Ha den äran i efterskott Bolivar!

För ganska exakt ett år sedan började jag blogga. Jag missade min egen födelsedag kan man säga, då jag satt svårt bakfull på jobbet den 22:a och hade nog med jobb att skriva ett Away-message till min mail utan att behöva smaka av gårdagens nattburgare en gång till.

Jag började sent kan man säga. Goesta trugade lite ibland och tyckte att jag skulle börja. Jag tyckte att han var lite pretentiös och ja ni förstår. Jag är fortfarande inte riktigt säker på om jag tycker att det här är kul, men jag tror ändå att det har gjort en massa nytta. Jag tror att jag behöver någon slags ventil att pysa ur alla mina inre konflikter genom. Komma överens med mig själv om vad jag tycker och tänker.

Jag skulle vilja vara lite renare i mina tankar ibland. Inte renare på det viktorianska viset, utan bara ha en tydligare linje. Hade jag det skulle det förhoppningsvis synas i mitt skrivande. Det kunde få vara PK-patos som Goesta kanske. Eller Napoleon-ego som Caroline Ringskog. Eller den där gripande men kanske aningen självdestruktiva sentimentaliteten som Gustav Gelin bemästrar ut i fingerspetsarna. Jag skulle kunna tänka mig att luta mig tillbaka och avmätt flina av ett inlägg som Fredrik Strage. Det skulle jag tycka om. Jag kan också se mig själv driva kors och tvärs genom La Mancha och leta efter värdiga motståndare som Eric Schuldt. Det är hedervärt.

Tills jag hamnar där någonstans kan jag i alla fall glädja mig och dem av er nämnda som tog illa upp med att jag läser er på ett helt annat sätt sedan jag började skriva själv. Alltid något.