I väntan på inspiration

Min flickvän satte mig på pottan ordentligt igår. Hon sa att hon "gillade när jag och David gjorde musik och hade drömmar". Det gillade ju jag också faktiskt. Som fan. Jag vet inte när eller varför det hände, men någon gång för ungefär ett och ett halvt år sedan kändes allt jag gjorde krystat. Jag kanske inte är så talangfull som jag tror, eller så har jag för höga krav på mig själv. Helt plötsligt kändes i alla fall allt jag skrev klyschigt och all musik jag gjorde hopplöst daterad. Vi lekte bort hela förra året med ett ganska motbjudande plojprojekt eftersom vi inte kunde göra musik på allvar tillsammans. David strålar lika klart som alltid, men något har hänt med min känsla för musik. Som att jag håller på att glömma hur man cyklar. När det gäller mitt textskrivande så kände jag förut att jag kunde vara relevant utan att använda pekpinnar, att mina ståndpunkter draperades i en smakfull cynism. Så känns det inte alls längre. Snarare så att jag använder pekpinnar utan att lyckas vara relevant, och att min cynism helt överskuggar eventuella ståndpunkter. Jag brinner aldrig, säger min flickvän. Jag förklarar för henne att det är korkat att brinna, att man ändå hinner slockna innan man satt eld på något. Det låter jävligt ihåligt även i mina öron och jag förstår att det kan vara svårt att leva med någon som inte hoppas på just något alls, förutom "pengar så jag klarar mig" och ett "kul jobb". Jag måste fan vakna.