Igår kraschade jag totalt. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting alls. Damhockeyn flöt ihop med musikvideos och skrikande neo-cons. Klockan tio var det slut. Min flickvän sa elakheter om att jag inte kunde sitta som jag gjorde, när jag satt som en säck grön potatis och snarkade och dreglade i vår skeva fåtölj. Det positiva är att jag känner mig hyfsat fräsch idag. Jag skulle kunna ha druckit en kaffe och ätit en smörgås också, men jag klarar mig nog fram till lunch i alla fall.

För bara ett par år sen hade jag skrattat rått åt mig själv och att jag gnäller över att inte ha ätit innan 12, eller över att bara ha sovit 6 timmar. Jag levde i princip på pasta, ketchup, hasch och stora stark. Inget mer. Jag kommer ihåg kvällar då jag hade kostymen med mig i en ryggsäck till förfesten. Efter efterfesten vid sådär halv 8 var det bara att byta om och gå till jobbet. Det kan ju fan inte ha varit riktigt normalt. Jag och en vän brukar filosofera kring hur nära vi egentligen var riktig utslagning. Om vi la ner allt det där i god tid, eller om det hängde på ett par dagar, ett par femmor till eller en välförtjänt vräkning för att vi skulle ha pajat helt. Ännu underligare är att jag fick i det närmaste obegränsad uppmärksamhet av det motsatta könet. Jag kan inte för mitt liv se det attraktiva i en sönderrökt kille som bor med två andra sönderrökta killar i en sönderrökt tvåa i Rågsved, en sönderrökt trea i Rinkeby eller en sönderrökt fyra i Sollentuna, men det funkade alldeles utmärkt. I fyran hade vi inte ens möbler.