Lägg den här över så länge

När människor nära mig mår dåligt blir jag nästan alltid valhänt och försagd. Det rör sig ju nästan alltid om en annan sorts ångest eller sorg än den jag själv bär eller inbillar mig att jag bär. Jag upplever aldrig tryck över bröstet, får inga spontana gråtattacker och jag leker väldigt sällan med dödstankar (förutom om jag är riktigt högt uppe och tittar ut över räcket, men det är något annat tror jag). När jag mår dåligt finns inga pukor och inte heller några trumpeter. Snarare en ensam blockflöjt som lite småfalskt skaver sig fram genom mig och min grådassiga vardag. Min ångest är kommunala musikskolans tredjeval, lätt förväxlad med håglöshet.

Jag tror att jag kanske går miste om något. Att utagerandet har en renande effekt som jag missar när jag suckar mig vidare och fortsätter att gräva mig djupare ner i min egen förbittring. Jag mår ju inte ens särskilt dåligt. Gjorde jag det skulle jag säkert vara helt omöjlig att ha att göra med. Det ligger bara en liten grådaskig våt filt av monoton melankoli över hela min tillvaro nu. Det kan mycket väl röra sig om vitaminbrist.