem.

Men tryck på Play då för fan!

Har ni upplevt att någon skjutit upp en fönsterruta en meter framför plankan precis när ni ska sätta personbästa? Bildligt talat alltså. Vi hade visserligen bråkat, men TV-kvällen försvann i grubblerier över vad som egentligen var snett i vårt förhållande. Jag kom fram till att mycket kunde härledas till mig. Jag snarkar när jag sover. Jag är sjukt dålig på att städa. Jag diskar visserligen, men lämnar ibland matrester i diskhon. Jag är aldrig entusiastisk när hon vill stänga av TV:n och bara prata. Vi hade det fantastiskt i Paris men allt blev som vanligt redan på Skavsta. Jag har inte köpt blommor åt henne på över ett år. Hon älskar blå rosor. Jag har inte bjudit ut henne på middag sen förra sommaren, trots att vi skimrade som två stjärnor på Lux uteservering när vi väl gick dit.

Det var tvunget att bli ändring. Jag drog upp riktlinjer, försökte hitta billiga lösningar eftersom jag är pank. Kanske köpa en ny kortlek för att markera vilja? Definitivt laga hennes favoriträtt och överraska med tända ljus. Se till att boka den där resan till Rom. Picnic så fort det blir någon grad varmare (hon fryser lätt). Förföra henne. Läsa "Tusen och en natt" för henne oftare. Hon sover mycket bättre då. Massera henne utan massageälg, trots att jag får ont i händerna då. Jag hade ett tiopunktsprogram som kändes helt rätt. Jag kan ju inte tänka mig att vara med någon annan. Även om jag kan smygkika på vårglada 20-åringar på väg till jobbet ibland, så inser jag att jag inte skulle orka leva med dem i 4 dagar. Min flickvän vill jag ju leva med punkt.

"Jag vill göra slut" mumlade hon halvt i sömnen när jag klappade henne på huvudet. Klockan var kvart över sju och ingen kyrkklocka i världen hade varit effektivare för att väcka mig.

Imse Vimse Spindel

Det finns ett par grejer jag tror alla tjejer undermedvetet räknar med att deras pojkvänner ska lösa åt dem. Göra upp eld om de blir skeppsbrutna, slåss åt dem om de blir attackerade, bära ut dem ur brinnande hus och ta hand om spindlar när de dyker upp i lägenheten. Allt utom det sista klarar jag galant. Tråkigt nog för alla inblandade dök det igår kväll upp en spindel på vår vardagsrumsvägg. Inte en söt liten husspindel. Snarare någon slags exotisk fågelspindel. Ok, inte riktigt men helt seriöst hade det lilla monstret omkrets som ett ägg om man räknar in benen. Och kroppen var BRA mycket större än en humlas. Min flickvän springer skrikandes ut ur lägenheten och stänger in mig med den. Kul. Jag försöker ta mig ut men får veta att det inte är aktuellt att jag lämnar lägenheten utan spindeln. Den kan ju försvinna in bland kläderna. Rimligt. Jag står där och tittar på den med tilltagande kallsvett men vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga först. Valet faller på en grytvante och ett stort vinglas. Det funkar.

Så nu är spindeln infångad. Den var så stor att jag inte vågade lita på att reklambroshyren jag sköt under glaset skulle vara tillräcklig tyngd, så jag använde en bok som lock. Jag ringde Micke som kom ner och skrek om att det var det sjukaste han hade sett och det var det nog också. I alla fall i Sverige. Ingen av oss vågade lita på att den var ofarlig, så vi hade lite nått vägs ände. Vafan skulle vi göra med spindeln?

Vi tog ut den på balkongen och funderade. Micke stod uppe på utemöblerna och funderade. Min flickvän ringde mig någon gång varannan minut och tyckte att jag skulle ta spindeln till Jonas Wahlström på Skansen. Så blev det inte. Istället lämnade jag Micke uppe på furubordet och gick tillbaka till min lägenhet för att hämta toaspray. Sen gasade Micke spindeln rejält groggy varefter jag slog ihjäl den med en sopskyffel.

Kanske ett lite onödigt ovärdigt slut för den stackars spindeln. Definitivt ett ovärdigt ingripande av två 25-åriga män. Tack ändå Micke.

Tjuvringningar

Här nedan kan ni höra vad Micke har för sig när han har tråkigt. Goesta, Sebastian och Sveden blir utsatta. Lägg märke till ett par grejer. Goesta stammar när han blir arg. Han lägger sig till med någon märklig norrländska/överklassaccent. Va-a-ansinnigt. Sebastian låter som att han har väntat på att det här ska hända hela veckan. Sveden borde läsa över axeln på sina elever lite då och då.

Goesta och taxiresan

Sebastian och två dussin röda rosor

Sveden vinner pengar i radio

Business as usual

Ja fy fan. Idag mår man som man förtjänar. Jag höll på att ramla av rulltrappan i Hornstull i förmiddags. Fråga mig inte hur det såg ut eller hur det går till när någon ramlar av en rulltrappa, men jag kände att det var nära. Jag tog mig till Seymhus (stavas det så?) och måste ha sett ganska tragisk ut när jag knosade med fetaostknyten och hoummos som om jag åt soppa med gaffel. Min motorik tar verkligen stryk när jag dricker.

Goesta försöker tjata med mig till ACE ikväll. Jag försökte locka lite med Paradise-jubiléet på Marie Laveau men den gubben gick inte. Iofs spelar Gustav Gelin och Andreas Tilliander skivor, så på papperet ser det lovande ut. Det är något med stället bara. Lukten av gamla taco-bufféer och utspillda shotsbrickor sitter liksom i väggarna. Jag behöver verkligen hitta ett bra hiphopställe. Helst ett där folk är vuxna, men framförallt ett ställe som otvunget mixar Mariah Carey-remixar med Chamillionaire och Juelz Santana. Och ett ställe där DJ:n lämnar DJ Assault och alla roliga mash-ups hemma. Några tips?

När jag läser igenom det här inlägget blir det ganska uppenbart att jag borde stanna hemma ikväll. Det kanske får bli så.

Till er

Den första maj ska David laga mat åt alla hungriga på Café 44. Gå dit och smaka hans currygryta. Ge däremot fan i att slå sönder alla små butiker på Upplandsgatan och Västmannagatan. Ge fan i Burger King och Åhléns också för den delen. Ja jag vet att det ska ses som uttryck för nånting större och jag vet att det är jävligt kul att demonstrera när man är strax under 20. Och jag vet att ni har rätt. Jag vet att det är helt stört att jag äter choklad från krigshärdar, bär t-shirts med bomull spunnet av 8-åringar och förbrukar plast som om jag hade en egen oljekälla. Jag vet att isbjörnarna drunknar och pingvinerna dör av överhettning. Jag vet att Hugo Chavez är det bästa som hänt Venezuela sen Simon Bolivar och jag vet att man kan ha åsikter om Lula. Jag vet att det är helt jävla stört att föreslå att människor under 26 ska bli utan anställningstrygghet. Jag har inte heller någonstans att bo. Jag är också väldigt svag för Subcommandante Marco. Jag är inte unik. En hel generation har lämnat er. Vi gjorde det ungefär samtidigt. Vi kan säkert bli arga igen. Nu är vi bara uppgivna. Ni kan säkert nå oss. Det gör ni inte så länge ni inte lyckas behärska medierna lite bättre än ni gör nu. Vidvinkelbilder på en oformlig massa palestinasjalar och trasiga armypants väcker förakt till och med hos mig. Och jag vet ju att ni har rätt. Vira av halsdukarna från era ansikten och klä er helt och rent. Kamma er. Dela ut flygblad, småprata och var trevliga (kan Nationaldemokraterna borde det väl inte vara omöjligt för er heller?). Och släpp för i helvete Trotskij/Lenin-konflikten. Man ska inte som 17-åring behöva sitta och lyssna på två 26-åringar som går loss på kommunistiska doktriner och utantillcitat tills det är dags att äta frukost. Formulera er. Tänk efter. Börja bygga upp min ilska redan i februari med saklig och väl underbyggd argumentation. Gasta inte "vi ska göra som i Paris" för det kommer inte att hända. Inte som ni håller på.

Prove me wrong så ses vi på barrikaderna 2007.

Ett jävla gnäll

Har vi fnyst bort oss själva från kartan? Har vi stuckit näsan så högt upp i skyn att de nere på marken slutat bry sig? Är det någon enda människa (förutom vi då) som är intresserad av att kommunicera med folk som har "koll"?

Vi som skäms när vi gillar nya Pink-låten, men skuttar glatt till rekontextualiserad Scatman i Vita Rummet på Spybar. Vi som målmedvetet forcerar bröstbenet för att knäppa våra nya Dior Homme-jeans (hög midja i år). Vi som spottar på J Lindeberg för att....varför gör vi det nu igen? Vi som tycker att Sir Alice får för lite uppmärksamhet. Vi som tycker att Fox N Wolf blivit lite för stora för att det ska vara kul. Vi som bara älskar Carin Wester så länge hon håller till på så höga nummer på Rörstrandsgatan att jag tror Solna-kontoret delar ut hennes post. Vi som runkar till blekta blondiner och blir tillsammans med Jessika Gedin. Vi som helst matchar svart med vitt. Eller svart. Hela den geggiga klump elitistiska inflyttade 70- och 80-talister som rör sig som gräshoppsvärmar mellan Jus, Le Shop Too, Marie Laveau och Spybar. Vem fan orkar prata med oss längre? Och varför skulle de? Varje försök till att erbjuda oss något ser vi som ett tecken på svaghet och vänder ryggen till. Hela modesverige lever på konstgjord andning. Hela musiksverige lever på konstgjord andning. Det finns inte en författare bortom Jan Guillou som överhuvudtaget har tillgång till respirator. De bara dör. Vad vill vi ha egentligen?

Ja till livet?

Jag hittade ett gammalt diagram från skolan invikt i min "The Chavez Code" igår kväll. Det beskrev de latinamerikanska ländernas abortlagar. Ganska deprimerande läsning. Å andra sidan skulle inte jag vara här om abortlagarna varit lite mer liberala. Det brukar göra min flickvän lite tvehågsen, även om hon annars resonerar som kvinnor i väst gör mest. Själv väljer jag att inte resonera alls just i de markerna. Det känns inte som att jag kan bli särskilt mycket lyckligare av att älta sånt. Jag tänkte i alla fall dela med mig av statistiken. Eftersom jag inte har någon scanner så fick jag snoka runt lite på internet. Jag hittade bara en världskarta, så ni får resten av världen på köpet. Enjoy:

RÖD: Abort olaglig under alla omständigheter, eller endast tillåten för att rädda kvinnans liv.
ROSA: Abort endast laglig för att rädda kvinnans liv eller skydda hennes fysiska hälsa.
GUL: Abort laglig enligt ovan, samt för att skydda kvinnans psykiska hälsa.
BLÅ: Tillåtet att göra abort av socioekonomiska skäl.
VIT: Abort tillåten efter önskemål.

Överraskningsländerna för mig var Algeriet och Australien måste jag säga.

Kom med spaden bara!

Med osviklig känsla för timing och effektmaximering har min kropp bestämt sig för att spela mig ett litet spratt. Den har satt min vänstra fot helt ur spel. Det började som ett litet obehag längst ut på fotens ytterkant imorse. Nu kan jag inte sätta ner foten utan att det strålar intensiv smärta längs hela benet. Det får mig att längta efter morfin.

What about my benjamins?

Som säljare kommer du då och då att tvingas initiera affärer som kan "make you or break you". Idag hade sådan affär sönder mig. Det kanske är ett tecken på att jag är en dålig människa att jag låter pengar påverka mitt humör och sånt, men jag är fruktansvärt låg just nu. Det här hade kunnat gjort min sommar till en riktigt bekväm och avslappnad historia. Så blir det absolut inte nu. Absolut inte. Fan helvetes jävlar också.

John's Candy

Det görs fortfarande mycket bra musik i min bekantskapskrets. Det är fortfarande få utanför den som någonsin får höra det. Jag drar mitt strå till stacken och länkar till rykande färska Make You Cry med John's Candy. Eftersom det blev så bra är jag lite sur över att inte jag fick vara med och leka. Men bara lite.

Ladda ner här.

back tooo life, back tooo reality

Jag flög ur sängen som driven av en liten kärnreaktor idag. Egentligen inte, men jämfört med hur jag brukar slingra mig nerför vår loftsäng som en överkörd snok så var jag jävligt pigg i alla fall. Text-TV och Nyheterna. Förrymda fångar i Venezuela (hur uppseendeväckande är det egentligen att just en YRKESMÖRDARE har lyckats ta sig ut, när de 25 rymlingarna satt på Venezuelas motsvarighet till Rikers Island? Det hade väl varit konstigare om rymlingarna varit cykeltjuvar och skattesmitare?) och en bussolycka i Mexico.

Och en ny opinionsundersökning i Metro som visar att vi fortfarande litar mest på Fredrik Reinfeldt och minst på Lars Ohly. Jag kan inte annat än applådera mediernas mördande effektiva nedmejsling av allt vänster om Per Nuder. Ångest. Det finns inget för mig i en värld med dyrköpt valfrihet och oberoende så länge du skaffar din trygghet på annat håll. Jag har inte förutsättningarna. Jag är född alldeles för sent för att ha känt mig behövd på en anställningsintervju. Mina föräldrar har jobbat sen de var 14 och tjänar följdaktligen ännu mindre än vad jag gör. "Det är för att de inte byter jobb var tredje år och höjer sitt marknadsvärde" ropar marknaden. Jag lyssnar inte. Jag och min flickvän bor i fjärde hand på 24 kvadrat och har inte råd med mer än 3,5 kvadrat bostadsrätt. Försök inte lura i mig att det skulle bli bättre med marknadshyror eller att anledningen är att socialdemokraterna svikit sitt nybyggnationslöfte. Jag tänker fortsätta hävda att den perversa utförsäljningen av allmännyttan faktiskt har påverkat hyresrättsbeståndet. Stockholmarna talar ogärna om det här eftersom en betydande del blivit miljonärer på något som inte var deras. Jag är inte stockholmare. Ytterligare en förutsättning jag saknar.

Tänk om jag var på Söder nu

Det är inte ofta jag saknar Stockholm när jag är någon annanstans. Men den första vårdagen... Det är klart att jag borde sitta på Medborgarplatsen nu. Med en nytappad Guinness. Sen borde jag gå hem och äta lite, byta kläder och gå ut på kalas. Så klart. Det finns inget bättre ställe att spendera den första vårdagen på. Goesta är tyvärr sjuk, min flickvän vill inte ha med mig att göra just nu och de flesta av mina vänner är hos sina respektive familjer så jag vet inte. David och Charlotte är säkert game, men dom dricker folköl i Bagarmossen nu. Det är inte så vårkänsligt.

Vi får se om vi ses helt enkelt.

Glad påsk.

Senast jag var hemma hos mina föräldrar så här länge var nätterna så tråkiga att jag började blogga. Den här gången har Dan Brown hållit mig sällskap. Jag ber om ursäkt om någon har saknat mig. Han är hur som helst underskattad som bruksförfattare den där Dan. Jag har plöjt både Da Vinci-koden och nu Änglar & Demoner med ett engagemang jag aldrig brukar ge skönlitteratur. Dessutom är jag sjukt svag för intriger som involverar katolska kyrkan. Jag är lite svag för katolska kyrkan till och med faktiskt. Jag kan inte säga att jag är en god kristen, men jag trivs faktiskt oftast i kyrkor när jag väl tar mig dit. Kyrkorna i Polen, hos Opus Dei eller i katolska kyrkan hemma i Stockholm. Det finns någon slags frid där. I like. I Notre Dame kände jag den inte alls däremot, när jag tänker efter. Min första tanke var att det var synd att jag inte var i någon fransk kyrka när jag var där, men jag var ju i Notre Dame. Det kändes tomt där.

On another note, så har min bror en nymfparakit. Kul. Hittills har hon gett mig något slags svullna klomärken på axeln, bajsat på mina kläder och på golvet varpå jag har trampat i det. Hon skriker dessutom oavbrutet om hon inte får min odelade uppmärksamhet. På så vis påminner hon lite om någon annan i mitt liv. På hela taget är hon ju rätt jävla söt också. Det är mest bajsandet som stör mig. Fågelbajs luktar kiss. Det gick en dokumentär idag om nån kille som försökte hjälpa någon slags papegojart. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det handlade om. Min pappa tittade i alla fall koncentrerat. "Han är fågelbiten. Det kan man verkligen säga", sa min pappa och jag såg hur han också drömde sig bort till en värld där han kunde ha hästsvans och bli hemlös för några (vad jag förstod) halvtama utsläppta papegojor. Det var inte som att killen räddade något känsligt ekosystem eller så. Alls. Det känns i alla fall bra att pappa stannade hemma och inte begav sig ner till torget för att kämpa för duvorna.

Jag har köpt en keps också. Yep. Den är sjukt snygg.

Proof är död.

Ni vet han från D12 som faktiskt var rätt grym. Sjukt. Men tydligen sant, för det står här och DaveyD ljuger aldrig.

Hej Linda. Har du slagit i huvudet?

Jag vill inte verka otrevlig (eller jag skiter egentligen i hur jag verkar faktiskt) men hur är det med självbilden här? Exakt varför tror du att vi har fått genomlida dina dåligt researchade artiklar förpestade med grammatiska fel som hör hemma på lågstadiet? Tror du att det är för att du var en så vansinnigt spännande nöjeskrönikör? Exakt hur tror du att du hamnade i samhällsdebatten? "Stackars mig, när jag smäller upp mina kejsarsnitt på ett uppslag i Sveriges största dagstidning så tror folk att det är ett utspel". Vad i helvete?? Är du allvarlig??

Om du satsade lite mindre tid och botox-pengar på att bli en real-life Desperate Housewifes-Bree, så skulle du se att det finns en värld utanför ditt såsiga 50-talskvarter med karlar som är karlar och kvinnor som vet sin plats. Vi har visserligen aldrig varken behövt eller velat ha dig här, men om du nu känner att du har spelat klart feministkorten på din väg mot en chefredaktörspost i kvällspressen, så ha åtminstone den goda smaken att hålla käft om din cynism och opportunism.

"Ta betalt! Var djävligt dyra." Bra råd Linda. Vilka tror du det var som läste dina skoluppsatser och såg till att du kunde vara dyr? Tror du det var jag?


Läs Lindas strålande debattartikel om sitt adjö till feminismen här.

Det brinner!

Nu jävlar brinner det i knutarna. Blogg Bolivar riskerar att bli ganska styvmoderligt behandlad den här veckan, jag hoppas att ni har överseende. Varje månad kommer en dag då jag inser att jag har helt sjukt mycket att göra och aldrig kommer att hinna. I april kom den dagen idag. För den nyfikne kan jag bara kort rapportera att helgen var mycket bra, men utelivet förjävligt. Nåt jävla mössmongo till vakt på Spybar betedde sig som oraklet i Mystery Men när jag skulle hem och det var dåligt väder. Jag ska sluta gå ut om jag måste betala för min öl. Det är inte värt det. Då sitter jag hellre och har det skittrevligt hemma hos David eller Goesta tills det blir dags att åka hem.

För övrigt är Hans Linné död. Jag är visserligen mer en Aftonbladet-läsare, men det känns alltid väldigt tomt och konstigt när någon man inte alls ser som gammal går och dör helt plötsligt. Mats Olsson skriver så man blir gråtfärdig, så jag ska inte brodera ut texten mer här.

Blåljus

Min pappa åkte ambulans natten mellan måndag och tisdag. Både han och min mamma tyckte att hela grejen var "rätt lugnt" och struntade i att ringa mig. Alltså fick jag veta det igår kväll, när jag ringde och frågade varifrån jag kände igen salicylsyra. Min pappa är allergisk mot det. Det är därför jag känner igen det.

Det som kanske kommer att låta märkligt och avtrubbat i era öron är att när jag väl fick veta vad som hade hänt min pappa, så tyckte jag också att hela grejen var rätt lugn, ambulansfärden till trots. Jag skällde lite på dem för att de inte hade ringt, men det var mest en principgrej.

Jag är uppväxt med ambulansfärder och sjukhusvistelser. Jag beundrar min pappa mer än jag kan uttrycka i ord för hans styrka och vilja att komma tillbaka efter sjukdomar så allvarliga att bara en av dem hade fått mig att kasta in handduken för gott. 60 år gammal har han börjat jobba igen. För bara några år sedan satt han i elrullstol. Nu går han igen och är SFI-lärare. Hans elever har redan fäst sig vid honom så till den milda grad att några av dem inte klarade att gå till skolan dagen han låg på sjukhus. De var så oroliga att de inte kunde koncentrera sig.

När jag tänker på min pappa inser jag vilket bortskämt jävla svin jag är. Jag slipper insulin, blodförtunnare, nitroglycerin, stillnoct, citodon och allt annat han måste trycka i sig. Ändå är det han som är den positive och livsglade, medan jag draperar allt i svart så fort jag kommer åt.

Han fick skäll av sin diabetessköterska för att han inte byter nålar tillräckligt ofta på sina insulinsprutor. "Dom blir ju slöa förstår du väl?" sa hon uppfordrande. "Ja men det blir ju hål ändå, och det är synd att slösa" svarade min pappa. Nåljävlarna får han gratis!

Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget egentligen. Jag vill nog bara skriva av mig lite hemlängtan.

Dags att stämpla ut

Det verkar som att klockan kommer bli halv sex idag också. Skönt. Min flickvän har såklart gått på pressvisningsbio idag och är inte det minsta sugen på att se en film med mig. Alltså blir det Ben & Jerrys och nån vapensmugglarfilm med Nicholas Cage istället. Imorgon finns storstilade planer på en inspelningssession med Goestas, mitt, Davids, Kalles och Gonzos hiphopprojekt. Pressa gärna Goesta så kanske han lägger upp några mp3or åt er. Men pressa inte mig.

Det går rykten om att Surface 2 Air kommer till Sverige snart. Klokie hänger väl här ganska ofta iofs, men nu ska det tydligen vara några andra. Jag kan inte säga att jag är särskilt insatt i vad dom pysslar med, men dom gör fina kläder. Frågan är ju vad dom ska göra här, om dom nu kommer?

Slutligen vill jag välkomna de av er som har hittat hit från Det Ljuva Livet och valt att stanna. Sånt värmer.

Fan vet

Det var mycket trevligt att handla jeans med David igår. Det blev ett par Baggy Björn's för honom. När jag kom hem satt min flickvän och hennes syster och drack vin. Jag var egentligen mest sugen på att klättra upp på loftsängen och snarka loss, men sånt kan ju upplevas som oartigt. Jag sög i mig tre glas vin istället. Vi kom in på det vidriga som hänt här på Söder och min flickväns syster var helt inne på att låsa in förövarna 25 år. Jag försökte med att de inte är myndiga än men det var för döva öron. När blev vi så oförsonliga i Sverige? När blev vi så hämndlystna att jag känner mig som våldtäktsmännens försvarare när jag lite försiktigt föreslår att vård och terapi varvat med "samhällsträning" nog är bättre än sluten psykiatrisk tills killarna är 45?

Eller är jag lurad? Är det såna som mig som gör Sverige så attraktivt för organiserad brottslighet? Är min naivitet som trycker upp våldtäktssiffrorna genom yttertaket?
Fan vet. Det kan ju vara öppnare och i det närmaste obevakade gränser, lata och gamla poliser, ökad anmälningsbenägenhet och omdefiniering av begreppet våldtäkt också. Men jag raljerar faktiskt inte här. Jag kanske är helt ute och cyklar?

Veckodagsfylla

Jag får alltid skrivkramp när Goesta har länkat till mig. Det känns lite som att vakna på Medborgarplatsen och inse att man sitter naken, inklämd mellan två uteliggare vid skridskobanan. Obehagligt men lite spännande.

Tristessen har för övrigt övernattat hos mig och klamrar sig fast med oförminskad envishet. Jag ska hjälpa David handla kläder efter jobbet idag, förhoppningsvis hjälper det något. Jag skulle vilja gå ut idag egentligen, men det finns ju inga veckoklubbar kvar. I alla fall inga värda namnet. Annat var det för några år sen. Då kunde man dricka sig redlös till Tha Liks, Elephant Man och valfri The Blueprint-låt nästan varje dag i veckan. Såhär kunde det se ut:

Tisdag: Studio One. Hiphopklubbens grand mal. Trångt så inihelvete därinne, kö från Sturecompagniet till själva svampen utanför. Tjejer med alldeles för mörk foundation kladdade ner vita tishor som om det vore en sport. Taro jockade med den äran i hiphoprummet, och den mycket märkliga kvasimusikgenren soca fick ett eget rum. Alltid tomt.
Anekdot: Jag tog dit Gonzo en kväll och han orerade stort om vilka lägringar han skulle göra under kvällen. Jag presenterade honom för en tjejkompis och tycke uppstod. Hon pratade, Gonzo kallsvettades och gick hem halv 2. När jag ringde honom dagen efter och frågade vad fan som hade hänt så sa han "Jag bangade. Jag klarar inte att prata med svarta tjejer".

Onsdag: Blaze. På den här tiden var Sebastian Suarez Goldborne egentligen lite för mesig för att ha hiphopklubb. Han kompenserade det med att spela bättre musik än de flesta och ha klart positivare stämning på stället jämfört med sina konkurrenter och han blev snabbt alla söderjiggaz favorithak.
Anekdot: Efter en flaska whisky på en firmafest styrde jag kosan mot Köket med lera upp till midjan (vet inte, fråga inte). Jag rasade ur taxin med bestämda steg och två förbryllade damer vid min sida. "Det är lugnt, jag fixar in er" sa jag, och gick in genom nödutgången. Visiten blev kort.

Torsdag: Slingshot/Residence/Firstdays/KIM/Café Opera. Torsdagar var hiphopstockholms lördag. Det hände saker överallt hela tiden. Tjejerna var snygga, Killarna lite väl uppklädda, kvällarna blev sena och alla matchade sina kepsar med skorna. Två favoriter som står ut ur mängden var KIM och Firstdays. På många sätt var de varandras motpoler, och Goesta och Gonzo trivdes aldrig riktigt på KIM. Jag och David sket i vilket. KIM var flashigt, medlemskort, drinkar och 23. Firstdays var sunkigt, kö och 2 för 1 innan 23.
Anekdot: Jag kan faktiskt inte skilja ur kvällarna här riktigt. Jag vet att jag hade helt bizarrt game en kväll, när jag hade på mig en rosa Fred Perry-mössa och matchande rosa T-shirt. Det var på KIM tror jag.

Fredag: East. Inte nya småsvenniga East. Inte East med öppen restaurang. Det här var bara baren, och nån slags ljusgård med ytterligare en bar. Den baren har jag för övrigt aldrig sett öppen. Ingen gillade att vara där egentligen. Det var ett jävla suckande varje gång vi skulle in i taxin, men det var ju för tidigt att dra till Berns så vad skulle man göra?
Anekdot: För snart 3 år sedan träffade jag min flickvän där, en julidag. En löningsdag. Vi var så inihelvete snygga båda två så det var ju det enda som kunde hända. Jag pratade Transformers och krämpor, hon pratade astrologi. Lovely.

Lördag: Berns. Eftersom fredagen satt i långt in på lördagen blev det oftast lite senare utgång på lördagen. Då passade det bra att åka direkt till Berns. Berns hade öppet till 4 då, och var rätt mycket the shit för oss som inte kände för att gå på gayklubb på Sture eller steka på Cafét. Omänskligt trångt i hiphoprummet, alltid tomt på housegolvet och smockfullt i VIP-rummet där det oftast spelades jungle (!?!?!).
Anekdot: Samma kväll som jag träffade min flickvän på East, gick vi vidare till Berns allihop. Mitt under mitt raggande på min flickvän, kommer Miki raglandes och frågar om jag vill ha en shot. "Visst säger jag", säger åt min flickvän att vänta i soffan och går och sänker 3 shots. När jag kommer tillbaka till soffan sitter hon fortfarande kvar. Sån flyt har man inte 2 gånger.


Jag kan inte komma på att jag har varit ute särskilt många söndagar och måndagar. Kan jag ha varit det?

En extremt blaserad ung man

Jag är så sjukt uttråkad. Apatisk nästan. Det känns som att vi blev för gamla för allt kul när vi tog studenten. Vi hade något års tidsfrist när det fortfarande var OK att skylla på fyllan om man betedde sig som ett svin, kunde skämta om att det inte var så farligt så länge hon var laglig och festivaler fortfarande var mer kul än ryggont. Det var då det. Nu är vi alldeles för gamla för följande:

-Palla frukt
-Skjuta luftgevär
-Bygga koja (även om det finns viss risk att jag eller någon jag känner kommer behöva slå upp ett vindskydd i Högdalen vad det lider)
-Dejta gymnasietjejer (om hon inte gått om en massa år, men då finns det antagligen andra skäl att hålla sig borta)
-Få "snefylla"
-Bo hemma
-Vara skyldig folk pengar i 3 månader
-Låta mamma sköta vår ekonomi
-Ragga genom att visa körkortet
-Ragga genom att visa VISA-kortet ("Japp, FSB sörru. Jag har ju 15000 kredit på det här")
-Spela fotboll (där är det egentligen mer formen än åldern som sätter stopp. Men lik förbannat, tåget har gått.)
-Leka med smällare
-Leka med döda djur
-Slå sönder rutor i rivningshus (nu bor vi istället i rivningskontrakt. Hur busfrö är det?)

Kvar blir kaffe, öl och bio. Är det konstigt att jag har myrkryp upp till nyckelbenen?

Mediepanelen

Måndagar på Studio Virtanen innebär numer att en kille som heter Leo (som är rätt lik Tony Zoulias va?) och bloggälsklingen Isobel debatterar högt och lågt i medievärlden. Det blev lite väl lågt igår va? Leo tittade ner i bordet och hasplade ur sig floskler i stil med "mediernas uppgift är att berätta", bara för att accelerera till "pressfriheten är värd ett par sabbade mordutredningar".

I princip, absolut Leo. Men det enda allmänintresse som kan finnas av Hagamannens identitet (som Fredrik Wikingsson påpekade har vi ju faktiskt ingen relation till hans person alls, "vadhannuheter" är alltså inte ett household name på något sätt) är vårt behov av snaskighet. Både i Umeå och resten av landet tror jag att vi hade nöjt oss gott med att han var häktad, på sannolika skäl misstänkt och antagligen kommer att bli dömd. Jag skulle också vilja ifrågasätta hur pass mycket det egentligen lindrar för brottsoffren att se sin förgripare i ögonen så fort man kliver utanför dörren Isobel?

Och hur kommer det sig att denna oerhörda rättspatos var puts väck när det var dags att debattera bojkotten av fotbolls-VM? Förslaget att bojkotta en idrottsturnering för att visa solidaritet med tusentals kidnappade, insmugglade och sålda kvinnor och barn var så dumt att Isobel inte kunde komma på ett enda argument för att det skulle genomföras men att sabotera en mordutredning och hänga ut en icke dömd man för åtta kvinnor i Umeå var så självklart att Isobel och Leo nonchalant avfärdade alla argument emot. "Jag tycker att det är rätt, men problematiskt". Yea right. Slutligen måste jag säga att det är väntat men creepy att panelen helt avsäger sig ansvar för hur polisutredningen fortlöper med ett "vi i media ska inte göra polisens arbete" samtidigt som de glatt axlat både domstolens och bödelns mantel. Men vad gör man inte för 150 000?

GenusGoesta är klartänkt och sober idag. Hänvisar till Johan Esk när han avfärdar sin idol Claes Borgström, eftersom Claes svingade lite väl nära Goestas egna glaskäke den här gången. Jag håller inte med alls. Det finns inget evenemang som får mig så entusiastisk och exalterad till och med över rent dålig underhållning (Tyskland-Costa Rica?!?) men jag är beredd att låta Sverige stanna hemma. Bara för att jag är trött på alla jävla undanflykter. Vad det än är som ska göras, så blir det inget gjort, mer än en massa pekande på vad som borde gjorts istället.

Göran Persson borde säkert både gå ur Schengen, återta monopolet på el, börja jogga och frysa handelsförbindelserna med Tyskland under fotbolls-VM. Det skulle säkert ge ännu större genomslag. Men nog fan skulle det ge genomslag om ett landslag, vilket som helst, tog smällen med fleråriga sanktioner och vägrade delta. Vem ska ifrågasätta skälen? Ingen ifrågasätter heller skälen, bara tillvägagångssättet. Eftersom vi faktiskt vill se Sverige-England i sommar. Vi har ju redan blivit lovade liksom.

För övrigt slår Johan Esk bollen rakt upp på Norra Stå. Vardagssvineriet får vi män stå till svars för alldeles själva. Ingen polisraid i världen kommer stoppa sexhandeln i Sverige så länge det finns män som vill betala för att knulla av sig. På ett eller annat sätt kommer andra män se till att det finns kvinnor att tillgå. Barn eller vuxna, frivilliga eller slavar. Stoppas charterresorna till Thailand flyger torskarna reguljärt, eller till Vietnam. Det är en helt annan strid. Att ta ställning mot legaliserad prostitution och flera tusen influgna festivalhoror som ska tillfredsställa segerrusiga västeuropéer i bajamajaliknande inrättningar är något annat. Det är väldigt lätt att visa sitt misstycke. Det är bara att stanna hemma.

Välkommen!

Jag vill också passa på att välkomna den besökare som hittade hit genom att googla "ont i näsroten". Jag tror att du och jag har början på en väldigt givande relation här.

Långhelg

Min lever har kastat in handuken helt och skrattar bara åt eländet nu. Tack ändå Sebastian, Goesta, Gustav, David, AG925 och Trädgårn och Spybar för att ni hjälpte mig kliva över 7-litersstrecket igen. Med vänner som er behöver man inte bekymra sig om ålderspension. Kul var det i alla fall. Kvällen började redan klockan 6 på AG med att jag och min kollega var stans mest förvirrade värdar, men allt flöt på som det skulle ändå. Goesta, David och Sebastian fick en näven ölbiljetter var och vi satt på varsin stol i en ring och drack tills dom var slut. Socialt. De stack i förväg till Bomben men lyckades med Gustavs goda vilja få upp mig på listan, så jag är inte så sur över deras illojalitet. Sen blev klockan tre, och jag var armlängds avstånd från min säng. Jag var inne på dag tre i mitt fylleslag, hade redan jobbat nio timmar med fyllan och man kan ju tycka att det kan vara läge att kasta in handduken då. Det tyckte inte jag. "Vi tar en taxi till Spybar!" gastade jag istället. Varför?

Nåväl, det blev ju måndag igen och jag sitter ju här igen, med inrökta nerspillda lånade kläder som måste lämnas tillbaka, en andedräkt som fortfarande har en svag nyans av Jack Daniels och inte det minsta ångest. Tvärtom, jag känner mig rätt fräsch. Let's dance vecka 14!