God morgon

Jag undrar hur många gånger jag har gnällt på min bakfylla här. Nu är det dags igen i alla fall. jag mår som en nytumlad perserkatt. Lyckligtvis var alla andra på jobbet också ute igår, så jag sticker inte ut. Jag har en SJUKT bra kläd/hårdag idag. Märklig kontrast till mina stela vattniga roadkillögon och min torrfoderandedräkt. Det var trevligt igår i alla fall. Det är väl huvudsaken. WeSC bjöd på picnic vid Stora Skuggan. Jag kunde självklart inte äta något av maten eftersom vi vegetarianer helt enkelt ska lära oss, men vinet var gott och ölen kall. Kläderna som visades var riktigt fina också, ska tilläggas. Speciellt de stickade tröjorna.

Tanken var att vi skulle gå ut ordentligt sen, men efter någon timme på Fredsgatan ropade min säng alldeles för högt efter mig. Bara jag håller mig vaken till kl 17. Eller fan ikväll ska jag ju också ut. För en gångs skull ska jag fan slita med mig Goesta och Sebastian (och alla andra som vill följa med of course) på en hiphopklubb. Jag är innerligt trött på de konstifika utstyrslarna med flor och asymmetrisk skärning, det glåmiga sminket och de röda läpparna. De svårt limiterade t-shirtsen, Cheap Monday-jeansen, Acne-jeansen, pophögern, pophögern, pophögern,pophögern. Trött på dom.

Två killar som gillar cigg

Öl och sällskap är sekundärt för oss två tydligen. Vi satt så långt ifrån varandra att fotografen var tvungen att ta två bilder, och båda två ser ut att ha passionerat sex med ciggen. Kul killar.

Dogge & Book?

Jag kan bara bittert konstatera att Dogge och Anna Book blivit affischnamn för min älsklingslast. Jag säger bara keep it coming, jag kommer aldrig gå tillbaka till Hägen Dazs!

Nu kan du enkelt drogtesta dina barn hemma! (se dagens Metro)

Toppen. Verkligen. Sexologen som inte ens kunde ge vettiga knulltips, Katerina Janouch, har bytt titel till föräldrarådgivare eller nåt annat snömos och välkomnar drogtestet. Polisen likaså. Snacka om att försöka släcka napalm med våta filtar.

De enda som kommer att underkasta sig testet, kanske kissa positivt någon gång och rasera det ömsesidiga förtroende som fanns mellan föräldrar och barn innan sextio- och sjuttiotalisterna prioriterade krogen, är de ungar som INTE har några problem med droger. Barnen med problem kommer rymma, försöka fuska, slingra sig, polisanmäla sina föräldrar, slåss med sina föräldrar och ljuga om dem för att klara sig undan.

Och vad göra med de föräldrar som missbrukar testet? Är det straffbart att avkräva ett urinprov av sitt barn varje dag när han eller hon kommer hem från skolan? Jag vet inte. Jag tycker inte att någon förtjänar att leva så, men med lättillgängliga drogtester (som inte ens verkade stämma åt något håll) blir det såklart verklighet för många barn.

Är man helt dum i huvudet om man tycker att det verkar som en bra idé att LÄRA KÄNNA sina barn 2006?

Stackars akademiker

Det är sjukt synd om dem just nu. Akademikerarbetslösheten kan bli en valfråga. I så fall blir det synd om oss istället. Om verklighetsfrånvända medelklassungar som på riktigt trodde att just de skulle lyckas när de sökte Beckmans modelinje, valde att inrikta sig på kulturjournalistik och bara sökte jobb på Bon och DN, eller tyckte att det verkade grymt med industridesign... ja ni fattar. Om såna sänken får sätta agendan för vår arbetsmarknadspolitik så ligger vi väldigt illa till. De är ju själva antitesen till tillväxt. Motsatsen till entrepenörsanda. Varför vill de borgerliga prata med de här människorna? Det här är ju människor som tror att karriären är säkrad i och med antagningsbeskedet. Det här är människor som inte kan formulera en jobbansökan, människor som inte ens kan ta en arbetsgivare på telefon, människor som i de allra flesta fall borde syssla med något mycket mindre kvalificerat men som glidit igenom grundskolan genom att lära in utantill och låta bli att tjuvröka och slåss. Grattis. Jag inbillar mig att de väldigt sällan arbetat mer än någon enstaka sommar innan de började skolan.

Under mina sejourer på våra fina lärosäten har jag träffat massor med trevliga människor, missförstå mig inte. Men de jobbar nu. Från min klass på SU där jag läste Latinamerikanska Samhällsförhållanden, finns hjälparbetare, cafébiträden, säkert någon doktorand och jag som arbetar som säljare. Några är säkert också arbetslösa men jag kan inte tänka mig att de gnäller över att SIDA har anställningsstopp. Vi valde ju inte att läsa det vi läste för att bli framgångsrika akademiker med sjusiffriga lönekonton. Då vore vi helt dumma i huvudet. Oddsen är säkert bättre om du läser marknadsekonomi eller blir nationalekonom, men utbildningen gör ingen karriär. Jag är 25 med gymnasiekompetens och några strökurser i historia och religion, men jag har i alla fall ett CV. Det är därför jag jobbar och inte ni. Snorungar.

Ner i gruvan igen

Jag får väl be om ursäkt för att jag dröjt, men det är återigen den där tiden på året då jag skaffar mig stressfläckar och sömnsvårigheter. Nytt nummer snart med andra ord.
Letar lägenhet gör jag också. 24kvm/2 börjar ta ut sin rätt, så billiga förslag innanför tullarna tas emot med öppna armar. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig Kransen/Hägersten också, även om det bär emot att säga det.

Strypa Giraffer är ett trevligt inslag i den lilla ankdamm vi kallar internet. Internetsäljarna är mitt tips förstås (trogna Blogg Bolivar-läsare kanske kommer ihåg länken till och med?), men övrig lyteskomik och grafisk formgivning gone terribly terribly wrong har giraffbödlarna grävt fram alldeles själva. En eloge för det. Spana särskilt in Flaggan Vajar, en oerhört förvirrad historia. Ibland tar lyteshumoristen över den vanligtvis så empatiske Bolivar. Eller nåt.

5 öl och ett blogginlägg

Goesta fick precis order att gå ut i vardagsrummet. Jag kan inte skriva med folk kikandes över min axel. Inte för att jag har något att skriva. Det som borde oroa ligger väldigt långt bak i mitt huvud. Det kanske gnager lite. Men bara som en lämmel, aldrig som en hungrig råtta. Det kan vara ölen. Det är säkert ölen. För inte är jag slut redan? Har jag kapitulerat inför memyselfandigenerationens definition av kärlek? En trestegsraket ut i AnaKata. Fan heller. Lutheransk arbetsmoral och bitvis dålig stämning. Det är kärlek. Så bygger man fotbollslag, så bygger man lag och så bygger man lycka i tvåsamhet. Men vem ska jag förklara det för?

Is är kallt som fan

Till och med i juni kan man frysa, tydligen. Jag var precis och åt lunch med min isbit. Jag vet att jag har beklagat mig om det här tidigare och det sista jag vill bli är en självdestruktiv snyftblogg, men fan alltså.

Allt jag sa var anledning att himla med ögonen, sucka mitt namn eller bara sucka. Allt isbiten sa var så rudimentära självklarheter att jag borde ha lärt mig dem innan jag lärde mig suga på tummen. Inget fanns kvar och inget spelade någon roll. Trots att det var isbiten som ville luncha och prata så var det isbiten som rastlöst gnällde över att maten var sen och att jag sa en massa dumheter, som om isbiten inte kunde vänta på att få lämna mig.

Det kanske är något tillfälligt, men när är nog nog? Isbiten kan smälta och bli den hetaste fuktigaste vattenångan i hela världen. Jag vet ju det. Men för varje gång isen fryser på blir den lite kallare, lite bistrare. Förr eller senare kommer jag sitta där med kallbrand och frysbrännskador och undra vad fan som hände. Eller inte. Eller så är det här sista vintern innan min isbit blir en inbjudande ångbastu att koppla av i. Hur ska jag veta? Just nu är det jävligt kallt i alla fall.

19:53

Alldeles strax börjar försnacket. Om lite drygt en timme är det avspark och kring midnatt ligger jag i min säng och vet om sommaren tog slut idag eller inte.

Jag skulle vilja ha lite nya kläder. Det är egentligen inte så att jag saknar kläder. Snarare är det så att alla jag har är smutsiga och en shoppingrunda lockar mer än en vända i tvättstugan. Om jag lyckas gräva fram andrahandssorteringen ur garderoberna fram till måndag så blir det nog det förstnämnda.

Det är intressant förresten, det skrivna ordet. Sedan jag började blogga har jag insett hur otydlig jag tydligen kan vara när jag skriver. Ta mitt inlägg om Bons modejobb några poster ner till exempel. Jag ville gnälla lite på typecastingen av svarta modeller och tolkas som en kille som skriker hora så fort han ser lite kött. Jag älskar kött fan.

Ebb

Nu börjar det dra ihop sig. Visserligen höll jag ut till den 19:e, men det är alltid lite trist att upptäcka att man snart är pank. Det är tur att jag har rutin. Det var ändå inte alltför längesen jag och min dåvarande rumskamrat (den långa rödhåriga killen, kallades kort och gott Red) satt och förtvinade med 0kr på fickan strax innan jul. Vi hade inte ens salt till riset de sista dagarna. Red var nere på 62 kg fördelade på 193 cm innan det till sist blev dags att åka hem och äta upp sig.

Jag kommer antagligen aldrig att bli killen med pensionsförsäkring och bra drag i mina PPM-placeringar. Jag kommer nog inte att bli båtägare. Knappast heller bilägare. Jag är ändå säker på att jag har nåtsåinihelvete mycket roligare för mina pengar än killarna som köper bottenfärg och lägger mer pengar på parkeringsplats än jag gör på min lägenhet. Särskilt såhär års är det helt OK för mig att bo i ett råtthål på 24kvm. Det är OK att jag tvingas använda själva kuken som kukmätarredskap istället för en cabbad sportbil. Det är ingen fara med mig alls, så länge Sverige tar sig samman imorgon. Så länge fläckarna på mina gula adicolors visar sig gå bort med diskmedel. Så länge jag får nya mat/öl/klädpengar den 26:e. Det är ju sommar.

Spadar

Vi vann. Det finns andra som är bättre på att älta och vältra sig i idrottssentimentalitet, så jag låter det räcka så. Men skönt var det.

Kontrasten mot de två männen som med svett lackandes i pannan begravde sin bror i förmiddags är dräpande. De stod där ovanför graven och kämpade. Mot solen. Mot sin sorg. Mot minnena och mot att bara slänga spaden och falla ihop. Jag gråter sällan den där knipande sortens gråt som liksom vrider tårarna ur en ända nerifrån strupen. Den jobbigaste sortens gråt.

När bröderna grävde kunde jag ändå inte hålla tillbaka. Jag kan inte tänka mig att jag skulle orka stå där rakryggad och ta ansvaret. Bära kistan, fylla igen graven, hålla fram spaden så de andra besökarna också får kasta jord på kistan och säga farväl.

För att vara snart 25 år tror jag att jag är ovanligt mycket ovän med döden. Jag kan fortfarande få det sköljandes över mig, som när jag var 10, att jag och människor jag älskar ska dö och att jag inte har en aning om vad det innebär.

Ikväll måste vi vinna över ett väldigt märkligt land

Ikväll ställs vi mot en ung nation, vilandes på ett stycke land som förklarats värdelöst av oss västeuropéer sedan det upptäcktes. Under kolonialtiden var vi (eller spanjorerna om man ska vara petig) så ointresserad av Paraguay att man vägrade ställa kronans trupper till förfogande vid oroligheter i regionen. Man kunde både ha och mista Paraguay helt enkelt.

Paraguay är också det land som utsatts för Latinamerikas längsta i följd pågående våldtäkt hittills. Alfredo Stroessner styrde landet med en kärleksfullhet som får Pinochet att framstå som en simpel Chirac. Han gjorde det dessutom under 35 år mellan 1954 och 1989. En tid då agnar skulle sållas från veten, världen byggas upp igen och klassklyftor överbryggas. Under den tiden välkomnade Stroessner alla som någonsin försvarat en swastika med öppna armar, och såg med sin protektionism och överspända stil till att Paraguay blev det allra mest efterblivna landet på en kontinent med efterblivna länder.

Det är inte mycket som talar för Paraguay. Inte på plan alltså, utan som land. De har inga större naturresurser. Argentina har för länge sen galopperat om dem, om de skulle börja fundera på kött och spannmålsexport. Brasilien har kompetens och infrastruktur som Paraguay kan börja drömma om runt 2030. Industri är följaktligen inte att tänka på. Dessutom envisas de med att vara indianer allihopa, vilket ses med oblida ögon både i Brasilien och Argentina.

Man skulle kunna säga att de förtjänar det så mycket mer än vi. Man skulle kunna säga att man hoppas att det går bra för Paraguay för Paraguays skull. För Jose Montiels mamma där i plåtskjulet. Så skulle man kunna resonera.

Åt helvete med Paraguay.

"Hmm...lite mer kött, du har ju kropp till det"

Det är ytterst sällan minoriteter syns i modejobb these days, framför allt hos den lilla nomenklaturan "folkbildare" som utgörs av Bon och Rodeo-klustret. Syns de är de antingen män, eller kvinnor som skulle kunna tas för vita. Den "negroida" silhuetten lyser i princip med sin frånvaro.

I senaste numret av Bon syns dock redan på omslaget en mage som är lite för brun för att bara vara solbränd. Lite paljetter och pärlor på trosorna och det är tydligt att modellen inte fick ha på sig sin bikinitop, men ändå. Innocent until proven guilty vet ni. Jag bläddrade igenom tidningen och hittade till sist modejobbet som bilden tagits från. Jobbet heter "Flyr Sverige köper hus i Brasilien", och modellen är stylad som en blandning av 70-talsvåp a la Shaft och en helt plain, ordinary hoe. Hon viftar med kontanter i höga valörer, visar både skrev och röv när hon letar efter något i bilen. Hon står gathörn med sned peruk och tar sig mot skinkorna som om hon just blivit ordentligt påsatt. Givetvis har hon ALLDELES för mycket smycken och smak för dyra motorfordon.


Min öppna fråga till de stylister som kan tänkas läsa det här är följande:

Finns det möjlighet att ni vid nästa jobb med en svart modell kan försöka motstå frestelsen att förvandla henne till en hora?

Lite flåsig

Värmen tar knäcken på mig. Efter två dagar. Jag gnäller absolut inte, men jag har märkt att jag ser i kors lite då och då. Jag måste bli mycket bättre på att dricka vatten helt enkelt. På somrarna har jag alltid lite lättare att köpa min kurslitteraturs tes om att människor i tropikerna blir lite långsammare i tanken just på grund av klimatet. Sen börjar jag resonera kring det där med anpassning.

Idag ska bli en bra dag hoppas jag. Sneakers n stuff bjuder på grillning och öl och så länge de inte har marshmallows utgår jag från att det blir öl allena för min del. Grillning suger kuk när man är vegetarian.

Djävulen är död! Länge leve djävulen!

Al Zarqawi är med viss sannolikhet död nu. Ingen kan ju veta riktigt säkert såklart, eftersom man aldrig var riktigt hundra procent säker på hur han såg ut till att börja med. Men låt oss utgå ifrån att det är så. Som verkställd dödsdom utan rättegång var operationen hyfsat lyckad. Visst det dog några oskyldiga. En kvinna här, ett förkolnat barn med lika förkolnad nalle där, men på det stora hela en bra dag på jobbet för US Finest. Ändå har de allra flesta av oss räknat ut att det inte gör någon skillnad överhuvudtaget.

Al Qaida är inte FARC. Al Qaida är inte tamilska tigrar. Det är verkningslöst att terrorstämpla dessa rörelser också, men ännu mer verkningslöst att terrorstämpla en rörelse som inte är en rörelse, utan snarare en opinion. Den absoluta majoriteten av den fundamentalistiska islamiska rörelsens ledare har aldrig träffat Al Zarqawi. De känner honom inte, har inga varmare personliga känslor för honom och kanske inte ens håller med honom. Det tog USA ett år och tillräckligt med pengar för att få bukt på HIV-epidemin att döda honom, så om något budskap sänts ut i etern idag så är det följande: Det är lugnt grabbar. Det räcker med att vi är tre istället för en, så kommer USA:s krigsmaskineri slå knut på sig självt i prestationsångest, hukandes under en allt mindre angelägen hemmaopinion.

Om jag får spekulera lite, så tror jag att det som gör USA allra mest förvirrat just nu är att Al Qaida är en medelklassrörelse. USA kan handskas med pöbeln. Speciellt i fattiga länder. I Latinamerika var det inte svårare än att hitta områdets närmaste caudillo och se till att han höll sina undersåtar i schack. Feodalsamhället är fortfarande mycket vitalt i de allra flesta u-länder. Och det är i u-länder USA har krigat tidigare. Kanske lurades de av lerhusen och öknen. Kanske lurades de av att Saddam Hussein hade kallat sig socialist. Hur som helst blev de lurade. Irak är krigshärjat, absolut. Irak är just nu ett extremt fattigt land (courtesy of Halliburton), sure. Men Irak är inte ett u-land. De feodala lojalitetsmönstren i Irak är lika bortblåsta som i vilket Sverige som helst.

I den mån någon har något inflytande över de undre lagren i rörelsen, är det ändå rörelsens ledare såklart. Problemet är att USA inte riktigt känner igen en skunk när de ser en, och har börjat döda och förfölja de som tidigare köpts. Så vem ska de köpa?

Criminalize it!

Det borde ju inte ens behöva diskuteras. Ingen ifrågasätter det etiska i att en knarklangare straffas hårdare än pundaren på plattan när en sil byter händer. I relationen torsk-prostituerad verkar den prostituerade vara själva silen, eftersom de enda som straffas är den eventuelle hallicken och torsken. Horan går fri, eftersom hon gör det hon gör på grund av ett odefinierat lidande och en förutsatt skam. Skitsnack säger jag. Det finns arslen till det mesta här i världen. Till och med arslen som säljer sina arslen och jag är inte den som gör skillnad på folk och folk. Dessutom är det jävligt ineffektivt att ha den lagstiftning vi har idag. Som att låta Pusher Street i Christiania hålla öppet dygnet runt men plocka var 100:e besökare som kom dit. Nog fan skulle jag försöka smyga in i ett obevakat ögonblick. Nej helt om säger Bolivar. Dags att rensa upp bland både horor och de golddiggers som bara moonshinar lite som fnask.

Det gör vi enklast genom att göra det kriminellt att sälja sitt arsle. Kontanter och kapitalvaror ska vara brottsligt att ta emot i samband med sexuellt umgänge. Hallickar skulle få ett helvete eftersom deras handelsvaror åkte in och ut från kåken hela tiden. De skulle antagligen tröttna och börja koka crack istället. Guldgrävarbrudarna skulle få nöja sig med middagar. Om de försökte sig på en fuling kan ju gubbarna alltid anmäla i efterhand, med gott om bevis. Torskarna skulle bli omilt behandlade av nojiga fnask och de glamorösa lägenhetsbordellerna skulle snabbt flyttas ut i Kolmårdsskogarna. Snuten skulle få en mer human arbetsbörda eftersom torskarna är så oändligt mycket fler än hororna. På hela taget vore det strålande att kriminalisera själva försäljningen.

Dessutom skulle det ju innebära att man erkänner kvinnorna som subjekt med egna viljor och agendor. Who can argue with that?

Måndag till Fredag

På fredag börjar det. Det är samma visa varje gång. Först är det sex månader kvar, sen är det halva vårsäsongen och helt plötsligt har du bara fem jävla dagar på dig att trycka ner dina förväntningar, handskas med fjärilarna i magen och halsen och försöka fungera som en hyfsat normal om än lite spattig människa den sista veckan. Inte en lugn stund. Olof Mellberg mejar ner Andreas Isaksson och står och sparkar på honom efteråt (nice lagkaptenswork asshole). Zlatan missar mål som om han slagit vad med nån. Niklas Alexandersson verkar bli högerback. Englands fasta situationer tornar upp sig som Mordors murar ju mer matchen närmar sig. Vi har Olof "Smash it" Mellberg därinne. Och Teddy Lucic. Statistik kan tala både för och emot att vi ska ta oss ur den matchen levande.

Goesta skrev förtjänstfullt om Hugo Boss-tillställningen. Jag har inget att tillägga mer än att de kanske skulle kunna räkna ut att en del av deras typ 1000 besökare kan vara vegetarianer. Jag är trött på att få sörpla gaspacho eller äta bara bröd medan mina medbesökare kan knosa in tre sorters kycklingvingar och sushi. Död åt cateringfirmor utan vegetariska alternativ.

Helgen har jag ägnat åt min flickvän. Vi har läst högt för varandra ur Änglar & Demoner, promenerat, shoppat, ätit alldeles för mycket godis och snacks och bara legat på varandra som två solbadande varaner. Mycket trevligt. Oftast är det så mycket annat som ska hinnas med på helgerna. Det ska supas och fikas och solas i parker och träffas bekanta och gud vet vad. Det känns som att jag börjat hinna med mer och mer av det i veckorna. Intresset för utgång är dessutom nere på typ noll så jag har faktiskt tid att inte göra något alls just nu. Underbart.

Tha Boss

Project Runway är helt fantastisk underhållning. Narcissistiska bögar och brukssömmerskor delar atelje och toksponsringen vet inga gränser. Gotta love it (men vad fan gör Banana Republic där egentligen?). Programmets underhållning såhär långt är utan tvekan Santino. Inte bara för att han och möjligen Dan är de enda som faktiskt har tillräckligt med talang för att kanske eventuellt kunna bli något även utanför sammanhanget. Santino ser dessutom ut som Don Quijote på horse med ganska långt gången tyfus. Tyvärr var hans maternity-dress med någon slags batiktvätt ingen höjdare sist, men potentialen är hela tiden väl synlig.

Ikväll ska jag kika på ett lite striktare snitt. Hugo Boss öppnar ny butik på Birger Jarlsgatan. Jag har ett lite speciellt förhållande till märket faktiskt. De flesta associerar antagligen Hugo Boss med välsydda anteckningsblocksrandiga skjortor och grå kostymer som sitter snyggt. Jag tänker alltid på mina första baggy-jeans. I Nyköping fanns nämligen en outlet som sålde Tommy Hilfiger-tröjor och Hugo Boss-jeans långt innan Karl Kani och Ecko fanns tillgängligt för oss småstadsglin. Jag hade typ tre par tror jag. Alla såg mer eller mindre ut som fan, men de var i alla fall baggy och jag såg i alla fall gangsta ut tyckte jag. Jag tror jag ska fråga om dem ikväll. Om de planerar att sälja Hugo Boss-baggys på Birger Jarlsgatan. Det vore sweet.