Vart tog jag vägen?

Ibland får jag vad Jonas Inde skulle kalla skamsköljningar när jag tänker på vad jag gjorde när jag var yngre. Jag demonstrerade högljutt och ibland våldsamt mot pälsindustri, köttindustri, rasism och den redan då eskalerande rovkapitalismen. Jag var maskerad ibland, ska erkännas. Det kändes lite obehagligt att som 16-åring bli fotograferad av uniformerad polis på väg till bussen. Så på demonstrationerna kan jag ibland ha dragit upp halsduken lite högt. För att stå pall. I det pre-islamofobiska Sverige var nämligen 16-åriga vegetarianer med de oerhörda åsikterna att slakteritransporter mellan Linköping och Verona, höns i burar med gallerbotten och minkuppfödning högsta prio för Sveriges finest. De bangade inte på att spöa oss, skicka hundarna på oss, förfölja oss, splittra oss, mer eller mindre lämna över oss till nazister eller på att häkta oss.

Det jag skäms över är att jag kanske lämnade allt det där på grund av feghet och bekvämlighet, snarare än för att min ideologiska värdegrund förändrades. Det var visserligen helt outhärdligt att sitta på SUF:s årsmöte och lyssna på en tre timmar lång debatt mellan rådssocialister och anarkister, där det som diskuterades var vilket styrelseskick som skulle användas efter revolutionen. Verkligen helt outhärdligt. Men jag borde ändå orka se bortom den bortre paragrafen, bortom utbyggd tandvårdsförsäkring och trängselskatter. Våga se ett annat samhälle, inte en försiktig förbättring av något jag egentligen tycker stinker som ett ruttnande lik.

Johan Ehrenberg spolade ordentligt med skam över mig. Jag borde ju egentligen stå och skrika och ställa både socialdemokrater och vänsterpartister till svars för vad de har gjort med Sverige. Att de inte har haft civilkurage nog att riva upp friskolereformen som ligger bakom sådan betygsstress och psykisk ohälsa bland unga att de flesta av oss nog inte insett hälften av vad den ställt till med. Att de inte återinför energimonopolet. Att vi har ett samhällsklimat där alla steg mot den fria marknaden är oåterkalleliga, medan stegen därifrån ses som tillfälliga. Att de inte vågar vara socialister. Johan förklarar det så mycket bättre än jag kan göra så jag ska sluta nu, men jag borde stå utanför en valstuga och skrika. Inte rösta på socialdemokraterna för att jag är rädd för en borgerlig regering. Socialdemokraterna kommer helt säkert också att bilda en borgerlig regering.