Ett tomtesteg mot storhet

I helgen har vi preliminärbokad musikproduktion hemma hos David. Jag har redan alldeles för höga förväntningar på resultatet. Just nu känns det som att all tillbakahållen kreativitet kommer explodera över tangentbordet, men så blir det ju nästan aldrig. Min flickvän och jag åt frukost (eller hon åt, jag dricker bara juice på morgonen) och Le Sport dök upp på ZTV. "åh jag hatar alla dom här banden, dom låter som er allihopa" sa hon. Först blev jag lite förnärmad, sen bara konfunderad. Inte fan låter Offbeat Collective som synthpop? Eller så gör vi det. Det kanske är skitbra att vi gör det, för i så fall kanske vi kan attrahera en lite mer framsynt målgrupp än svenska hiphopare. Vi har nog kanske mer gemensamt med Tough Alliance och Harlem än med Little Brother när jag tänker efter. Hur som helst är vi fortfarande alldeles för slarviga i studion. Och för dåliga på att sälja oss själva. Jag kan sälja nästan vad som helst, men när det gäller något jag har investerat mig själv i på det sätt jag gör när jag skriver, då låser det sig. Jag blir som en blyg fjortis som ska visa sin skolinspelade demo. Illa.