Bolivar, Ett själviskt svin

Det är intressant det här med människor. Hur vi hanterar framgång, rikedom, vår omvärld. Hur allt kan vändas. Hur den mest cyniska, hatiska Anonymous jag någonsin stött på, kallar mig egoist och frälse och Gud vet vad, när han/hon i själva verket är precis det jag anklagas för. Jag tror inte att det finns i Anonymous framtidsvision att just han/hon kommer vara en av pigorna, en av de som tvingas finna sig. Han/hon har ju redan sitt på det torra. Kanske. Saker händer ju. Kan hända alla. Det är därför vi har hållit oss med social trygghet här i Sverige. För min skull. För Anonymous skull. För Johans skull. För Goestas pappas skull, för Anonymous mammas skull. Ifall våra framgångsplaner skär sig någonstans. Ifall vi råkar illa ut. Om vi gemensamt gör en ansträngning för att det samhällssystemet ska övergå från att vara något exotiskt skandinaviskt, till att bli en rätt för så många som möjligt, så kan jag inte se hur det heller är något egoistiskt. Jag kan inte se hur det kan vara EGOISTISKT att vilja förhindra att människor råkar illa ut värre än de hade behövt. Kanske naivt, dumt, tillväxthämmande, inflationstriggande. Whatever. Men inte egoistiskt.