tisdag, oktober 31, 2006
Ibland tillåter jag mig att hoppas
Igår var en sån dag. Han var ju magnifik såklart, men det var något mer. Något som fick mig att se bortom alla skrattretande varianter på småländska, bortom pulvermosiga mustascher och slitna skinnjackor. Jag blev knappt sur när en tjock gubbe med kikare knuffade bort mig för att jag skymde sikten. Det var verkligt stort igår. Att se ett fullsatt Globen göra soulfingers. Att höra refrängerna rulla som jag inbillar mig att dom rullar på Anfield. All kärlek. Kärlek till en man som man faktiskt inte kan missförstå. Det måste ju betyda att det finns massor med hopp. Alla strupar som vibrerade i takt med att han satsade allt på rött i Atlantic City, gick ner till floden, tände ljus för oss, besjöng musikens moder (New Orleans). Vi är fortfarande ett land som vill något. Det är så lätt att glömma det om man bor i Stockholm. Men Stockholm är inte Sverige. Och jag är inte stockholmare. Men ibland är jag fruktansvärt stolt över att vara svensk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Fackföreningar som jagar svartskallar, skåningar som röstar på SD och en glesbyggd som ojar sig över att U-länder har mage att ta deras jobb. Visst är landsorts Sverige underbart!
Landsbygden är ju så mycket mer och så mycket bättre än så. Kanske inte i Skåne iofs:)
är det inte konstigt att säga att man är stolt över att ha en nationalitet? det är ju inget man har uppnått direkt. möjligtvis tacksam, men stolt.
det skulle ju innebära att man kan göra något åt sin nationalitet och även att man skulle kunna skämmas över den. ska man skämmas över att vara amerikan? tex.
jag tror att användandet av ordet stolt i samband med nationalitet faktiskt är något som i förlägningn kan bidra till rasism och främlingfientlighet.
ordet implikerar liksom att det är något vi har inom oss - något vi uppnått. känns lite läskigt
M: Det är inte något absolut inom oss, men det borde väl stå bortom rimligt tvivel att det är något som formar oss väldigt mycket. Oftast är jag uppgiven och bitter på svenskar och mig själv. Men inte i måndags.
men varför stolt? tacksam, kan jag fatta. men varför blir du stolt?
du har ju inte gjort nåt...
bolivar
Vilken landygd då? Småland kanske, de har ju Sheriffen i Ryd...
Att vara fruktansvärt stolt över sin svenskhet är ju faktiskt vanligare på landsbygden än i städerna. Skåne& Blekinge med sitt SD, Småland med sin Sheriff. Macho kulturens norrland där Lars Törnman urskuldar trafficking med att kvinnorna drar till Stockholm, där Lars Törnmans älskade fackförbunds medlemmar senare anklagar polska lastbilschaffisar för att ha prostituerade i lasten.
Det där vet jag ju såklart inte mer om än att smålänningarna sken i ett helt nytt ljus där och då. Däremot vet jag mycket om de gästfria och strävsamma mammorna och papporna i Nyköping, Oxelösund och resten av Sörmlandskusten. Den sortens arbetarklass som har uppfostrat slynglar som er. Det var väldigt trevligt att festa med dem en kväll. Trevligare än att hänga med er.
Dogville beskrev landsbygdens gästfrihet på ett alldeles underbart sätt, så länge du håller dig på mattan är jävligt tacksam och inte sticker upp så manifesterar man gärna sin egen godhet. Lite som europas arbetarrörelse i stort, så länge svartskallarna höll sig på mattan och tacksamt tog emot bistånd så var allt frid och fröjd. När de börjar inbilla sig att de är lika mycket värda och att även de kan bygga bilar, göra affärssysystem eller vad det nu kan vara, då är det inte lika roligt längre. Då kommer den illaluktande kontinental europeiska arbetarklassrasismen fram, i Sverige Demokraterna, i Dansk Folkeparti, i Front National, i Vlaams Bloc osv. Det var 60 år sedan sist, men snart marscherar arbetarna igen.
Nollan, jag googlar på mitt namn och hittar din jävla blogg och läser något om en Proffsboxnings dispyt mellan mig och köttrosen. Vad i helvete var det om?
Skicka en kommentar