Whatcha doin lil Daddy?

Min pappa åkte ambulans igen. Bråck på stora kroppspulsådern. Även fast det är en sprillans ny åkomma för honom så infann sig aldrig nyhetens behag direkt. Vafan liksom? Jag har insett att tiden då jag kunde ta min pappa för givet är förbi och det är kukigt jävla jobbigt att jag har så inihelvete fittjobbigt att berätta för honom att jag älskar honom. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte behöva sträckläsa Offside som om jag pluggade en tenta för att skingra tankarna på min pappa när han är rädd och har en handgranat i magen och om den briserar så har han tre minuter att leva, 30 sekunder att säga hej då innan blodet försvinner från hjärnan och han försvinner från mig och jag står där som en jävla idiot som aldrig sa vad jag kände. Jag orkar inte det. Han lurade döden igen såklart, som han gör. Men vafan liksom? Det var inte ens bråcket han hade ont av och när jag träffade honom i akutrummet i Nyköping hade han åkt 100 mil ambulans mellan olika sjukhus och fått olika diagnoser men han ville ändå prata om vår katt. Min pappa älskade verkligen våran katt och genom Ketoganet och uttorkningen och den onda inflammerade bukspottkörteln så sken han när han berättade. Om när Gustav (katten hette så, jag döpte honom när jag var 4 så give me a brejk) bajsade ner hela mammas säng. När pappa kammade honom och när han dog. Min pappa sörjer varmt. Jag vill också sörja varmt men jag är livrädd att jag ska sörja bittert. Nu när jag är lite rödvinsfull så tänker jag kanske lite varmt men oftast orkar jag inte. Sen är det min pappa som har orkat lura döden fler gånger än jag orkar räkna och inte jag. Jag tror att det hör ihop och jag önskar ibland att jag hade fått det av honom. Faktiskt. Fan det var precis sånt här jag inte ville skriva i min blogg.