Satt och väntade på min pizza på lunchen. Inte så provocerande med en kille som sitter vid ett bord och bläddrar i sin iPod, kan tyckas. Då känner ni inte K-G Bergström.
-Ska du sitta där själv eller, röt han (ja han röt faktiskt).
-Uhm njae jag ska ta med, svarade jag förvirrat.
K-G rörde inte varken min eller fena. Han hängde över bordet och stirrade på mig som om jag vore förra veckans hushållsavfall.
-Så då kommer det fyra till och ska sitta här eller, nästan skrek han sedan.
-Nej, nej jag sitter bara här och väntar på min mat, jag ska ta med, svarade jag, nu helt säker på att det var K-G Bergström som var i färd med att skrämma av mig bordet.
K-G stod fortfarande kvar. Arg.
Så jag reste mig upp. Vad skulle jag annars ha gjort? Haft en staredown med honom där på lunchhaket? Jag är bättre än så. Jag stod och tjuvlyssnade vid hans bord istället, när han och nån broiler hånskrattade åt hur klumpigt Marita Ulvskog uttryckte sig, när de raljerade över debatten kring den fyraåriga mandatperioden och annat som politiska reportrar ser som humor. Gud vad jag har svårt för K-G Bergström.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du skulle ha sopat på honom där och då.
ha ha, inte lätt det där. Alla dräpande kommentarer kommer man på efteråt.
Goesta: Det kan jag ju inte göra, förstår du vilken typ av advokater han skulle skicka på mig?
Anonymous: Jag vet. Jag borde åtminstone ha suttit kvar och ätit pizzan där istället. Det hade varit värt en femma extra.
Skicka en kommentar