Aldrig har väl "ungdomen" känts mindre spännande än nu. Eller så är det åldern. Hur som helst. 1996 var de rädda för oss. Inte rädda för att vi skulle råna dem. Inte för att de skulle behöva se oss knulla på röda mot Mörby. De var rädda för att vi faktiskt skulle ändra på något. Det skulle vi ju såklart inte, men då där en stund så var vi inte dom enda som trodde det. SÄPO trodde det. De vanliga blåvita snutarna trodde det också. Jag kände mig nästan som Britney när kamerablixtarna brände av i ansiktet på mig på Söderköpings busstation. Jag skulle till Linköping på spelning. Samhällsomstörtande värre.
Vi gjorde egentligen inte något särskilt spektakulärt. Vi blockerade pälsbutiker i julhandeln. Satte oss ner utanför amerikanska ambassaden och berättade att det fan fick vara nog. Vi införde vegetariskt alternativ i landets skolmatsalar. Inga palatsrevolutioner direkt, men de vuxna tog oss på allvar och vi gav dem inget annat val.
Vem tar de unga på allvar idag? Har de, om man räknar bort Freak Boy Fridolin (term of endearment vill jag påpeka) uttryckt en enda åsikt sedan millennieskiftet som inte handlar om att den som personligen uttalar sig personligen, personligen skulle vilja ha mer eller mindre av något, personligen?
Egenintresse in absurdum. När hörde du senast en 17-åring prata någorlunda insiktsfullt om socialförsäkringar, glesbygdsproblematik, utrikespolitik eller vad fan som helst som inte direkt påverkar dem själva?
Måste jag ändå ta dem på allvar? Måste jag ge dem utrymme för sina åsikter för att allas åsikter är lika mycket värda? Borde jag instinktivt känna att det är det rätta? För det gör jag fan inte. Det går kalla kårar genom mig när jag tänker på hur de vaggar iväg till valurnorna som ett gäng röda och blå pingviner med pälskrage.
Vad i deras värld finns det att uppröras över, oroas över, provoceras av, förutom just då att de ger intryck av att vara så dumma att klockorna stannar?
Det kanske bara är en bluff, vem vet. De kanske är som delfinerna i Simpsons. Men jag tvivlar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fan, you're on a roll. Tre finfina texter på raken nu. Good to have you back.
Jag undrar vad var det ni sa? När en miljardmännsikor reser sig upp och hotar din ombonade vardag, då undrar man. Vad var det du sa och varför sa du det. Var det utav solidaritet eller rent egenintresse? Det är aldrig roligt att tappa räkmackan, men det var en räkmacka ni avnjöt på tredjevärldens bekostnad.
Och så någonting helt annat: på en hemsida långt långt borta i det stora stora landet i väst... www.afa.net - obehaglig underhållning kanske, eller så är det där vi hamnar. När vi slutar bry oss om någon annans välfärd än vår egen och väljer en galning till ledare som måttar golfslag och skrattande mumlar oneliners om världsfreden. In god we trust. Kolla in, jag lovar intressant läsning!
Skicka en kommentar