A hard days night

Nu är det klart. Snart i alla fall. I snart två månader har jag hustlat som en laddkran och nu är det alldeles strax slut. Jag har redan känningar i bihålorna och kvällens firande på Marie Laveau kommer inte förbättra mitt allmäntillstånd. När jag jobbade med slipsarna i Solna hade jag nåt som liknade magkatarr, men det försvann så fort jag sa upp mig. Nu är det tillbaks. Jag somnade med halsbränna inatt och har haft svårt för svart kaffe idag. Det tär lite att vara försäljare faktiskt, men det är onekligen lite extremsportigt när affärerna rullar in.
Jag vet inte om nån av mina kära läsare (eller min kära läsare kanske?) såg Studio Virtanen igår, men jag gjorde det. Klar uppryckning sen premiären och förutom den osmakliga SÄPO-frågan till Leif Pagrotsky (-Jag såg dig utan SÄPO på jazzfestivalen Leif, är inte det farligt när två ministrar har blivit mördade på kort tid?) så höll han stilen programmet igenom. Men tappade han inte något vid ett tillfälle?
Jonna Sima tappade definitivt nåt. Typ all respekt jag någonsin kan ha haft för henne. Det var det skitnödigaste och töntigaste jag har sett på TV sen senast Horace Engdahl försökte prata utan manus. Varför i helvete kände hon att hon skulle skryta om hur länge hon har lyssnat på grime, och att hon minsann tillhör den lilla exklusiva skaran som hör skillnad på grime och hiphop? Vem kan det ha imponerat på? Jag förstår inte varför såna osannolika jävla sänken gång på gång får tillträde till de opinionsbildande instrument som finns till hands. Fan.