Stagnation

Jag utvecklas inte längre, säger hon. Jag gör inget annat än att titta på TV och sitta i vår soffa, säger hon. Det stämmer nog. Men jag kan inte krysta fram inspiration och initiativförmåga på beställning. Jag känner inte för att rappa längre. Inte alls. Jag kommer ofta på skitbra låtar fortfarande, men jag har inte utrustning att faktiskt göra dem när inspirationen faller på. Jag skriver inte alls, förutom här. Här tycker jag iofs att jag börjar bli ganska duktig, men hon är så dålig på datorer så hon är aldrig här. Jag är lite rädd att det ska sluta som för Goesta. Att hon ska komma på att jag också faktiskt är ganska nöjd med mitt liv. Att jag inte drömmer om att skriva en klassisk låt, en stor roman, att bli professor. Det grämer mig samtidigt att jag inte drömmer mer. Att drömmar har blivit något barnsligt i mitt cyniska huvud. Jag skrattar rått åt aningslösa idioter som står och satsar allt av det lilla de har i Idol eller i en butik kring Skånegatan. Samtidigt är jag gränslöst avundsjuk på att de faktiskt inte förstår bättre. När man likt en loser-Robocop ser sina usla odds flimra förbi vid varje nytt val, blir det lätt förlamande. Hon säger att jag drar ner folk och mig själv. Att jag generaliserar och uttalar mig om saker jag inte vet något om. Jag tror fortfarande att det jag säger faktiskt stämmer oftast, men fan vad mycket skönare det skulle vara om jag trodde något annat.