Vinden har vänt

Från att i princip ha flyttat ut på gatan bara för att jag visste att det var där jag skulle hamna, har jag nu 3 dagar senare en London-weekend i sikte. Jag vet inte hur länge jag pallar de här vändningarna. Jag har jävligt svårt att se mig själv som säljare fram till 65 i alla fall. Det lite illavarslande är att jag är så förbannat duktig på det.

Dedicated Followers of Fashion är en ny jättetrevlig bekantskap. De har vänt upp och ner på alla mina fördomar om stickat. Jag tror jag ska gå på Beckmans visning och få några av dem återbekräftade så jag inte spårar ur helt i viskos och finstickat.

Goesta hasplade syrligt ur sig att jag blir bögigare för varje löning, och stycket ovan talar väl inte direkt emot det. Varken jag eller nån i min bekantskapskrets har sett mig som särskilt modemedveten, även om jag såklart alltid klätt mig skarpast i gänget. Men med det jobb jag har nu går det liksom inte att koppla bort. Det är mode och stilar och visningar och en massa kläder över jävla allt hela tiden. Jag har till och med skaffat mig ett par stuprör. De som känner mig vet att det är ungefär som om Lars Leijonborg skulle skaffa sig en rejäl mustasch (förstår ni hur lik Magnum PI han skulle bli då?). Men jag gillar dom, utom när jag sitter. De är svarta och lite slitna och var prismärkta så man kunde tro att det var en TV och inte ett par jeans. Det jag behöver nu är en nice vårjacka och ett nytt skärp. Kanske lite mer jeans. Och Carin Westers tavelramströja (hon lovar att den passar även mig som slarvat med dieten). Något jag ska hålla mig borta från är Kim Jones. Beneath har ju fan blivit som ett H&M för reklamare i trettioårsåldern med liten lägenhet och stor aptit för latte i designmugg. Vem fan köper goretexfodrade jeans?