One some "Now you see me, now you don't".

Den här jävla slentrianen. Vips är den där, vips är den borta. Och filtret. Skitfiltret som sållar bort all skit och skitar ner allt annat. Till sist blir allt skit. Jag skulle vilja orka lite mer. Vara lite gladare, lite ledsnare. Lite vaknare liksom. Nu sitter jag här med dålig hållning och vitaminbrist och har inga önskemål alls vad gäller resten av dagen. Möjligen tystnad. Jag skriver inte heller, som ni kanske har märkt. Jag har ju någon slags vag ambition att vara lite relevant här på bloggen. Det finns andra med mycket mindre integritet än mig som är mycket bättre på att sprätta hjärta och stänka hjärna över tangentbordet.

Jag tror att det kan vara sakernas tillstånd till viss del. Det är ganska nyligen jag har börjat läsa forum som Resume och Expressens kommentarer. Börjat läsa bloggar och bloggkommentarer. Jag är inte yngre än att jag har en lite skeptisk inställning till såna där nymodigheter.

Jag blev överrumplad när jag såg all dumhet. Kvantiteten liksom. Jag har ju vetat att det finns riktiga arslen såklart. Praktsvin. Men att de är så många och framförallt att de så ogenerat tar plats. Det var något nytt. Det har börjat lägga sig lite nu, nyhetens obehag. Men även om det känns viktigt känns det just nu inte så kul att skriva i det här forumet. Jag tänker inte göra en Isobel och sörpla glada tillrop i tre veckor och sen komma tillbaka. Jag tänker inte sluta blogga. Men poletten trillade precis ner. Jag tycker inte bättre om vanligt folk bara för att de råkar uttrycka sig på internet.