Påvens Fisk

Jag är så outsägligt trött. Jag tror jag sov 3 timmar inatt och jag var inte ens full igår. Vi ska åka till Paris imorgon och min flickvän packade. Mellan kl 00 och kl 04. Eftersom vi bor i en etta och bara har en taklampa utan skärm så var det ljust som i en fotostudio. Hela natten. Inte mycket att göra. Jag tänkte i alla fall flagga för att jag inte kommer skriva något här förrän måndagen den 30/1. Om någon av mina få men väldigt kära läsare får för sig att lämna mig nu, så avråder jag å det bestämdaste. Jag börjar ju precis bli lite varm i kläderna!

Jag lovade för några dagar sedan att berätta för er om Påvens Fisk. Jag tänkte att eftersom jag ska vara borta en stund nu så lämnar jag er med flaggan i topp, så att säga. Så här var det nämligen:

När resten av världen hade stora betande djur som elefanter, hästar, älgar osv, saknade Sydamerika helt sådana djur. Utrymme gavs för en ganska otippad grupp djur, gnagarna, att bli monstruöst stora. Världens största gnagare levde i dagens Venezuela och Brasilien och vägde 750 kg, väl i klass med en ardennerhingst alltså. Även om man slipper se sånt idag, finns fortfarande en sjukt (inte sjukt som i coolt, sjukt som i sjukt) stort marsvinsliknande missfoster i Venezuela, Guyana och Brasilien. De heter Kapybaror, väger runt 50 kg och glöms alltid bort när man svepande förklarar de sydamerikanska civilisationernas förmåga att utvecklas med att de inte hade några större bytesdjur. Conquistadorerna (och anakondor och alligatorer också för den delen) såg dem nämligen som alldeles utmärkta bytesdjur i den oländiga terrängen, där varje steg utanför dörren innebar risk för att trampa på världens giftigaste groda, bli biten av världens aggressivaste fiskar, världens giftigaste spindel eller uppäten av världens största orm. Ni fattar bilden. Lägg dysenteri, "tropisk feber", skörbjugg från båtresan och ett knippe andra sjukdomar som djuren faktiskt inte hade någon skuld i, så förstår ni att även det lilla uppskattades av kolonisatörerna. Kapybarorna var mycket uppskattade. En sak blev kolonisatörerna dock inte på det klara med. Vad var de för något? De hade simhud som ankor, levde i vatten som fiskar, såg ut som råttor i ansiktet... Om de (mot förmodan måste man väl ändå anta) var fiskar, skulle mycket vara vunnet. Då skulle man nämligen kunna äta dem under fastan utan att falla i synd. Vem kunde avgöra något sådant? Påven såklart. Sagt och gjort, man författade ett brev till påven där man utförligt (återigen, jag måste tro att man valde att färga infon mer än en smula) beskrev djuret och påven svarar resolut. Djuret är en fisk! Det här var flera hundra år sedan såklart, på tiden där man kunde vänta sig att stöta på sjöjungfrur bortanför Påskön, så egentligen är det väl inte så konstigt om man trodde att ett nytt skumt djur kanske var en fisk. Särskilt som man ville tro det. Det som däremot slår alla jävla rekord, låter skam gå på torra land och korsar tak som inget annat, är vad vatikanen gjort åt den här lilla blundern sedan dess. Ingenting. Enligt vatikanen är Kapybaror fisk.

Kapybara