En vagel i ögat

Amazonas har alltid varit just det för länderna som drabbats av omaket att ha världens största och till råga på allt skyddade regnskog inom sitt territorium. Avundsjuka blickar har kisat ner mot det bördiga Pampas där oljiga italienare och efterblivna indianer har skördat oförtjänta frukter. Alltmedan venezolaner, colombianer och brasilianer varit fast med sandstränder, kaffe och anakondor. Allt det skulle förändras en gång på 60-talet. Brasiliens militärjunta skulle knyta ihop norra Latinamerika med ett infrastrukturprogram av sällan skådat mått. Kronjuvelen skulle bli en motorväg som sträckte sig ända från Rio de Janeiro, för att sedan förgrena sig in i både Colombia och Venezuela. Detta skulle ge Brasilien stora handelsfördelar, då de kunde få gods levererat till sig från både Stilla Havs-sidan och Atlant-sidan utan att använda Panama-kanalen. Problemet var, återigen, det förhatliga Amazonas. Inte nog med att primitiva indianstammar gjorde livet surt för de som ålagts att bygga schabraket, det visade sig också vara helt ogörligt även utan indianer. För varje mil motorväg som byggdes, växte 1 km motorväg igen så till den milda grad att det inte gick att ana mänsklig närvaro i området överhuvudtaget. Efter ett par mil gav man upp. Än idag finns alltså ett par mil motorväg byggd som slutar helt tvärt i djupaste djungeln och jag drar här mitt strå till stacken för att det här ska dokumenteras. Fan vet vad våra efterlevande kommer tro om spektaklet annars.