Pittsburgh 1999 til' infinity

Jag kände mig alltid lite hotad när Pittsburgh kom och hälsade på. Min flickvän spottade och fräste om vilken gam och hund han var, men jag hade alltid en känsla av att det berodde på att han hade dumpat henne lite vårdslöst. Vilket visade sig stämma när jag till sist frågade henne. Det gjorde mig ju inte mindre avigt inställd till honom direkt. Han såg oförskämt jävla bra ut faktiskt. Som en snygg Redman typ. Och 2 meter lång. Han brukade komma till lägenheten för att få andlig rådgivning av min flickväns mormor. De satt och pratade och grät tillsammans över en bibel fullstoppad med örter. Efteråt brukade han komma in och be mig sätta på något nytt. "Show me what's new money" sa han alltid, vilket kändes märkligt på flera sätt. För det första var han inte så gammal, 23 kanske, men datorn i sovrummet hade lika gärna kunnat vara ett UFO. För det andra var det väl han som skulle visa mig? Ska jag sitta och predika om the newest latest för en 4 år äldre snubbe i DC? Nej Pittsburgh gjorde mig obekväm. Den enda gången vi verkligen kom överens var en kväll framför skivspelaren. Inget speciellt egentligen, men vi satt och skrev lite och lyssnade på Rascos The Birth-instrumentaler. Jag kom ändå att tänka på honom imorse när jag satt på bussen. En vecka efter att jag hade åkt hem, åkte han in. Eller fast, rättare sagt. In åkte han lite senare. 150 år.