Fy fan

Jag mår så fruktansvärt dåligt. Min tunga känns som wel-papp i munnen, tröjan sitter lika bekvämt som en päls i glasull. Jag luktar.

Det var fest igår. Jag och min kollega hade bestämt i förväg att vi skulle försöka hålla uppe nivån. Vi var där för jobbets räkning liksom. Håll det värdigt. Det gick skitbra i ungefär 1 minut. Sen fick vi veta att det var Jack Daniels-bar på övervåningen. Sex drinkar senare struttade vi vidare, först till AnnaKhan och sen till Spybar där det kändes som att vi skulle ut och möta tysken när som helst. Det var bara den där gnagande känslan av att jag borde ha varit i säng för fem timmar sen som gnagde lite. Jag viftade bort det då och det gick bra och kändes lugnt att jag inte kom i säng före fem. Idag var det inte lika lättviftat.

Jag var tvungen att infinna mig hos ett klädföretag klockan 9 för klädprovning. Det var väldigt ovärdigt på flera plan. För det första för att jag luktade som Kapten Haddock och såg ut som att jag hade silikonimplantat under ögonen medan tjejen som hjälpte oss var sådär oförskämt glad och trevlig och fräsch som bara såna tjejer kan vara. För det andra för att deras provkollektion bara fanns i Large. Jag är XL. Inte nog alltså med att hon satt och tyckte synd om mig för att jag luktade illa och såg sargad ut, dessutom fick jag stå och känna mig tjock.

Och nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli halv sex.

Idag hjälper jag Donnie att städa

Donnie har ju en tid haft den goda smaken att peu un peu rensa bort de värsta avarterna från sin CD-samling. Jag har fortfarande en lite 90-talssentimental inställning till musik på plast, så jag har avvaktat. Allt förändrades när B.Gs Chopper City letade sig in i min CD-spelare.

Året var 1999, jag var nyss fyllda 18 och som de flesta 18-åringar satt jag inne på komplett information om vad som var god smak, bra musik, bra lyrik och mycket av svaren på livets stora frågor. God smak var Triple 5 Soul, Avirex och Ecco. Bra musik var Black Star, Mad Skillz, Organized Konfusion och Hieroglyphics. Bra lyrik var Karin Boye, Goethe och Mos Def (jag grävde aldrig särskilt djupt i poesiträsket, och uppskattade aldrig Dan Andersson). Svaren på livets stora frågor har jag som tur är förlagt i ett par års haschdimma.

Hur som helst, det här var Bolivar när han landade i Baltimore en varm julidag. I Baltimore och DC gav de fullständigt fan i Rawkus och Freestyle Fellowship. Däremot backade de upp sina asses som om det inte fanns någon morgondag. Självklart rycktes jag med. Juveniles 300 degrees införskaffades. Lil Waynes Tha block is hot går fortfarande varm hemma hos Bolivar. Men av okänd anledning fanns det en annan kille på Cash Money Records. Han hade en hit som hette Bling Bling. Den var OK mest pga Lil Wayne. Men i yran och villan på Tower Records söp Bolivar in Chopper City-skivan tillsammans med resten av bouncen han blivit så förälskad i.

Fy helvete vilken baksmälla. Beatsen får mig att tro att Mannie Fresh inte bara SER utvecklingsstörd ut. BG är 14 typ, så han är väl i viss mån ursäktad, men han kan ju faktiskt inte rappa. Jag vet inte om det var heroinet eller hans grills, men han kan knappt prata alls faktiskt. Han sluddrar sig igenom de 5 första spåren utan att lägga en minnesvärd rad, ha en minnesvärd slinga eller melodi. Det är blankt. Jag lyssnade på den igårkväll och det är redan tomt. Allt jag vet är att jag mådde dåligt och att jag egentligen hellre haft på ljudet från Lyon-Milan.
Läser man på baksidan kan man luras att tro att spår nummer 6 ska innebära ett lyft. "Retaliation" gästas av Juvenile, crackhoran Ms Tee och Bun B. Juve och Bun B brukar leverera. Inte här. Juvenile drar julklappsrim om sina kvarter och att folk är "juveniles" i Magnolia och Bun B låter mest missnöjd med sitt förskott. Ms Tee måste upplevas. Så fortsätter det. "Wheelchair" där Big Tymers gästar måste vara något slags all time low för Cash Money Millionaires. Crackhoran skorrar sig falskt igenom dunderhooken "Niggas in wheel chairs, half dead as it is". BG har nästan somnat, Baby styltar sig igenom 4 bars och lämnar det tunga lasset åt Mannie Fresh. Han gör följande av situationen:

Automatics, with the static that ya talkin
Stop ya from walkin with the Calico, stop ya hoes
From playin wit me, my nine stayin wit me
Niggas in banged up cars wit battle scars
With shit bags attached to they drawers
Take this time to pause For the not so lucky
Weak like a sick puppy
Fools that lost they name in the game 'cause they wouldn't up it
Big money, heavy weight, make no mistake
Triple beam wit da lean, the man wit da cakeS
hake don't stir my drank, nigga you aint
Gon' get out alive without spendin five on somethin
If ya wanna keep ya heart pumpin
Tha downtown, Nino Brown dumpin
Cause I done killed mo' niggas than cancer
Lil B.G. won't ya take this timeout to answer

Alltså flyger Chopper City all världens väg. Jag skiter i att bounce faktiskt var riktigt kul då kring millenieskiftet. Jag skiter i att han varit tongivande på alla möjliga sätt. Jag skiter i att han horsar och att det är lite synd om honom. Jag skiter i att han och Lil Wayne myntade uttrycket "bling bling". Det här är skräp. Väck med det.

Så jävla onödigt

Jag försov mig idag. Stressad som fan med nyss utgånget busskort styrde jag kosan mot tunnelbanan. På väg dit passerade jag 7-Eleven. Dom har fångat Hagamannen. Skönt. Expressen har förnamn och foto på löpet. Jag höll på att kräkas. Visst ok, de har DNA-bevis så det är väl med stor sannolikhet rätt kille. Men det spelar ingen roll. Det kan ju fortfarande vara fel kille. Inte för att det spelar honom någon roll längre. Frias han skulle han antagligen hellre flytta in på kåken hur som helst. Varför gör Expressen såhär? Och svara inte bara "lösnummer", Aftonbladet kunde ju hålla sig. Varför förstöra en människas liv innan han blivit dömd? Vad är vitsen? Så jävla onödigt.

Dubbelarbete

Jan Eliasson har blivit utrikesminister. Han tar över efter Bo Ringholm. Och Fredrik Reinfeldt darrar på rösten och säger att GP inte alls har toppat laget. Jan Eliasson är ju diplomat. Inte politiker. Vad det i praktiken betyder är att han har erfarenhet från fältet, från förhandlingsbord i skarpa lägen och från opinionsyttringar långt jobbigare än Brommapossens ilska över trängselskatter. I allmänhet saknar politiker den erfarenheten. I synnerhet borgerliga politiker saknar den erfarenheten. Nu när Fredrik konstaterat att sossarnas laguppställning känns medioker, måste det ju vara guldläge för honom att dra fram sitt utrikesess ur skjortärmen. Eftersom utrikesministerposten är somewhat prestigefull för liberaler som sällan tar sig längre ut i världen än Båstad så utgår jag ifrån att det blir en partiledare. Vem blir det? Göran Hägglund? Lars "demokratikämpen" Leijonborg? Mådan? Vem av dom är Fredrik mest sugen på att skicka till Bryssel? Vem av dom är bäst skickad att medla i Palestinakonflikten? Vem av dom kommer orsaka de första terrorbombningarna på svensk mark med halva gomseglet i George W:s röv? Vem av dom kan överhuvudtaget prata engelska?

Rehabilitering

Jag och min flickvän åkte till mina föräldrar i fredags. Både vi och min mamma var rätt slitna (min pappa är av någon outgrundlig anledning aldrig sliten) på fredagen. På söndagen var vi som nya människor. Det är välgörande för en inflyttad fjärdehandsboende stockholmare att få känna föräldrahemmets trygghet. Vi kollade på film, åt en massa onyttigheter, shoppade loss på loppmarknader, låg i soffan och bara andades. Inget speciellt alltså, men jag var HEMMA. Det är svårt att bygga samma slags bo på 24kvm.

Hemma i Stockholm var det business as usual har jag fått höra. Micke hällde i sig en flaska äppelrom och lekte med ugnen när han kom hem från krogen. Goesta blev aprak. Sebastian var nog också där. Kul med lön.

Och äntligen har jag hittat en jordglob. 20 spänn gick den på. Benin heter Dahomey och Tyskland har varken splittrats eller återförenats. I love it.

Jag älskar dig fortfarande men...

När flickor blir kära i pojkar, blir de såklart just det. Men de blir minst lika kära i den spegelbild av deras egen förträfflighet som framträder i den kranke pojkens ögon. Varefter den förbehållslösa beundran går över i lika stark men inte lika explosiv trofast kärlek, minskar såklart det kaleidoskop av superlativer som pojken sprutade ur sig i början. Flickans kärlek svalnar. Det finns ju andra som fortfarande tycker att hon är det bästa som hänt sen färdigskivad formfranska. På krogen. På jobbet. På stan. Och här sitter hon hemma med en slusk som inte vet vad hon är värd. Hon älskar honom fortfarande. Men det är något som inte känns rätt. Visst de kramas och gosar, han tittar fortfarande på henne när hon sover. Men hon får inga drinkar längre. Visst det skulle vara rätt meningslöst att rutinmässigt bjuda henne på drinkar, eftersom de har delad ekonomi. Men hon får ändå inga drinkar längre. Av honom. Och vad har han för mål egentligen? De intressanta männen som smörjer hennes ego på O-baren jobbar alla på byrå, tidning och ser sådär självklart framgångsrika ut som hon alltid trott att hennes man skulle göra. Hennes pojke stämplar och jobbar deltid inom vården. Det är inte det att hon är ytlig, hon hatar sånt och skulle aldrig döma efter världsliga ting. Men det kändes som att hon och byrå-Stefan verkligen connectade. På riktigt liksom. Hon och pojken gör aldrig det längre. Eller ibland såklart, men det ska ju vara så hela tiden i ett förhållande. Hon pallar inte med alla dalar. Var hon och pojken verkligen rätt för varandra skulle det inte vara så. Hon hatar dalar.

Dunka Dunka

Jag var hemma hos David och skruvade analogsyntar igår. Shit vad det gick. Cheesy Whitney-samplingar och störiga bastrummor blev precis så löjligt som vi hade tänkt oss. Jag är extremt nöjd.

Ikväll hade jag tänkt gå och dricka lite öl och mingla i en klädbutik. Det brukar vara trevligt, även om jag alltid är sjukt nojig när jag dricker alkohol bland kläder. Det känns som att jag när som helst ska snubbla på en monter och hälla ut en nyöppnad Budweiser över en hög sjukt dyra jeans. Vad har butikerna för policy för sånt egentligen? "Här ta en öl. Spillde du? Då har du precis köpt en ny tröja grabben!"

Goesta ringde precis och lät lika sugen på gratisöl som på att gå på begravning. Han måste vara illa däran. Om han ska vara sådär kan jag ju lika gärna åka hem och äta glass istället. Chunky Monkey.

Rapp

Jag börjar bli riktigt sugen på att skriva igen. Texter alltså. Grejen är att jag inte har en aning om vad jag skulle kunna tänkas prestera som kan vara av intresse för andra. Jag känner mig inte särskilt dråplig längre. Alla rappare jag själv gillar är dråpliga på ett alldeles fantastiskt sätt. Om inte jag också kan vara det känns det inte som nån större idé att plocka upp det igen. Vad ska jag skriva om annars? Politik? Jag tänkte bjuda på några av mina favoritrader här i alla fall.

"I'm never tweakin' of haze and frequently blazin', Now if they ain't on ya face it ain't the cheeks that I stay in" - Fabolous, Get Smart

"I don't hit these honey's with C-Notes, Rather put them on Greyhound, Strap these honey's with kilo's" - Fabolous, Keeping It Gangsta

"Won't shoot nothin, but you will appear in court, I put your brains everywhere so you could share your thoughts" -Jadakiss, Fantastic Four pt 2

"One bitch, I ain't even wanna fuck, She runnin around, all open off Kurupt" - Stan Spit, Who U Slidin With

"I was livin' like a moron, the old E days, The game is a oxymoron; we sold free base" -Saigon, Papi (35 a gram)

Lista

Jag är mycket sämre än den genomsnittlige bloggaren när det gäller listande av saker och ting. Kanske är det därför jag är sämre än den genomsnittlige pojkvännen när det gäller att komma ihåg vad som ska köpas hem från mataffären. Hur som helst så har jag skaffat en Nano nu, så jag tänkte passa på att förbättra mitt listratio lite.

I min nano:

Björk- Who is it (Vitalic rmx)
Chamillionaire ft Lil Wayne - Fly As The Sky
Daft Punk- Television Rules The Nation
E-40, Crooked-1 & Yukmouth- California G'z
The Game- I Told You
Gangsta Boo- I Faked It Last Night
Psychosonic- Barbie Tech (ghetto kitsch mix)
Steve Angello- Davali
Pinball Cowboy- With You
Red House Painters- Have You Forgotten

mmm...Mango!

För andra helgen i rad föll jag på mållinjen. Visst jag var nån timme på Mango, men jag kan inte säga att det kändes som att vara ute. Det är nåt med det där stället alltså. Jag vill inte påstå att jag själv är någon alfamänniska, men jag fick en känsla av att ganska många därinne var defekta. Någon halt, någon lytt. Nån tjej på 195 (ogrecentimetrar, inte modellcentimetrar), nån kille på 1,45. PA-systemet knastrade som en kortvågsradio, musiken var "favoriter" som majoriteten av publiken var 3-4 år för unga för att ha hört när de släpptes och synthits från 85 som vi verkligen borde låta sjuttiotalisterna ha ifred. Jag ska sluta gnälla på Spybar. Och sluta tro på Goesta och Sebastian när de säger att Mango faktiskt är jävligt schysst och att det bara var otur sist jag var med. Dessutom var Goestas berömda exflickvän på plats och betedde sig jävligt märkligt. JÄVLIGT märkligt. På Det ljuva livet har Goesta berört händelsen och en del av hans kvinnliga läsare har uttryckt förståelse för flickvännen och jag hörde liknande tongångar hemifrån. Vi får ta det igen då;

Blir vi dumpade vill vi inte ha nån jävla tröst av den som dumpar oss. Dumpningen i sig är ett tillräckligt hårt slag mot våra egon alldeles utan era påklistrade och halvutvecklade moderskänslor. Kan ni inte vara stelt artiga som oss andra är det bättre att ni håller er på avstånd. Mycket bättre.

Med det sagt så vet jag inte om några klubbarrangörer läser mig eller Det ljuva livet, men se för i helvete till att få upp Goesta på alla listor utom Mangos all tid framöver.

Semester

Jag har en fåfäng ambition att ta mig till fotbolls-VM i år. Racet om matchbiljetter var vi såklart inte ens inblandade i, men jag kan faktiskt nöja mig med att vara på plats. Kunna berätta för eventuella barn att det var helt störd stämning i Köln och Berlin 2006. Jag fikade med min flickvän och hennes kompisar idag och delade med mig av mina planer. Min flickvän fick något svart i blicken och sa att det inte alls kändes bra. Jag frågade varför och påpekade att de just var i färd med att planera en charterresa kring påsk. Hon svarade att hon dels var orolig för att hon hört talas om alla huliganer. Men det var inte det största skälet. Framför allt, och håll i er nu, framför allt, var hon orolig för att hon sett en dokumentär på TV där de berättade att 2000 prostituerade skulle skeppas till Tyskland inför VM. Kul. Hur fan ska jag tolka det? Hon är inte orolig för att jag ska vara otrogen i största allmänhet utan orolig för att jag ska lockas att köpa en 17-årig vitryss i en barack som tjänstgör som mobil bordell. Jag är inte orolig för något av det. Möjligen orolig för att stämningen kommer vara lite väl tysk-brittisk.

För övrigt har jag en gås oplockad med Goesta. Jag återkommer till det.

Fotbollskriget

Fotbollskriget var en kort men intensiv affär 6 dagar under 1969. Det hade givetvis ganska lite med fotboll att göra om man tittade lite närmare på det, men då den utlösande faktorn var en serie VM-kvalmatcher mellan de krigande länderna El Salvador och Honduras har konflikten ändå döpts till Fotbollskriget. Kul namn. För att ni ska få en känsla för vilken slags grannsämja El Salvador och Honduras levde i så får vi ta en snabb sammanfattning kring ländernas situation i övrigt.

El Salvador hade en närmast absurd makt- och kapitalkoncentration hos en pytte pytteliten elit. I ett land med en renodlad råvaruekonomi innebär det att den här eliten rent fysiskt tar en jävla massa plats. Det fanns alltså inte något rum för fattiga Salvadorianer som började välla över en redan tidigare omdiskuterad gräns mot Honduras. Det här var ingen Göran Persson-invasion. De var faktiskt sjukt många (ca 300 000, och tänk då på att Honduras inte är något Sverige. Varken till yta eller välfärd).

Honduras å sin sida var måttligt förtjusta i utvecklingen av förklarliga skäl, och just 1969 (unrelated incident) stiftades en jordreformlag (sysslar politiker med annat än jordreformer i Latinamerika?) som gjorde det olagligt för de invandrade att äga jord. Jorden gavs istället till infödda Hondurianer. Lagen blev inte mer populär när man tog för vana att avhysa salvadorianerna kring skördetid.

Så vad hände med salvadorianerna? Några svalt, några klarade sig alldeles utmärkt ändå, men ganska många återvände till El Salvador och berättade vad som hänt.

Läget var alltså minst sagt ganska spänt, redan när det slumpade sig så att Honduras och El Salvador skulle mötas i en serie om tre matcher inför VM 1970. Matcherna fick en kaotisk inramning med så mycket våld och trakasserier från båda sidor att den mest hårdhudade Millwall-entusiast hade blivit mörkrädd. Enligt rykten förde de Salvadorianska supportrarna ett sånt fruktansvärt liv utanför Honduras hotell att spelarna bokstavligen talat inte sovit en blund på hela natten när matchen skulle spelas. Honduras förlorade med 3-0.När El Salvador gick vidare efter 3-2 på övertid i den avgörande matchen kokade det över. Regeringarna i både Honduras och El Salvador var snabba att blåsa på elden ytterligare och frös snabbt alla diplomatiska relationer.

Det patriotiska ruset avtog dock snabbt när gatstenar och flaskor byttes mot granater och luftvärn, och efter sex dagars krigföring kunde OAS och USA förmå länderna att blåsa eld upphör. Inget uppnått. Inget förändrat.

Ryszard!

Min flickvän hade en skitbra överraskning till mig. Tyvärr sabbade jag själva överraskningsmomentet genom att lyckas dubbelboka mig idag. Det spelar ingen roll. Hon har köpt biljetter till Ryszard Kapuscinski på Kulturhuset. Jag vet inget om hans nya bok, men jag vet att Fotbollskriget är en helt enorm läsupplevelse och själva Ryszard är en sån där människa vars liv jag skulle kunna lyssna till en hel dag. Tack älskling. Jag tror att jag ska berätta om Fotbollskriget senare idag förresten, om nån är nyfiken?

Cowboys

Såg Brokeback Mountain igår. Jag trodde absolut inte att den skulle röra mig som den gjorde. Homosexuella cowboys liksom... det är ju ett South Park-skämt (avsnittet när filmfestivalen kommer till stan)! Men tji fick jag. Men mer än en kärlekshistoria kändes den som en studie i ensamhet. Det är helt vidrigt att sitta och titta på Ennis när han försakar allt som gjort honom lycklig för att han inte ser några andra utvägar. Jag är hur som helst imponerad. Jag blev väl antagligen den allra sista som såg den, men om ni inte har sett den borde ni göra det.

Lite mer positivt är att vi snart är klara på jobbet igen. Efter ytterligare två månaders pendlande mellan hopp och förtvivlan. Jag får nog helt enkelt acceptera att det är så mitt jobb ser ut, för det finns inget som tyder på att det skulle bli annorlunda nästa vända.

Det ska bli kul att se vad Norrlands Guld har gjort med skorna på Reeboks The Artery Tour. Men det osar desperation om Reebok. De använder en död konstnär i sin reklam för att ge något slags sken av "cred", och hela The Artery Tour är tydligen initierad för att visa att "Reebok hänger med"Vill man visa att man fortfarande har koll betyder det i allmänhet att man inte har det, men skorna kan ju bli fina ändå.

Jag hade tänkt skriva något elakt om Lisa Milberg här idag. Sen hade jag på mitt svensk-klumpiga vis tänkt försöka muntra upp Goesta med något putslustigt. Jag tror att jag ska försöka lura fram honom till söder och bjuda på en kaffe istället. Och jag tror inte att varken jag eller någon annan mår bättre av att jag sparkar upp svängdörren Lisa Milberg. Så vad ska jag skriva om då? Att jag trots idoga försök inte lyckades gå ut i helgen? Att jag ändå hällde i mig två flaskor vitt och fick huvudvärk och sura uppstötningar? Nej idag ligger jag nog lågt med bloggandet.

Kvack Kvack

Igår var en bra dag. Jag hittade en t-shirt som passade perfekt när jag och min kollega städade förrådet på jobbet, så nu slipper jag tvätta idag också. Jag lagade skitgod quornfärs-sås och somnade kl 22. Enda lilla minuset var att min flickvän inte var det minsta trött då vid tio, så hon försökte skuldbelägga min trötthet och muttrade att jag borde gå till läkaren. Jag somnade ifrån det.

Mycket infantila debatter om fågelinfluensan imorse. Stig Malm, Göran Hägg och den där Maria tog priset tror jag. Speciellt Göran Hägg. Det är lite som att lyssna på en senil gammal överklassalkis att lyssna på honom. Han raljerar och tror att han sätter folk på plats, men i själva verket gränsar han hela tiden till lyteskomik. Något som varken de eller någon annan tagit upp (så Bolivar får väl göra det då) är hur normen för hållning av tamfåglar helt plötsligt for all världens väg, så fort det fanns typ 0,001 promilles chans att någon kanske eventuellt skulle kunna stryka med. Helt plötsligt är det inte bara OK, utan ett måste, att hålla fåglarna inomhus 24 timmar om dygnet, och tro fan att de kommer lätta på det kravet när sommaren kommer. Hur ser faciliteterna ut hos de bönder som gjort det till sitt mervärde att hålla fåglarna under humana förhållanden, alltså utomhus när vädret tillåter? Kanske förbjuds rentav sprätt-ägg framåt sensommaren, så att det enda sättet att hålla tamfågel blir i bur?

Och hur mycket av det ovan förutspådda ska behöva hända innan vi inser att vi har en riktigt jävla skev djurhållning i världen, och att vi inte skulle ha det här problemet om så inte var fallet?

Det blev ingen utgång igår. Oväntat. Liverpool kraschlandade igår med Carragher som styrman. Oväntat. Jag kan ändå leva med att Liverpool åkte ur i år på något sätt. Laget är på fötter igen och det går ju ett nytt tåg nästa år. Men när klockan började närma sig full tid började jag tänka på annat och blev riktigt rädd. Tänk om Sverige åker ur i sommar? Det kommer jag inte kunna acceptera oavsett när det händer och det kommer ju med största sannolikhet att hända förr eller senare. I så fall är det fyra år till nästa chans. En chans som i så fall ska förvaltas utan spelare som Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg (jag tror inte han är sugen fyra år till) och Teddy Lucic, men med påläggskalvar som bröderna Farnerud och Johan Elmander. Det känns som att det är nu det måste ske.

Min gårdag räddades hur som helst av att jag hittade Torsk på Talinn för 69:- på Konsum i Hjorthagen.

Jag skulle vilja ha en mp3-spelare. Minst 2gb. Helst gratis. Några tips?

Utgång ikväll?

Det börjar lugna ner sig på jobbet nu, så jag funderar på att unna mig en utgång. Jag antar att det trots mina invändningar kommer att sluta på Spybar. Jag antar att jag kommer ha kul. Den där riktiga entusiasmen vägrar dock att infinna sig och har faktiskt gjort så sen 2002 typ. Jag undrar om den kommer tillbaks? Jag skulle vilja vara där min bror igen vid något tillfälle. Ladda järnet en hel kväll, shoppa kläderna samma dag, inte göra något speciellt under kvällen och komma tillbaka lyrisk. Nuförtiden är en kväll med billig eller gratis öl, skitbra musik, dans och jättetrevliga människor OK. Inte fantastisk utan OK. I vilken utsträckning kan en lever få hjärtat att stumna egentligen? Eller så är det gräset. Det kanske faktiskt var roligare med weed trots allt. Jag tror ändå att jag hellre avstår, weed hade ju sina baksidor också, milt uttryckt. Men jag kan ändå inte tro att jag 24 år gammal redan blivit mätt. Jag är ju fortfarande ganska ung på ställena jag går till. Det måste vara något jag gör fel. Ikväll ska det bli ändring.

Ännu en dag till handlingarna. Jag börjar tro att jag på riktigt har haft tur som klarat mig såhär länge i kvarteret. Varje gång jag går ut och röker rasar det istappar och snökokor stora som 7åringar omkring mig. Jag förstår inte hur folk bara har köpt läget ända tills en kille dog. Blev det inte vinter i Stockholm på 90-talet eller?

I vår ska jag förresten skaffa solglasögon. Jag har inte haft solglasögon, annat än på skoj, sedan min mamma tvingade på mig några sköna plastbågar för att hon var rädd att jag skulle titta in i solen för länge eller nåt. Det ska bli kul, men jag är lite nervös. Jag ser ju inte skillnad på herrbågar och dambågar. Det vore ju jävligt trist att gå runt och vara skitnöjd med sitt nya fynd och upptäcka att glasögonen är en jättehit bland femtioplussarna i Birkastan.

Barcelona går vidare ikväll.

"Bitch go have a baby and raise it right"

Jag kom lite tidigt till jobbet idag så jag sitter och går igenom de senaste notiserna på DaveyD. Där kom jag över det gyllene citatet. Men vad gör man sen, när väl har sagt det? Börjar springa? Börjar gråta och ursäkta sig? Följer upp med två snabba örfilar? Jag har ingen aning, men aldrig har jag tagit ord i min mun som känts så totalt orimliga, helt omöjliga att backa ifrån eller ursäkta. Har man väl sagt "Bitch go have a baby and raise it right" måste man nog fan följa upp med ett par hurringar.

För övrigt är det lite kul att E-40 tydligen blir the shit i år. Han har ju inte förändrats nämnvärt sen -98, men 2006 blir tydligen året då han får tillräckligt mycket hype "over there" för att Sebastian SG och gänget ska våga skriva om honom. Det må väl vara förlåtet om det innebär att de börjar spela honom ute också.

Till sist måste jag säga att Ryanair-dokumentären på TV4 igår var rätt platt, trots att de hade grävt fram en hel del graverande brister. Jag tror att jag är misstänksam mot frilansare som murvlar bara. Det skulle innebära ett så stort personligt ekonomiskt bakslag för dem om det kom fram att Ryanair skötte sig alldeles utmärkt. Men jag kommer inte sitta på plats 1A anytime soon.

Ikväll hoppas jag att Micke är hemma så jag kan se fotbollen hos honom.

Tack Donnie!

Här sitter jag och går igenom min besöksstatistik. Någon har googlat "bakbundna tjejer" och hittat in till mitt lilla kyffe. Trevligt. Kan inte minnas att jag berört ämnet bara. Väldans massa referrals från Kinky Afro märker jag. Vad kan det bero på? Jo minsann om inte min favoritsemit har lagt mig som länk. Min första länk! Jag är så rörd att jag tror jag kommer slänga Check Your Head idag. Den finns ju alltid på DC i värsta fall. Hur som helst, tack Donnie!

Här var det fest

Det blev en rätt bra helg, den vidriga veckan till trots. I fredags födelsedagskalas, i lördags förfest i ett insnöat Hagsätra. Tanken var sedan att jag skulle ta en tidig kväll och åka hem, men Sebastian manipulerade mig till Spybar istället. Det var iofs skitkul, Eric spelade alldeles fantastiskt och mina vitryssar smakade kanon. Jag är dock fortfarande skeptisk till "nya" Spybar. Jag tror inte att vi dricker tillräckligt för att ägarna ska ha tålamod med oss särskilt länge. Att stå och gnida axel med en stor stark i VIP-rummet betalar inga krögares hyror. Och what's up med VIP-rummet anyway? Helt katastrofal musik, för ljust och för trångt. Ändå står Stockholms "koll-elit" där och suktar. Ni var visst inte bättre än Carolina Gynning när allt kom omkring?

Roligaste kommentaren under kvällen var utan tvekan när jag ganska irriterat frågade pointern om hon hade tänkt släppa in mig snart och hon svarar: "Gud ja, absolut, du är nästa som ska in..... om inte Jonas Åkerlund kommer förstås".

Jag vill gå på bio med min flickvän, men hon har redan sett allt. Så vem vill se Capote?

Tillbaks i glatt före

Tänk vad lite som behövs. Gick med min partner in sales till Grandpa och kollade på en väska jag var lite sugen på. Jag insåg på plats att den såg sjukt plastig ut och hade skitfula Old English-F som dragkedjor. Ingen affär. Som tur är ligger Guidelines Store precis bredvid, där är det 80% rabatt på höstkollektionerna. Jag köpte en skitsnygg vit Walé Adeyemi-munkjacka för 200 spänn. Sånt höjer humöret. Lunchen fortlöpte med en skitgod Korma på Katarina Bangata-indiern och nu är jag ju nästan på topp igen. Jag grubblar iofs fortfarande lite på om det är en ölkväll eller en vinkväll ikväll. Eller kanske en spritkväll?

Snacka om att ljuga för sig själv. Ni som läser inlägget nedan ser nog rätt tydligt att jag inte alls är särskilt nöjd med mitt liv. Det kändes nog bara snyggare att skriva det.

Stagnation

Jag utvecklas inte längre, säger hon. Jag gör inget annat än att titta på TV och sitta i vår soffa, säger hon. Det stämmer nog. Men jag kan inte krysta fram inspiration och initiativförmåga på beställning. Jag känner inte för att rappa längre. Inte alls. Jag kommer ofta på skitbra låtar fortfarande, men jag har inte utrustning att faktiskt göra dem när inspirationen faller på. Jag skriver inte alls, förutom här. Här tycker jag iofs att jag börjar bli ganska duktig, men hon är så dålig på datorer så hon är aldrig här. Jag är lite rädd att det ska sluta som för Goesta. Att hon ska komma på att jag också faktiskt är ganska nöjd med mitt liv. Att jag inte drömmer om att skriva en klassisk låt, en stor roman, att bli professor. Det grämer mig samtidigt att jag inte drömmer mer. Att drömmar har blivit något barnsligt i mitt cyniska huvud. Jag skrattar rått åt aningslösa idioter som står och satsar allt av det lilla de har i Idol eller i en butik kring Skånegatan. Samtidigt är jag gränslöst avundsjuk på att de faktiskt inte förstår bättre. När man likt en loser-Robocop ser sina usla odds flimra förbi vid varje nytt val, blir det lätt förlamande. Hon säger att jag drar ner folk och mig själv. Att jag generaliserar och uttalar mig om saker jag inte vet något om. Jag tror fortfarande att det jag säger faktiskt stämmer oftast, men fan vad mycket skönare det skulle vara om jag trodde något annat.

I mammas ficka 1986

Halvtuggat Hubba Bubba i fel smak (cola)

Heltuggat Hubba Bubba i rätt smak (frukt)

Snorpapper

Ett äpple jag ville spara

En apelsin jag inte tyckte om

Våtservetter (gamla och nya)

Gula Blend

Ett tiotal tändare

Action Force-gubbe som beslagtagits för att jag varit dum

Vapen till leksaker som hittats under dammsugning

Spelkulor

Obestämbara plastgrejer som följt med en vända i tumlaren, som hon är rädd att det ska bli ett jävla liv om ifall hon slänger.

Min brors napp

Nåt jag hittade utomhus och absolut skulle spara, som hon stoppade i fickan för att vi skulle komma därifrån så smidigt som möjligt.


Tack mamma.

Lön!

Jag har betalat statsskatt för första gången sedan jag hoppade av kostymtåget. Det känns rätt jävla bra faktiskt, även om det bara var 3:- som gick till Pappa Persson. Givetvis sopade verkligheten på mig i bakhuvudet så gott den kunde och såg till att 6000 gick till diverse fordringsägare. Då är ändå Goesta kvar i kön, med 400 för en fylla och lika mycket för ett korplag jag känner allt mindre för att spela i. Men ändå. Kvar är trots allt mer pengar än jag brukade ha till att börja med. Shopping alltså. En jävligt snygg (om jag får säga det själv) Stray Boys-tröja på rean för 350 spänn, och Borta Med Vinden och Den Siste Kejsaren. Jag måste se till att ta mig till Carin Wester den här veckan, men det bär fan emot lite att knata Rörstrandsgatan halvvägs till Solna i det här vädret. Det finns viss risk att det blir den där dödskalletishan från PAM på Beneath istället. Det må väl vara hänt.

På den mindre kreddbögytliga fronten så hade jag en kväll med mig själv igår. Jag laddade som fan med pizza, Cherry Garcia och storfilm om Kina. Jag trodde att det var vattentätt. Tyvärr var Den Siste Kejsaren mycket mer 80-tal än jag mindes, och soffan mycket större och obekvämare utan min flickvän, än jag trodde att den skulle vara. Men lite trevligt var det. Jag fick ha på mig mina fulaste shorts (avklippt mys), äta glass utan att skeden vägdes med dömande blickar och det var ingen som tryckte på pause för en improviserad paneldiskussion kring filmen (jag älskar paneldiskussionerna, men det var ändå skönt med lite omväxling).

För övrigt är Offsides reportage om japansk fotboll deras bästa på väldigt länge.