Påvens Fisk

Jag är så outsägligt trött. Jag tror jag sov 3 timmar inatt och jag var inte ens full igår. Vi ska åka till Paris imorgon och min flickvän packade. Mellan kl 00 och kl 04. Eftersom vi bor i en etta och bara har en taklampa utan skärm så var det ljust som i en fotostudio. Hela natten. Inte mycket att göra. Jag tänkte i alla fall flagga för att jag inte kommer skriva något här förrän måndagen den 30/1. Om någon av mina få men väldigt kära läsare får för sig att lämna mig nu, så avråder jag å det bestämdaste. Jag börjar ju precis bli lite varm i kläderna!

Jag lovade för några dagar sedan att berätta för er om Påvens Fisk. Jag tänkte att eftersom jag ska vara borta en stund nu så lämnar jag er med flaggan i topp, så att säga. Så här var det nämligen:

När resten av världen hade stora betande djur som elefanter, hästar, älgar osv, saknade Sydamerika helt sådana djur. Utrymme gavs för en ganska otippad grupp djur, gnagarna, att bli monstruöst stora. Världens största gnagare levde i dagens Venezuela och Brasilien och vägde 750 kg, väl i klass med en ardennerhingst alltså. Även om man slipper se sånt idag, finns fortfarande en sjukt (inte sjukt som i coolt, sjukt som i sjukt) stort marsvinsliknande missfoster i Venezuela, Guyana och Brasilien. De heter Kapybaror, väger runt 50 kg och glöms alltid bort när man svepande förklarar de sydamerikanska civilisationernas förmåga att utvecklas med att de inte hade några större bytesdjur. Conquistadorerna (och anakondor och alligatorer också för den delen) såg dem nämligen som alldeles utmärkta bytesdjur i den oländiga terrängen, där varje steg utanför dörren innebar risk för att trampa på världens giftigaste groda, bli biten av världens aggressivaste fiskar, världens giftigaste spindel eller uppäten av världens största orm. Ni fattar bilden. Lägg dysenteri, "tropisk feber", skörbjugg från båtresan och ett knippe andra sjukdomar som djuren faktiskt inte hade någon skuld i, så förstår ni att även det lilla uppskattades av kolonisatörerna. Kapybarorna var mycket uppskattade. En sak blev kolonisatörerna dock inte på det klara med. Vad var de för något? De hade simhud som ankor, levde i vatten som fiskar, såg ut som råttor i ansiktet... Om de (mot förmodan måste man väl ändå anta) var fiskar, skulle mycket vara vunnet. Då skulle man nämligen kunna äta dem under fastan utan att falla i synd. Vem kunde avgöra något sådant? Påven såklart. Sagt och gjort, man författade ett brev till påven där man utförligt (återigen, jag måste tro att man valde att färga infon mer än en smula) beskrev djuret och påven svarar resolut. Djuret är en fisk! Det här var flera hundra år sedan såklart, på tiden där man kunde vänta sig att stöta på sjöjungfrur bortanför Påskön, så egentligen är det väl inte så konstigt om man trodde att ett nytt skumt djur kanske var en fisk. Särskilt som man ville tro det. Det som däremot slår alla jävla rekord, låter skam gå på torra land och korsar tak som inget annat, är vad vatikanen gjort åt den här lilla blundern sedan dess. Ingenting. Enligt vatikanen är Kapybaror fisk.

Kapybara

Att anrika ett grundämne

Jag är ju ingen kemist eller kärnfysiker såklart, men jag trodde att det där med kärnvapen var ganska hi-tech. Jag trodde till exempel inte att Studsvik eller Ringhals var potentiella kärnvapenfabriker, men där hade jag ju tydligen fel. Tydligen är det bara att smälla upp ett löpande band rätt ur kylkamrarna, och där montera stridsspetsar som om de vore konsolhyllor. Det måste ju vara så, eftersom Irans önskan att slippa frysa bort nån procent av befolkningen varje vinter är så svår att tillmötesgå. Inte ligger det väl prestige i Israels ramaskrin när Iran (som resten av världen, inklusive Israel som dessutom faktiskt har kärnvapen och kidnappar folk som berättar om det) vill ha kärnkraft? Jag kan inte tänka mig att det gör det, det är nog bara tekniska framsteg och jag som börjar bli gammal. Det enda vi som svenskar kan göra nu är att hålla tummarna för att ingen terrorgrupp börjar smygtillverka väskbomber i Barsebäck. Inför de moderna hoten står vi alla försvarslösa.

Jag vill bara ha om dom vill ha!

Människor är små varelser. Aldrig har väl illröda och turkosa skidjackor med päls varit så populära som i början på 2000-talet. Inte för att de var snygga eller varma, utan för att de kostade 6000:- och det tydligen fanns folk som hade råd med dem. Självklart skulle man vara en av dem, annars var man ju en av de som inte hade råd.
Beteendet är på sin höjd irriterande i det lilla vardagliga. I det stora får det naturligtvis långt större konsekvenser, men människans litenhet går att finna även här. Ta kolonialismen. Vad skulle Sverige med S:t Barthelemy till? Eller en löjlig hamn i Ghana, trots att vi inte hade en bråkdel av den infrastruktur som krävdes för en lönsam slavhandel (det här var innan man importerade sina prostituerade från andra kontinenter, avkastningsmöjligheterna hade säkert sett annorlunda ut idag)? Tror ni Tyskland kunde räkna hem sina investeringar i Namibia, en plats så förtorkad och bortglömd att ni antagligen mindes just nu att det finns ett land som heter så? Jag är också väldigt nyfiken på vad den långsiktiga strategin var, när Italien på 1940-talet (!) bestämde sig för att kolonisera... håll i er nu... Afrikas horn! Vilken guldkalv har inte det området visat sig vara de följande decennierna?

Ibland blir det rent komiskt. Som när Brasilien blev Brasilien. Portugiserna brydde sig inte särskilt mycket om sin djungelkoloni till en bröjan. Särskilt inte sedan man utrotat brasilträdet, det enda man hittat av värde dittills. I Frankrike hade hugenotterna ett rent helvete vid ungefär samma tid. Svek och halshuggningar avlöste varandra. Man bestämde sig alltså för att söka lyckan på annat håll. Valet föll på södra Brasilien. Där kunde man leva i frid, odla sin mark och tolereras trots att man var protestant. Tills Portugal fick nys om det. Trots att man i princip helt dömt ut och övergett Brasilien som värdelöst, fick det ju vara måtta på de franska övertrampen. Man skickade alltså båt efter båt lastad med soldater, tvärs över Atlanten (det är till och med längre än det ser ut, strömmarna gjorde på den tiden att man var tvungen att slå en lov ner till Kap Verde-öarna innan man kunde korsa havet) för att jaga bort inkräktarna. Det gjorde man, men fransmännen gjorde motstånd. Byggde fästning efter fästning som portugiserna tog över och var tvungna att hålla säkra. Fler soldater skickades alltså för att bemanna fästningarna. Till sist hade man jagat fransmännen hela vägen upp till Tordesillaslinjen, ungefär där dagens Surinam ligger. Eftersom den andra sidan Tordesillas-linjen tillhörde Spanien (Påven delade på 1500-talet helt sonika upp hela jorden i en spansk halva och en portugisisk. Gränsen döptes till Tordesillas-linjen efter staden där beslutet togs), sket portugiserna hädanefter i fransmännen, som grundade dåtidens Franska Guyana (Guyanorna har bytt plats lite grann sen dess, jag har inte full koll själv ska jag erkänna).

En annan gång ska jag berätta för er om Påvens Fisk.

Ett tomtesteg mot storhet

I helgen har vi preliminärbokad musikproduktion hemma hos David. Jag har redan alldeles för höga förväntningar på resultatet. Just nu känns det som att all tillbakahållen kreativitet kommer explodera över tangentbordet, men så blir det ju nästan aldrig. Min flickvän och jag åt frukost (eller hon åt, jag dricker bara juice på morgonen) och Le Sport dök upp på ZTV. "åh jag hatar alla dom här banden, dom låter som er allihopa" sa hon. Först blev jag lite förnärmad, sen bara konfunderad. Inte fan låter Offbeat Collective som synthpop? Eller så gör vi det. Det kanske är skitbra att vi gör det, för i så fall kanske vi kan attrahera en lite mer framsynt målgrupp än svenska hiphopare. Vi har nog kanske mer gemensamt med Tough Alliance och Harlem än med Little Brother när jag tänker efter. Hur som helst är vi fortfarande alldeles för slarviga i studion. Och för dåliga på att sälja oss själva. Jag kan sälja nästan vad som helst, men när det gäller något jag har investerat mig själv i på det sätt jag gör när jag skriver, då låser det sig. Jag blir som en blyg fjortis som ska visa sin skolinspelade demo. Illa.

En vagel i ögat

Amazonas har alltid varit just det för länderna som drabbats av omaket att ha världens största och till råga på allt skyddade regnskog inom sitt territorium. Avundsjuka blickar har kisat ner mot det bördiga Pampas där oljiga italienare och efterblivna indianer har skördat oförtjänta frukter. Alltmedan venezolaner, colombianer och brasilianer varit fast med sandstränder, kaffe och anakondor. Allt det skulle förändras en gång på 60-talet. Brasiliens militärjunta skulle knyta ihop norra Latinamerika med ett infrastrukturprogram av sällan skådat mått. Kronjuvelen skulle bli en motorväg som sträckte sig ända från Rio de Janeiro, för att sedan förgrena sig in i både Colombia och Venezuela. Detta skulle ge Brasilien stora handelsfördelar, då de kunde få gods levererat till sig från både Stilla Havs-sidan och Atlant-sidan utan att använda Panama-kanalen. Problemet var, återigen, det förhatliga Amazonas. Inte nog med att primitiva indianstammar gjorde livet surt för de som ålagts att bygga schabraket, det visade sig också vara helt ogörligt även utan indianer. För varje mil motorväg som byggdes, växte 1 km motorväg igen så till den milda grad att det inte gick att ana mänsklig närvaro i området överhuvudtaget. Efter ett par mil gav man upp. Än idag finns alltså ett par mil motorväg byggd som slutar helt tvärt i djupaste djungeln och jag drar här mitt strå till stacken för att det här ska dokumenteras. Fan vet vad våra efterlevande kommer tro om spektaklet annars.

Don Blogeone

Goesta länkade till min blogg för två timmar sedan och han är redan referrer nr 2, efter Blogger.com. Det känns lite som att få främmande med smutsiga underkläder i hela hallen, men jag hoppas att ni trivs allihopa. Om jag bara hade skrivit något lite kvickare på sistone, så kanske ni hade stannat ett tag, kanske skrivit något sött eller elakt. Jag vet inte. Jag kanske inte är redo för er uppmärksamhet riktigt än. Det är ju bara något slags embryo det här. Jag vet ju inte ens om jag ska bli perverst utlämnande som Goesta, skriva vulgärpolitiska analyser om den bortglömda världsdelen Latinamerika, berätta anekdoter från nämnda världsdels historia, prata okreddig hiphop eller bara rapportera från den gamla knullgrottan som just nu är min arbetsplats. Några önskemål?

Pita Pocket

En av SOFO:s minst exploaterade oaser måste vara Pita Pocket. Inklämd utan skylt mellan Dancing Dingo och Koh Pangan ligger den där, bitter och förbisedd. Så fort du klivit innanför dörren slås du av lukten av misslyckade investeringar och babaganoush. Slänger du ett getöga på menyn förstår du ingenting. Läser du den noga förstår du inte heller något. De har ett märkligt tillvalssystem där du med två grundmenyer som bas kan komponera din egen maträtt. Inte heller personalen är med på noterna, varför det ofta blir dålig stämning när du ska beställa. Idag gjorde restaurangägaren halshuggningstecknet mot mig för att signalera att det var nästa kunds tur. Det är ju såklart värt det, annars skulle jag inte gå tillbaka dit. Vinbladsdolmar med strimlad haloumiost i pitabröd med kingsizestrips.

Jag ska löneförhandla snart. Jag brukar aldrig förbereda mig inför sånt och det brukar gå ganska bra ändå, men den här gången ska jag vara vass som ett samurajsvärd. Kolla på internet efter medianlöner, räkna mot budget och sånt jag aldrig har orkat förut. Det slutar antingen med att jag tjänar mer pengar än någonsin, eller att jag måste säga upp mig.

Nu då?

Jag vet att jag har flaggat för det tidigare. Det är lite min personlighet att sälja skinnet innan björnen är skjuten, ropa hej innan jag har kommit över bäcken och allt det där, men nu tror jag att tidningen är klar. Den ska tryckas idag i alla fall, så allt jag kan komma att behöva göra från och med nu får jag åka till tryckeriet och blada in. Det vore ju förjävligt om det skulle behöva bli så.
Frågan är vad fan jag ska göra nu? Jag har inga medel alls att göra mig meningsfull före månadsskiftet. Jag ska till Paris förstås och det blir både trevligt och en kamp mot min allt tunnare plånbok. Den gick ner ytterligare en dryg tusing igår. 400:- för det nya flashigare EU-passet, och 600:- för SL-kortet jag hade lånat av min flickvän för att ta mig dit i tid. Det kom aldrig med hem.

Lite trevligare nyheter är att Michele Bachelet vann det chilenska valet. Min förhoppning är att hon öppnar dörren för samarbeten med Venezuela, Uruguay och Brasilien på ett sätt som Ricardo Lagos inte vågade/ville. Under alla omständigheter är hon oändligt mycket mer sympatisk än praktarslet Sebastian Pinera.

I väntan på inspiration

Min flickvän satte mig på pottan ordentligt igår. Hon sa att hon "gillade när jag och David gjorde musik och hade drömmar". Det gillade ju jag också faktiskt. Som fan. Jag vet inte när eller varför det hände, men någon gång för ungefär ett och ett halvt år sedan kändes allt jag gjorde krystat. Jag kanske inte är så talangfull som jag tror, eller så har jag för höga krav på mig själv. Helt plötsligt kändes i alla fall allt jag skrev klyschigt och all musik jag gjorde hopplöst daterad. Vi lekte bort hela förra året med ett ganska motbjudande plojprojekt eftersom vi inte kunde göra musik på allvar tillsammans. David strålar lika klart som alltid, men något har hänt med min känsla för musik. Som att jag håller på att glömma hur man cyklar. När det gäller mitt textskrivande så kände jag förut att jag kunde vara relevant utan att använda pekpinnar, att mina ståndpunkter draperades i en smakfull cynism. Så känns det inte alls längre. Snarare så att jag använder pekpinnar utan att lyckas vara relevant, och att min cynism helt överskuggar eventuella ståndpunkter. Jag brinner aldrig, säger min flickvän. Jag förklarar för henne att det är korkat att brinna, att man ändå hinner slockna innan man satt eld på något. Det låter jävligt ihåligt även i mina öron och jag förstår att det kan vara svårt att leva med någon som inte hoppas på just något alls, förutom "pengar så jag klarar mig" och ett "kul jobb". Jag måste fan vakna.

-Look you guys, we're really really sorry about this whole situation. But think about it, who would have thought someone could do something like this?

-Well... I mean some of you all kind of came with the same idea earlier, but really it's ok. We just want some peace and quiet right now.

- Yea peace and quiet... right. You see we have decided, to make up for all these mishaps, to give you a country of your own. An entire country!

- Oh... thats nice. We've always been kind of fond of Russia. Could we get a little spot on the map there?

- Unfortunately not. They're not in on the deal. They still kind of want to strangle you.

- Ok. So where are we going?

- The middle east! Your origins! Back to the roots!

-Excuse me?

- Palestine! The land of Abraham!

- Haha.... seriously?

-Yeah, it'll be great! You'll get Jerusalem back, and all those other places you keep wining about.

- But we haven't really been there for the last couple of hundred years... don't you think it's other people living there by now?

- No. It's not a populated area.

- Ok. But still. I think it will be kind of hostile there. Can't we get Albania instead?

- No Palestine it is and that's that. If you need our help we'll give you all the weapons you might need.

-Wow... that's scary but nice. But why cant we go someplace peaceful instead?

- Huh?

A hard days night

Nu är det klart. Snart i alla fall. I snart två månader har jag hustlat som en laddkran och nu är det alldeles strax slut. Jag har redan känningar i bihålorna och kvällens firande på Marie Laveau kommer inte förbättra mitt allmäntillstånd. När jag jobbade med slipsarna i Solna hade jag nåt som liknade magkatarr, men det försvann så fort jag sa upp mig. Nu är det tillbaks. Jag somnade med halsbränna inatt och har haft svårt för svart kaffe idag. Det tär lite att vara försäljare faktiskt, men det är onekligen lite extremsportigt när affärerna rullar in.
Jag vet inte om nån av mina kära läsare (eller min kära läsare kanske?) såg Studio Virtanen igår, men jag gjorde det. Klar uppryckning sen premiären och förutom den osmakliga SÄPO-frågan till Leif Pagrotsky (-Jag såg dig utan SÄPO på jazzfestivalen Leif, är inte det farligt när två ministrar har blivit mördade på kort tid?) så höll han stilen programmet igenom. Men tappade han inte något vid ett tillfälle?
Jonna Sima tappade definitivt nåt. Typ all respekt jag någonsin kan ha haft för henne. Det var det skitnödigaste och töntigaste jag har sett på TV sen senast Horace Engdahl försökte prata utan manus. Varför i helvete kände hon att hon skulle skryta om hur länge hon har lyssnat på grime, och att hon minsann tillhör den lilla exklusiva skaran som hör skillnad på grime och hiphop? Vem kan det ha imponerat på? Jag förstår inte varför såna osannolika jävla sänken gång på gång får tillträde till de opinionsbildande instrument som finns till hands. Fan.

Desto längre dagen går, desto argare blir jag på mig själv. Varför i helvete skulle jag kränga på mig mina SAO-skor när jag såg att det var töväder ute? Jag vet ju att de läcker. De är inte särskilt slitna och jag har inte hittat något hål i sulan, men läcker det gör de. Ganska mycket. På lunchen halkade jag och min jobbarkompis omkring i slasket på söder och letade efter nya Vice-numret. De enda som hade några kvar var Sportif. De hade inte en, de hade en stor hög. Verkar vara mycket folk därinne nuförtiden. För er som har missat det så öppnar Fifth Avenue Shoe Repair en egen butik på Bondegatan. Jag tror att Vice kommer gå åt snabbare där.

Idag är jag först på jobbet igen. Det är ingen jävel som tackar mig för det, snarare tittar de mot mitt hörn med en lite förbryllad uppsyn. "Har du det jobbigt hemma" typ. Det har jag faktiskt inte alls just nu, vilket är skönt. Nej, anledningen till att jag är här kvart i nio istället för halv tio som jag brukar är att jag var ute igår. Det ligger något lutheranskt och lite osunt och gnager inom mig, antagligen från min mor, som får mig att gå upp en halvtimme tidigare än jag brukar om jag varit ute och supit. Som om jag hade ett större ansvar att gå till jobbet då, vilket jag inte får att stämma eller verka vettigt på något plan alls, inser jag nu när jag försöker förklara det i skrift. Hur som helst så sitter jag här nu och undrar vad det var som fick mig att tycka att en krogkväll med Goesta och Sebastian lät som skitbra tisdagssysselsättning. Jag skulle ju ta Goesta i kragen och säga åt honom att skärpa sig i år? Jag fick en flaska rom av min chef i måndags och det är nog förklaringen men långt från en ursäkt. Killen jag trodde att jag var kunde faktiskt ha hållit sig till idag i alla fall, men icke.

Jag kom att tänka på Nacka-barnen igen när jag såg Nyhetsmorgons soffdiskussion om kvällspressens nya svarta, "nätpedofilerna". Där har vi det såklart. Det är streetsmarts ensamdagisungarna kommer gå miste om. Det hade känts bättre om det varit något mindre allvarligt, typ torsdagspannkaka.

Virtanen och as från andra sidan Danvik

Virtanen. The man. The myth. The shaky handy puffy mic man. Jag hoppas verkligen att han revanscherar sig ikväll, för jag gillar ju killen egentligen. Men det var inget vidare igår. Inte alls. Vita papper som fladdrade förbi från hans håll när kameran var riktad på gästerna, ett oändligt antal dova puffljud från hans mic och en Fredrik med djuprosa hudton dagen till ära. Frågan är också hur smart det var att intervjua en kompis i premiärprogrammet? Fredrik V hade uppenbara problem att bemästra Fredrik W i intervjustolen (hade inte soffor känts mer avslappnat? Det var lite som att tjuvkika in på en konferens...). Snyggt dock att han först påade Stolthet & Fördom som en Shakespeare-pjäs, och sedan påstod att den gjorts i otaliga versioner.

Angående Nackas fantastiska åtgärder för familjers ökade valfrihet. Hur många av de 18 familjer som mot en ersättning på 6000:- brutto i månaden får öppna dagis för sina egna barn, tror ni bor i Fisksätra? En mer uppenbar medelklassreform får man leta efter. Sen avrundar arslet från Nacka Kommun med att föreslå att man för att gå runt Skatteverket (som inte anser att omhändertagandet av sina egna barn är näringsverksamhet... å fan?) ska ta upp sitt dagis som ytterligare en verksamhet i befintliga företag (Nacka är ju en entrepenörskommun!), och lyckas namedroppa några slags uppsamlingsföretag där man kan gömma sig, så att hugade villamongon kan sätta igång att isolera sina barn från oss oönskade och våra barn ASAP. Jag skulle vilja säga att det kommer att gå illa för barnen, att föräldrarna kommer få skylla sig själva på något sätt. Men jag tror inte det. Jag tror att Nacka Kommun har hittat ett alldeles utmärkt sätt att dränera våra gemensamma resurser ytterligare en smula, för att resa en mur runt de som inte vågar se oss i ögonen.

- Nej. I Brasilien finns inte såna frågor. Alla har samma rättigheter.

Drottningens svar när Gringo frågade om hon känt sig diskriminerad någon gång (läs här). Brasiliens inställning till ras är på många sätt lik Sveriges inställning till klass. Eventuellt kan det ha förekommit skillnader (slaveri i Brasilien och statarstugor i Sverige) men det var väldigt länge sedan och ingenting som varken vi eller våra föräldrar har färgats av. Alltså har inte Brasilien några rasproblem, trots att det dagligen kokar över i de märkligt svarta favelorna, knullas i hörnen på de märkligt svarta (eller mulattfärgade om man ska vara petig) strippklubbarna och trots att det är märkligt runda och bruna rumpor som guppar fram på Natals flygplats när hororna springer efter sina italienska "pojkvänner" till gaten med krokodiltårar rinnande längs kinderna. Sverige gör alltså inte skillnad mellan olika klasser längre, eftersom de inte längre finns. Att finnarna fortfarande är de enda som ens på håll ser svenska ut i Tensta är bara en slump. Att somalierna inte ens är betrodda att städa Brinkenhielms etage-fyra svart (sånt har vi ju polacker till) har inget med klass att göra. Eller ras för den delen. Att vi här i den alltmer självtillräckliga medelklasspölen spottar på tribaltatueringar, piercade navlar och trance, utan att se vems kultur de här yttringarna egentligen är, är också en slump. Vi är ju inte medelklass. Haninge-svennarna är ju inte arbetarklass. Vi har ju inte klasser i Sverige längre. Och det finns inte såna frågor i Brasilien.

Spring spring, stress stress

Sjukt stressigt på jobbet just nu. Jag firade min flickväns brors flickväns födelsedag med en del alkohol igår kväll. Bakfyllan ger mig ett skönt fågelperspektiv på det här eländet. Jag undrar om jag kommer kunna behålla min sköna inställning när lönen kommer. Jag är inne på Goestas linje, lön är inget för oss 80-talister. Så länge öl- och cigg-ransonerna blir tillräckliga är jag helt för en 100%ig beskattning. Som det är nu är mina ransoner förkastligt överdådiga och det har jag fan inte råd med. På tal om gårdagen, så kom jag fram till två saker under fyllesnacket.
1) Jag överskattar alltid människors intresse för sin omgivning. Bara för att man kommer från Venezuela så betyder inte det att man har järnkoll på jordreformer och oljepolitik. Hur bra koll har jag egentligen på norrbottnisk energipolitik?
2) Det finns en klar diskrepans mellan den sexuella varelse jag tror att jag är och den jag är. När jag var yngre och sex var så stort i sig självt att det inte behövde kryddas ens med lite salt, så pratade jag vitt och brett för alla som ville höra, om att jag gillade naturliga tjejer som vågade vägra rakning. En snabb tillbakablick 10 år senare visar vilket brutalt skitsnack det var. Antagligen kommer jag ganska snabbt anpassa min porrskadade hypofys till Aschbergs kandidat till Trend-06 också. Analblekning må låta lite fåfängt och jävligt äckligt just nu, men handen på hjärtat, hur många av oss fantiserade om bakbundna tjejer med ögonbindel, sex på offentliga platser, sex med äldre kvinnor, yngre flickor, feta kärringar, anorektiska pinnar? Jag fantiserade om sex. Ospecificerat.

God morgon igen

Idag är jag tillbaks! Sitter som vanligt (innan min tillfälliga svacka) ensam och först på kontoret, läser bloggar och funderar på exakt hur sjuk i huvudet Lotta tror att jag är. Mitt språk och min personlighet i största allmänhet inbjuder till missförstånd och hårda ställningstaganden, det har jag ju vetat sedan länge. Det kanske är en ganska dålig idé att börja blogga med den bakgrundsinfon, men whatever. Jag sov inatt i alla fall. Och igår kväll. Nästan igår eftermiddag faktiskt. Jag kom hem vid 7 och lagade pulvermos med gourmetbullar. Sen small det. Jag tror att jag har sovit 12 timmar inatt, med ett enda litet uppehåll när jag kravlade från min flickväns nyinredda myshörna upp till loftsängen.

På väg till jobbet läste jag rapporterna från Armageddons första dag, och det är ju skönt att se att världen inte har gått under än, trängselskatter till trots. Intressant också att notera hur Metro rapporterar de fyra färdsätt (bil, buss, tunnelbana, roslagsbana) som har gått helt smärtfritt på en gemensam halvsida, medan pendeltåget som tydligen varit ett KAOS får ett uppslag för sig självt. Vad tycker Metro om trängselskatterna tro?

Konsten att hålla masken

Håller på att somna på jobbet igen, en cola och två kaffe till trots. Det är inte alls likt mig att inte kunna sova på nätterna, men den senaste tiden har jag helt enkelt inte blivit trött. Ibland för att jag varit ute hela natten, ibland för att jag sovit hela dan efter att ha varit ute hela natten. Nu sitter jag här i alla fall, hålögd och lättretlig. Med ett svårplacerat skrubbsår på höger handled. Jag bråkade med min flickvän igår, och för att förstärka mina argument var tanken att jag manligt och bestämt skulle banka på vår toadörr (jag vet, det var lika tragiskt som det låter). Döm av min förvåning när handen far rakt igenom vår pappliknande (visade det sig) dörr. Illa riven, överraskad och en smula förnedrad gick jag och la mig, men jag kunde såklart inte somna.

Åk buss för i helvete. Resten av ditt liv!

Biltullarna är här! Som att studera en trafikolycka i slow motion har jag läst folkpåstan-enkäter, krönikor, insändare och oblygt färgade artiklar (se Expressen). Jag skrattade gott och länge åt denna parodiskt egoistiska drivved, innan jag kom på att jag ju bor med dem. Jag jobbar inte med dem längre visserligen, men de finns i mitt hus, i min mataffär och i snart sagt hela min omgivning och vardag. Människor som aldrig i hela sitt liv känt sig så kränkta och överkörda, som när de tvingas bära lite av sina egna kostnader när de ensamkör sina SUV:ar mellan Bromma/Sollentuna/Täby/Älvsjö och Kista/Upplands Väsby/City. Stackars små. Verkligen. Jag trodde ju att en del av den liberala frälsningen var att gå från skatt till avgifter. Eller är det bara namnet "trängselskatt" som förvirrar? Eller tar skatten/avgiften bara ur fel plånböcker? Det kanske är mer attraktivt att höja avgiftsnivåerna inom sjuk- och tandvård, eftersom det då helt säkert skulle dyka upp försäkringsalternativ som nämnda plånboksinnehavares arbetsgivare skulle känna sig tvingade att teckna? Kommun och landsting skulle helt säkert känna sig mindre tvingade. Äckliga är dom i alla fall. För bara ett par år sedan såg jag oss svenskar som ett folk med ett lite trist trygghetssökande, torftig mattradition och blå ögon. Nu ligger associationerna snarare kring hänsynslös själviskhet, katastrofal okunnighet om sakers tillstånd, orsaker och verkan och svampiga hålrum bakom ögonen. Förr var vi ett folk som i större utsträckning än de flesta andra följde debatter, tittade på samhällsprogram och intresserade sig för deras omvärld. 1995 och ett par år framåt blev en halv generation högstadie- och gymnasieungdomar vegetarianer, experimenterade med nykterism och demonstrerade mot världens orättvisor. 2005 och ett par år framåt kommer vi se en halv generation högstadie- och gymnasieungdomar bli sjukligt överviktig, experimentera med analsex och demonstrera sin förtvinade självrespekt på en krog nära dig. Men det är lugnt. Bara dom förbannade biltullarna ryker 31 juli.

Butter, Trötter, Dryger

Nu har jag varit på väg med huvudet ner i tangentbordet två gånger på eftermiddagen. Jag är så fruktansvärt trött och oinspirerad. Har suttit och slöläst på www.bolivar.se. De blandar och ger måste jag säga. Det märkliga med dem är att venezolaner ju är en obefintlig invandrargrupp i Sverige. Kan det röra sig om ett 20-tal individer totalt? Ändå har Hugo Chavez en egen lobby-organisation här. Det om något borde få mig att dra öronen åt mig en smula, men det gör jag inte. Jag är alldeles för imponerad av hans pondus och rådighet under militärkuppen. Jag har alltid varit svag för caudillos, auktoritära män med lättkarikerad silhuett. Alltså har jag mer överseende än de flesta med vår egen caudillo GP. Det finns något oskyldigt och sött i hans sätt att anonymisera ministerämbeten på löpande band, samtidigt som han har svårt att dölja sin förtjusning över Faktums nidbilder på honom som suverän landsfader. Klart att han är partiet och partiet är han. Och det är svårare än man tror att göra sig själv till presidentämne i Sverige. Andra gör sitt bästa men är alldeles för uppenbart riktiga jävla svin. Hur mycket dom än odlar dubbelhaka och insisterar på att jag också kommer tjäna på skattesänkningar. Och solen skiner faktiskt alltid över Stjärnhov.

George Bush Doesn't Care About Black People

Ni har säkert redan hittat den här, men utifall att nån missat den måste jag ändå lägga upp den. The Legendary K.O. har gjort en alldeles fantastisk remix på Kanyes Golddigger-beat. Smaka på "Five damn days, five long days/and at the end of the fifth he shows up like "Heey!"".

2006, here I come!

Tillbaks på jobbet. Mailen såklart nere igen. Det är ju fan att oavsett om du jobbar på ett multinationellt IT-företag eller i en källare på södermalm, så är du precis lika utlämnad till kontorsmaskinernas godtycke. Jag har i möjligaste mån hållit mig borta från saker som pratar binärt över jul och nyår. Det har varit skönt, och jag tror att min syn blev lite bättre när jag inte satt och stirrade in i en lampa 8 timmar om dan. Julen lovade inget särskilt och höll alltihop. Satt hemma hos min moster och lyssnade med ett halvt öra när mina föräldrar och kusiner blev överförfriskade och delade med sig visdomsord i stil med "ett brott är ändå ett brott", kontrat av "men människor är ju alltid människor". Min bror tittade på mig med något desperat i blicken flera gånger under kvällen och jag tror att det är dags för honom att flytta hemifrån snart. Jag var något yngre än honom när jag flyttade till Stockholm, men då hade jag redan legat i fejd med min mor i flera år. Han är inne på sitt sjätte nu tror jag, och ju längre han väntar desto jobbigare kommer det bli att släppa alla ömsesidiga kränkningar. Hur som helst kommer jag att protestera högljutt om mina föräldrar släpar iväg mig på släktträff igen nästa år. Jag firar mycket hellre hemma i lugn och ro, utan min morfar i fnasig gummimask och för korta röda WCT-byxor (jo vi hade tomte i år, och ja min bror var yngst med sina 20 år. Värdigt va?).

Mellandagarna förflöt med extrem fylla och dåligt uppförande. Eftersom mina egna minnesbilder är fragmentariska så har jag fått gå på hörsägen. Vad som är tämligen säkerställt är att jag har hotat att trycka en Heineken-flaska genom en killes ansikte när han kallade mig nigger, knuffat en kille i backen ganska oprovocerat och druckit en styv liter sprit. Dessutom har jag fortfarande ont i näsroten, men ingen jag har träffat hittills har kunnat hjälpa mig lista ut vad det kan bero på. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att dricka med måtta när det är gratis.

Nyårsafton blev stillsamt och trevligt till sist, trots att min flickvän höll min puls uppe på 180 i 2 dagar innan. Problemet var att det fanns två fester att gå till, och hon kunde inte bestämma sig. Eftersom jag redan hade bestämt mig för den ena var jag måttligt engagerad i hennes kval (även om jag såklart gärna hade firat nyår med henne). Det gjorde henne vansinnig. Jag måste bli mer passionerad tycker hon. Brusa upp om nån vill se bion på söder istället för i stan. Ställa till med en scen om jag får fel sås på pizzan. Ta ordentlig ställning i key issues som vilka skor som är snyggast till hennes svarta jeans och om jag är en silverkille eller en träkille. Det driver henne vansinnig att jag är ok med vilket som, och hennes vansinne ger mig magkatarr. Hur som helst gick hon på maskerad och jag på suparfest i Bagarmossen. Inte mycket hände där, mer än att jag återigen fick bekräftat att det de flesta av mina vänner ser som "vår kompiskrets" egentligen är 3-4 mindre kompiskretsar, överbryggade med ett gäng ytliga bekanta som inte skulle kunna ta en nykter fika på mer än 20 minuter innan det blev riktigt svettiga tystnader. Trevligt var det i alla fall, nån sköt smällare i Charlottes lägenhet, några av mina vänner låg i ett rum och räknade tapetmönster och var sådär charmigt pillerrusiga. Några var stenade, alla var fulla utom Kalle. Kalle verkar se det som sitt kall att dyka upp nykter på alla fester och sen gå runt och vara nåt jävla facit för kvällen och ge folk ångest. Djupt osympatiskt.

Tror inte han var med på skålen heller, där vi skålade för ett nytt lite vassare 2005. Sebastian blev panikslagen och menade att det inte alls skulle räcka att vässa det lite, Micke instämde och sa att 05 varit ett jävla motlutsår. Jag tror att jag kanske har haft ett bättre år än de flesta av mina vänner, trots att jag alltid går runt och är lite missnöjd. Men ingen har gjort slut med mig, jag slipper hänga med en empatistörd 12-åring 8 timmar om dan och jag har dusch och värme i min lägenhet. Skönt.

Ah en grej till. Gin och kahlua.