Seg jävla dag

Skittråkig verkligen. Jag hoppas att Kim Jones-utställningen på Beneath blir lite trevlig så inte dan har varit totalt slöseri med tid. Mycket metabloggeri hos Goesta nu. Då börjar man ju fundera. Jag skulle oftast vilja berätta lite mer för er, släppa er lite närmare in på livet. Jag tror att bloggen skulle kännas mer meningsfull för mig då, mer renande. Men det finns ju som så ofta försvårande omständigheter. Jobb, folk som känner sig uthängda, folk som faktiskt skulle bli uthängda och allt det där som går under rubriken Det Verkliga Livet. Jag skulle ha gett fan i att berätta för någon om bloggen. Och låtit bli att visa mitt ansikte. Jag hade kunnat bli Mr X med hela svenska folket. En anonym lönnfet IT-hämnare som utmanar hela etablissemanget med knivskarp agitation och en snabb uppkoppling. Nu blev det något annat. Jag gillar det här också, missförstå mig inte. Men tanken var ju inte alls att det här skulle bli en politisk blogg. Jag ville ju ha någonstans att älta alla mina nojor och vanföreställningar. Någonstans att skriva ner alla skeva anekdoter som vore kul att spara. Någonstans där jag INTE hade en tidigare satt lägstanivå att leva upp till. Jag trodde inte att det här bloggandet var så kravfyllt. Jag trodde å andra sidan inte att det skulle kännas så bra att få uppskattning av människor jag aldrig har träffat. Det kom faktiskt som en överraskning. Och att det skulle ge en sån ego-boost att dyka upp i någons länklista trodde jag inte heller. Överhuvudtaget så är jag skyldig till en hel del later som jag trackade Goesta för i ett halvår när han bloggade och inte jag. Min flickvän trackar mig nu. Jag undrar om hon kommer börja blogga. Hon har precis fått igång sin MP3-spelare. Hon är på rätt väg.